RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Det är inte ofta boxning presenteras i museimiljö, men gör ett besök i Köping och dess museum och ta del av den pugilistiska härligheten. Lördagen den 15 oktober 2016 klockan 13.00 öppnas utställningen om BK Köpings och dess föregångares historia. Den kallas Slagkraft - vänskap, matcher och minnen. Invigningstalaren blir den den tidigare boxaren i BK Köping Sune Hedenström. På Svt.se Västmanland återfinns ett reportage om utställningen och en inspelad intervju med Hedenström. BK Köping hade sin blomstringsperiod vid mitten av 1960-talet, då ett flertal landslagsmän och svenska mästare tävlade för klubben, bland dem Kjell Fredriksson, Hans Pincoffs, Teofil Pollex, Rolf Paulsson, Sören Eriksson, Janis Osis och Rolf Risberg. De var inga egna produkter utan lockades till klubben av olika skäl. Ni får fler namn om ni söker på BK Köping i sökfältet på denna sida. Ingen panik om ni inte hinner till invigningstalet. Utställningsperioden är generös, den är öppen t.o.m. 8 januari 2017. Därtill är det fri entré. Vi kanske träffas på Östra Långgatan 37 framöver...
När RINGSIDE gräver i arkiven hittas de märkligaste ting. Till besökarnas glädje kan det avslöjas att allas vår Ingo inte är folkbokförd som Ingemar. I såväl kyrkböcker som i Sveriges dödbok heter han Jens Ingmar Johansson. Född 22 september 1932 och avliden 30 januari 2009. Föräldrarna, Jens och Ebbas, avsikt var att det skulle vara en liten Ingemar, men av någon anledning står det ändå Ingmar på dopsedeln. Fallet med namnförväxlingen uppmärksammades i Göteborgs-Posten 1959. Ingmar/Ingemar hade själv ingen aning om namnskiftet. Han hade stavat Ingemar genom skolåren och som vuxen. Och Ingemar blev det inför en hel värld... The winner and...
På julafton hyllar vi Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Det är saxat från min bok om Narvas historia. Vill...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Klubbar, Nostalgi
Förra gången RINGSIDE presenterade en historisk rankinglista var för året 1966. Nu återvänder vi till säsongen 1974/1975. Den sammanställdes av den tidigare rikstränaren Sten Berglund. Det var betydligt lättare att ranka boxarna då än var det är idag, därför att det tävlades så mycket flitigare förr. Idag råder närmast likstelhet eftersom de flesta tränare bara är ute efter säkra segrar till sina adepter. På dylikt lär man sig inget. Nåväl, låt oss minnas gamla, och i en del fall, fallna kämpar.
Flugvikt: 1) Bernt Olsson, BK Falken 2) Terry Laitala, GAK Enighet 3) Lennart Karlsson, IFK Linköping 4) Bo Nilsson, Majornas BK Bantam: 1) Christer Carlsson, Haninge BK 2) Per Gunnarsson, Värnamo BK 3) Jouni Anttonen, BK Fighter 4) Lars Gustavsson, Narva BK Fjäder: 1) Kire Stojanovski, Halmstads AIS 2) Håkan Danielsson, Redbergslids BK 3) Tommy Johansson, BK Örnen 4) Peter Weise, BK Falken Lättvikt: 1) Ove Lundby, BK Örnen 2) Ulf Carlsson, Katrineholms BK 3) Kole Talevski, Redbergslids BK 4) Carl Falkenberg, GAK Enighet Lätt welter: 1) Christer Karlsson, Katrineholms BK 2) Tauno Lothander, BK Örnen 3) Jan Öjerskog, BK Fighter 4) Karl Otto Ottosson, Eksjö ABK Welter: 1) Lars Larsson, Huddinge BK 2) Thomas Åkerman, GAK Enighet 3) Hans Bång, BK Örnen 4) Jens Schlütter, Malmö BK Lätt mellen: 1) Leo Vainonen, BK Falken 2) Bo Ljung, Kristianstads BK 3) Lars Ottosson, Eksjö ABK 4) Lars Andersson, Enköpings BK Mellan: 1) Branko Mikek, Narva BK 2) Kevin Cadwallander, Stockholms AIF 3) Claes Olsson, Säffle BK 4) Åke Eriksson, BK Masen Lätt tungvikt: Nils-Erik Rosén, Kalmar BK 2) Bengt Wiklund, BK Masen 3) Åke Johansson, BK Falken 4) Håkan Bergman, Sundsvalls BK Tungvikt: 1) Kennerth Wiberg, Eksjö ABK 2) Dennis Pettersson, Redbergslids BK 3) Lars Axelsson, BK Akilles 4) Torsten Falk, BK Kelly.
Not: I en del fall har Berglund dubblerat boxarna i olika vikter. De har här "gallrats".
Den 26 juni 1959 är för evigt inristat i svensk idrottshistoria. Denna dag blev Ingemar Johansson världsmästare i professionell tungviktsboxning. Obs! Det var vid en tidpunkt då det endast fanns en mästare. Idag finns det bortåt ett dussin alfabetstitlar som ståtar med "sin" etta. Brrr! Nedan är en länk till ett reportage då Ingo återvänder från New York som nykorad champ. Han har mellanlandat i Köpenhamn på väg till Göteborg och uppståndelsen är stor. Det har snart gått 60 år sedan Ingo erövrade tungviktskronan och någon ny Ingo lär vi aldrig få uppleva.
Här får ni en dansk läsövning på köpet:
Optagelsessted: Københavns lufthavn. Efter den begivenhedsrige verdensmesterskabskamp i boksning i New York kom Ingemar Johanson til København. Her ventede ham en ny kamp, kampen med journalister og autograf-hungrende beundrere. Ingemar Johanson var på rejsen ledsaget af sin unge forlovede. Kampen med den forsamlede beundrerskare, klarede Ingemar med sit charmerende smil, og de fleste af de unge mennesker gik derfra med den eftertragtede autograf.
Klippet kommer från Dansk kulturav och förmedlades av Carl Falkenberg. Tack-och-bock för det.
Här återfinns Ingemar Johansson amatörmatcher. Plus det ståtliga mästarbältet.
//CF
Den gemensamma nämnaren för nedantående? Någon? Någon som minns?
Maj Box, Bronco Cup, Mellansvenska, Falken Cup, Mattias minne, ACBC, Rinkeby/Tensta BO, Dalacupen, Fighter Cup, Malmö BO, Sweden BC, Botkyrka Cup, Enighet Cup, Göteborgs öppna, Gyllene Smeden, Medelpadscupen, KP Cup, alla distriktsmästerskap...Stockholm Box Open...
Och mest sörjd av dem alla - Den gamla hederliga lokala galan i Folkets Hus, Godtemplarlokalen eller Idrottshallen. Den som drog massvis med åskådare för att se de lokala hjältarna i aktion. Det var på den tiden då det fanns såväl boxare som publik,
//CF
Som boxningshistoriker blir man glad varje gång någon skickar in en anhörigs klippbok. Dessvärre brukar gamla foton och tidningsurklipp kastas. Oftast är det barnbarnen som är de stora syndarna. Boxarens barn behöll materialet i en kartong som med tiden hamnade på vinden för att sedan hamna i spotunnan då barnbarnen tog hand om kvarlåtenskapen. Vad farfar/morfar gjort en gång i tiden tycktes helt ointressant. På så sätt har den ena pusselbiten efter den andra försvunnit i kartläggningen av den svenska boxningshistorien.
Det värsta exemplet på förlorat material jag känner till avser vår första proffsboxare Hjalmar Olsson, som i USA fightades under namnet Jack Cambell på 1880-talet. Han tillhöre bare-knuckle eran vilken gör honom nära nog unik för svenskt vidkommande. När han återkom till Sverige på senhösten 1919 medförde han enligt Idrottsbladet en "tjock bok med urklipp om sina boxningsmatcher". Denna bok skulle inte enbart varit av intresse för svensk idrottshistoria, utan och för amerikanska boxningshistoriker. Vad hände med klippboken? Jo, Hjalmar avled som ensamstående ute i den östgötska skärgården. En avlägsen kvinnlig släkting tog hand om en del lösöre och däri ingick klippboken. Efter några år dristade hon sig att öppna den. Hon var dessvärre religiös och fann materialet stötande och osedligt. Där återfanns inte bara boxningsrelaterat material utan även foton på galanta damer. Så ut åkte hela härligheten...
Jag har försökt att rekonstruera han karriär i en liten skrift om hans liv. Den återfinns här.
Därför är det extra trevligt när någon verkligen har bevarat och vårdat sin fars material. Reinhold "Chico" Jonsson (1947-2017) hette en boxare som var aktiv under 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Hans arbete medförde en nomadiserande tillvaro så han tillhörde ett flertal klubbar i olika väderstreck, som Halmstads AIS, BK Älgen (Östersund), BK Tälje (Södertälje) och Vänersborgs BK. Han blev...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, porträtt, Foton, Nostalgi
Det uppstod olyckligtvis något slags länkfel till den fina klippboken över Reinhold Jonssons karriär. Se föregående artikel - "Värdet av en fin klippbok...". Där återfinns mycket fint boxningsmaterial, så ta del och njut via denna länk.
//CF
När jag letade efter en uppgift i mitt arkiv fastnade min blick på en rubrik i Idrottsbladet från den 28 november 1934. Rubriken och artikeln avser öppningskvällen för den lätta avdelningen på årets Juniormästarskap. Läs den gärna flera gånger och tanken svindlar, eller hur!?
1000 personer fingo vända om på Djurgårdsslätten igår!
Och fortsätter; "Juniorboxningarnas popularitet är numera grundligt inarbetad. Trots ovanligt tam reklam var varenda biljett slutsåld långt före 8-slaget och över 1000 personer fingo vända om på Djurgårdsslätten utan möjlighet att komma innanför portarna".
Fullt hus och tusentalet utanför som ville komma in. På juniorboxningar!!! Japp, tiderna förändras...
När vi ändå har hamnat på RINGSIDE till 1934 års juniormästerskap kan vi hylla segrarna. Då var det inte tal om några direktfinaler. Medaljörerna hade fått kämpa upp till sex matcher.
Flugvikt: Folke Pettersson, IF Linnéa. Bantamvikt: Kurt Persson, Solna BK. Fjädervikt: John Alm, Sandvikens AIK. Lättvikt: Alvar Andersson, Lucksta IF. Weltervikt Olge Johnsson, Malmbergets AIF. Mellanvikt: John Johansson, Huvudsta IS. Lätt tungvikt: Arne Svedman, IF Linnéa. Tungvikt: Harry Johansson, Säffle BK.
//CF
Not: På grund av det stora deltagarantalet tvingades SBF dela upp JSM på två omgångar. Den lätta avdelningen (flug-, fjäder-, welter- och lätt tungvikt) gick under november och den tunga (bantam-, lätt-, mellan-, tungvikt) i mellandagarna med finaler på det nya året. Denna ordning varade ända till mitten på 1960-talet då mästerskapet kunde avverkas samtidigt för alla viktklasser.
På julafton framför vi vår sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Boken om Stockholms Atletklubb är slutsåld,...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar, Nostalgi
I skrivande stund pågår OS i dess vintervariant. Idag står de Olympiska spelen i ensam majestät, men så har det inte alltid varit. Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt uppträdde en konkurrent på arenan. Via direktiv från Stalins Sovjetunionen utgick påbud att den arbetande ungdomen skulle samlas till egna tävlingar och mästerskap istället för att medverka i den ”borgerliga idrottsrörelsen”. Mottot var proletär internationalism och på internationell nivå skulle en Spartakiad organiseras som motvikt till OS. Namnet var naturligtvis inspirerat av slaven Spartacus som anförde ett uppror i den romerska republiken c:a 100-talet f.v.t.
För precis 90 år sedan (2-23 februari) arrangerades den första vinterspartakiaden i Oslo och där återfanns boxning på programmet. Totalt deltog 636 deltagare, från sex nationer, varav de flesta från Sovjetunionen. De mätte sina krafter i olika skidgrenar, skridskor, simning och brottning. Boxningen attraherade ett drygt femtiotal arbetarungdomar. Samma år arrangerades den första sommarspartakiaden i Moskva.
I Sverige drevs idealen av AIF-rörelsen. Det startades också åtskilliga AIF-klubbar runt om i landet, men stalinistpartiet (SKP) var alldeles för svagt, såväl ekonomiskt som organisatoriskt, för att kunna bära upp rörelsen och var dessutom splittrat av en mängd politiska interna strider. Här fick socialdemokratin snabbt hegemoni inom arbetarklassen och idrotten snabbt att inlemmas i det som idag kallas Riksidrottsförbundet. I Norge och Finland var AIF-rörelsen betydligt starkare och i Finland lever den fortfarande kvar via TUL. Det finns en del klubbar som fortfarande har AIF i sitt namn, men de har bara namnet gemensamt med de dekret som en gång författades i Moskva. På det internationella planet skrotades tanken på arbetarolympiader när Sovjetunionen begärde medlemskap i den internationella olympiska rörelsen. Nationen deltog för första gången på sommarspelen i Helsingfors 1952, där de på boxningssidan genast erövrade två silver- och tre bronsmedaljer. På nationell nivå...
Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, Nostalgi
För tio år sedan, den 25-26 augusti 2007 var det dubbelt firande i Valdemarsviks kommun. Första dagen ägnades åt ett ångbåtsjubileum (100 år) och dag två till att hylla bygdens kanske mest berömda person – Sveriges förste proffsboxare - Hjalmar Olsson/Jack Campbell. På initiativ av undertecknad beslöt Svenska Boxningsförbundet att uppmärksamma Hjalmar. Det var då 80 år sedan han avled. Kontakt togs med kommunen och Gryts hembygdsförening för ett gemensamt arrangemang. Minneshögtiden ägde rum i Gryt inte långt ifrån Hjalmars hem. Jag höll ett tal om hans spännande liv, min biografi om Hjalmar spreds och jag överlämnade som representant för SBF en minnesplatta till hembygdsförenings ordförande. Därtill visades information och fotografier omspännande Hjalmars liv och karriär på stora utställningsskärmar. Mycket folk och det var festligt så det förslog när Waxholm III anlände till Gryts brygga.
Texten på minnestavlan som var i skinande guld löd:
Hjalmar Olsson/Jack Campbell (1864-1927)
Sveriges förste proffsboxare
Debut 1882 i USA
Född och jordfäst i Gryt
Svenska Boxningsförbundet
Några foton från evenemanget nedan
Foto: G.Schött
//CF
I år är det nittio år sedan Sveriges förste proffsboxare avled. Han hette August Hjalmar Olsson och föddes i Gryt i den östgötska skärgården den 9 november 1864. Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet. Amerikanska boxningshistoriker har förväxlat honom med att vara en av många irländare som boxades i USA. Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO efter 65 ronder. Sextiofem ronder. Hur många idag orkar sparra över den distansen? Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på...
Läs mer →
Publicerat i: Dödsfall, porträtt, Foton, Nostalgi, Proffsboxning
Det stundar till sällsynt tungviktsmöte på proffssidan i Sundsvall. Det är hemmasonen Otto Wallin som skall upp mot skåningen Adrian Granath. Kampen gäller något som kallas för EBU European Union Heavyweight title. OBS! Den skall inte förväxlas med den riktiga Europatiteln. I potten lär också ligga den svenska tungviktstiteln för proffs. Om detta har jag fått några frågor. Det är en tämligen okänd materia att plöja igenom och det ligger redan felaktiga uppgifter ute på nätet. Det har inte funnits så många svenska tungviktare igång samtidigt, så det har av naturliga skäl inte arrangerats så många titelmatcher.
Så vi tar det från början och återvänder till den svenska boxningens underbara ungdom. En spännade epok.
Den första gången något utannonserats som SM-kamp var då kraftatleten Calle Sven mötte Frasse Wallin i Sundbyberg. Året är osäkert, det var troligen 1909, men kan även ha varit året före. 1914 likaledes i Sundbyberg så besegarde Calle Sven antingen Ernst Ahlstrand eller Porter-Ville Jäderström. De två möttes i en kvalificeringsmatch med okänd utgång.
Sedan kompliceras bilden av att det samtidigt hölls matcher om Stockholmsmästerskapet, som naturligtvis också kan betraktas som ett slags svenskt mästerskap. Det var i Storstan pugilisterna fanns.
1919 kom det som brukar räknas som den första riktiga SM-kampen. Den stod mellan Ragnar Holmberg och Emil Kjellberg. Det var en hel del heta känslor kring den matchen eftersom den hade lite av "klasskamp" över sig. Ni som minns dusterna mellan Anders Eklund och Roger Andersson förstår vad jag menar. Holmberg tillhörde kretsen kring Atletklubbarna och Kjellberg de lite finare boxningsinstituten. Holmberg vann på knock i fjärde. De hade tidigare mött varandra bl.a. om Stockholmstiteln. Både Kjellberg och Holmberg drog vidare till USA för misslyckade karriärer. 1920 möttes Wilhelm Lindbom och Anton Löfqvist om den vakanta SM-titeln på Fjäderholmarna i Stockholms inlopp....
Läs mer →
Publicerat i: Info, Nostalgi, Proffsboxning
Idag stiger vi in i något som tillhör en svunnen epok, även om det inte är så länge sedan. Ett nordiskt träningsläger pågår i Malmö Boxningssällskaps lokal på Snapperupsvägen. Året skrivs till 1985. På fotot syns åtskilliga nationella mästare från Danmark, Finland och Sverige. Flera av dem sökte sig sedan ut på den knaggliga proffsvägen. Bland dem märks Niels H Madsen, Jukka Järvinen, Jan Nyholm och Larry Moritz. Bland övriga aktiva ser vi exempelvis Göran Månsson och Sandor Gaspar.
Fredrik Friberg skickade fotot som gör att vi inte glömmer gamla kämpar. //CF
PS En petitess, men den danska klubben som anges heter SIK Fight...
Reklammakarna fann snabbt att boxning hade ett kommersiellt värde som kunde kapitaliseras. Annonser med boxningsanknytning infördes tidigt i dagspressen. Nedan återfinns två exempel från år 1920. Innehållet är lite apart. Man undrar - hur tänkte de här?
Därefter har vi sett namn som Harry Persson, John Andersson, Olle Tandberg, Ingemar Johansson m.fl. göra reklam för allt mellan himmel och jord. De har rekommederat livsmedel, liniment, klockor, mopeder, bilar, skor, skinnjackor och annan konfektion. Ni har väl inte glömt läskedrycken Ingo som senare blev Zingo när Ingemars stjärna dalat.
//CF
Floyd Patterson var och är fortfarande mycket populär i Sverige. Det ges det många bevis på. Hans ödmjuka sätt gick hem i stugorna. Här kommer två foton från Kiruna 1965. Floyd var ute på sin tredje och som det skulle visa sig sista Sverigeturné. Nu var han inte längre världsmästare. Turnérutten denna gång såg ut som följer. På några av orterna förgylldes tillställningen av amatörmatcher.
1965-05-16 Gävle (Furuvik) – ”1 500”/”drygt 1 000 personer”
1965-05-17 Sundsvall (Sporthallen) – ”2 000”
1965-05-19 Luleå (Läroverkets aula) – ”600”
1965-05-20 Boden (Hildursborg) – ” 993”
1965-05-21 Kalix (Sporthallen) – ”793”
1965-05-22 Malmberget (Sporthallen) – ”977”
1965-05-22 Kiruna (Malmia) – ”drygt 700”
1965-05-29 Eskilstuna (Sporthallen) – ”1 500”
1965-05-30 Vänersborg (Dalaborgsparken) – ”drygt 1 000”
1965-06-02 Halmstad (Sporthallen)” – ”996”
1965-06-04 Malmö (Folkets Park) – ”2 000”
1965-06-06 Kalmar (Sporthallen) – ”1 300”
Floyd Patterson visade delar av sitt träningsprogram
Floyd Patterson, USA-Richard van Norden, USA EXH (2)(1)x3
Floyd Patterson, USA-Raymond Patterson, USA EXH 2x3
Floyd Patterson, USA-Joe Shelton, USA EXH (2)(1)x3
Shelton var skadad under större delen av turnén och ersattes av broder Ray. Floyd var fortsatt brutal mot sina sparringar. Norden golvades flera gånger och i Luleå fick han en tand utslagen. Även broder Raymond var i golvet under turnén. Floyd var omtyckt, men attraktionskraften var på upphällningen. Det var sämre publiksiffror än väntat på de flera platser. Som vanligt var det också en del välgörenhet och jippon utefter vägen. I Kiruna erhöll han en lappmösa som gåva. Den vågade han prova först i omklädningsrummet. Floyd hade kontrakt på 60 % på bruttot. Han avlönade sju personer så det blev inte många kronor över. På en del orter föregicks uppvisningarna av amatörmatcher. Mellan uppvisningarna i Kiruna...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Foton, Nostalgi
Alnö, Nordmaling, Korsträsk, Jokkmokk, Harsprånget, Älvsbyn, Ånge, Degerfors, Hofors, Fritsla, Mariestad, Svedala, Bjuv, Perstorp, Borgholm, Torsås, Lindås, Lidingö, Huvudsta...
Där bjöds det på boxning förr i världen. Hur lång blir längtan och väntan till nästa gång?
//CF
På julafton framför vi vår sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Boken om Stockholms Atletklubb är slutsåld,...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Nostalgi
Japp. RINGSIDE når ut och når långt. Sammanlagt har det varit tvåmiljonerfyrtiotvåtusenåttahundrasextionio (2 042 869) sidvisningar sedan start. Ja, egentligen är de fler eftersom det statistiska underlaget började beräknas några månader efter premiären för RINGSIDE.
Det finns per 31 december 2018 23 741 boxare inlagda i systemet och de har deltagit i 54 161 matcher. Varsågoda!
Tack för alla bidrag. Låt dem fortsatt strömma in.
//CF
Strax innan jul kontaktades jag av Marie-Louise Berntsson från Teckningsmuseet. Hon bad om hjälp att identifiera åtskilliga boxare som framställts av konstnären Georg Lagerstedt (1892-1982). Museet förbereder en utställning om honom. Lagerstedt var en mångsidig herre vid sidan av sedvanligt måleri i akvarell och olja var han en utmärkt tecknare och illustratör. Han skapade också frimärksmotiv och bidrog med sina verk i dagspressen. Lagerstedt var mycket idrottsintresserad vilket avspeglar sig i val av motiv. Framförallt var det rörelsen som fångade hans uppmärksamhet.
De boxningsmotiv som återfinns i museets samlingar kommer främst från 1930-talet. Lagerstedt satt med sin bläckpenna på ringside vid allt från juniormästerskap till landskamper. Snabbheten med pennan fixerade rörelsen. Nedan följer två fina exempel på hans stil. Det första är från 1932 och matchen mellan Allan Carlsson och dansken Aage Petersen i en landskamp från 1932. Det andra är mötet mellan Henry Tiller och Gösta Sandberg från en landskamp 1937.
Genom tillmötesgående från konstnärens barnbarn har jag fått tillstånd att publicera teckningar och skisser från samlingarna i Laholm. Det tackar jag innerligt för. Det är en förnämlig kollektion att ösa ur. Jag håller på att lägga in verken, men redan nu kan ni ta del av olika versioner av Lagerstedts unika förmåga. På plats, ni hittar via sökfunktionen, finns namn som Harry Eklund, Bertil Ljung, Sven Persson, Tex Edner, "Turken" Westerberg, Sven Lindström, Sven Nyström och John Friberg. Norska pugs som Erling Nilsen, Karl Dehn, Olav Lund och Ingvald Olsen. Plus de polska Stanislaw Pilat, Henryk Chmielewski, Feliks Stamm, Jozef Garncarek och tyskar som Kolhaus och Badstübner. Därtill många fler om ni rullar runt bland 1930-tals aktiva.
Mer information om utställnigen kommer på RINGSIDE inför vernissagen.
Bilderna beskurna p.g.a. filstorlek.
Christer Franzén
I Biloxi, Mississippi, mötte en nordisk kombination ett lag från USA. Matcerna gick den 1980-04-05. Resultatet blev ett nedslående 1-8, även om alla utom två poängdomare var överens att Anders "Lillen" Eklund blev bortdömd i den avslutande tungvikten. Det som visas här är att Vesa Koskela tilldöms segern på cut över den senare världsberömde Donald Curry. Som proffs var han WBA-WBC-IBF-mästare.
Svenskmatcherna gav följande resultat: Weltervikt Vesa Koskela (Olofströms BC) vs Donald Curry TKO 1. Lätt mellanvikt: Donald Bowersvs vs Leo Vainonen (BK Falken) 2-1. Bowers skulle gå ett tragiskt öde tillmötes. Han blev mördad. Mellanvikt: Pancheo Carter vs Tapio Partanen (Stockholms AIF) TKO 1. Tungvikt: Jimmy Clark-Anders Eklund (BK Falken) 2-1.
"Lillen" Eklund tog amerikanarna med storm. Floyd Patterson med sin tidigare manager Cus d'Amato bjöd per omgående in svensken till några veckors träning i d'Amatos camp i Catskill utanför New York. Det var OS-förberedelser som hetta duga.
Av de övriga boxarna kom två från Finland och tre från Danmark.
//CF
Den 2 februari är det vernissage på Teckningsmuseet i Laholm. Den mångsidige konstnären Georg Lagerstedt (1892-1982) tillägnas en egen utställning. Han var berömd för sina idrottsteckningar. Ni kan ta del av åtskilliga här på RINGSIDE.
Så här presenteras han inför utställningen:
Georg Lagerstedt gjorde sig ett namn som reportagetecknare innan fotografiet slog igenom. Samtiden var särskilt imponerad av hans förmåga att skildra idrott och sport. Han älskade fart och rörelse och började teckna med reservoarpenna för att maximera sin rörlighet. Han utvecklade en helt egen art av tidningsteckning – som en annan känd tecknare senare gjorde till sin och fick äran för. När stilen blev den gängse hade han redan lämnat tidningstecknandet. Sporttecknandet lade han också bakom sig när det mer började handla om att avbilda idrottsmännens utseende än deras atletiska prestationer.
Av en fotograf fordras att vara på rätt plats vid rätt ögonblick – eller ännu mer avgränsat under bråkdelen av en sekund. För att skapa en känsla av ögonblicklighet gör tecknaren i praktiken det motsatta – lägger ner en massa tid. Det kräver en helt annan sinnesnärvaro. Georg Lagerstedt ägde den och blev en mästare i disciplinen. Förmodligen åskådliggjorde han mer i sina teckningar än han hade kunnat redogöra för med ord. Den som tittar närmare på hans teckningar kan drabbas av en svindlande känsla av att ha varit på den plats som skildras och upplevt den givna situationen.
Utställningen håller på ända till 19 maj för alla er som inte har möjlighet att delta på premiären den 2 februari. Kl. 12.00 slås dörrarna upp med invigningstal och allt annat som därtill hörer en vernissage. Fritt inträde dessutom. Adressen är Hästtorget.
Länk till museet här.
Nedan ett festligt porträtt av boxaren Bertil "Bebbe" Ljung från BK Örnen (Stockholm).
//CF
Den 19 mars 1919 bildades en interimstyrelse för att organisera amatörboxningen i Sverige. Den 12 april samma år var planerna och riktlinjerna klara för det Svenska Boxningsförbundet. Det historiska mötet ägde rum på restaurang Riche i Stockholm.
Det hade dock boxats i Sverige långt tidigare. Den första riktiga matchen torde ha gått i Malmö 1893, men det var i Stockholm och bland de olika atletklubbarna som verksamheten fann sitt organisatoriska nav. Atletik var på modet vid förra sekelskiftet. Det var publikdragande aktiviteter där utövarna bollade med vikter, hade dragkamp med hästar, lyfte galanta damer på bräda och t.o.m. brottades med björnar. Dessa kraftkarlar fattade tycke för boxningen och utövade sporterna parallellt. Matcherna var en blandning av vad vi idag skulle benämna amatör- och proffsboxning. Gränsen var oskarp långt in på 1920-talets början. Boxningen fann omedelbart sin publik. Bland förgrundsfigurerna återfanns namn som Hjalmar Lundin, Calle Sven, Oscar "Bellis" Carlsson, Viking Cronholm, Stellan och Rolf Lindhe, Verner Lejon, Andrew "Kid" Johnson och något senare Alex Weimark. Flera träningsinstitut öppnades och även ett par instruktionsböcker i boxning publicerades.
År 1912 arrangerades OS i Stockholm. Boxningen ströks från programmet, men det är en historia för sig. Intresset medförde att de första tankarna på att organisera boxningen nationellt tog form. Boxningen upptogs också i dåtidens motsvarighet till dagens RF, men petades bort lika kvickt. De herrar som styrde och ställde i idrottssverige ville inte ha med boxningen, eller rättare uttryckt, med boxarna att göra. Därför organiserades boxningen av andra krafter än de aktiva.
Lördagen den 1 mars 1913 grundades den första versionen av SBF. Platsen var Rosenbad!
En styrelse, fylld av militärer, tillsattes under ledning av överste Schersten, som hade undervisat i boxning på gymnastikinstitutet redan 1895. De första föreningarna som anslöt sig var Djurgårdens IF, Fredrikshofs IF och Livregementets Dragoner (alla från Stockholm),...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF
Idag svämmar det fullkomligt över av folk som lämnar den olympiska boxningen för den professionella varianten. Endast någon enstaka gör, eller kommer att göra, några pengar att tala om. Övriga kan jämföra sig med hur det var för närmare sextio år sedan. Låt oss därför kasta ett öga i backspegeln. Vi återvänder till 1962 som i sig inte var något exceptionellt bra år ur svensk synpunkt bortsett från Ingemar Johanssons comeback och Bosse Högbergs debut.
Det fanns två promotors vid tidpunkten, Edwin Ahlqvist och Per-Olof Ahl. Den senare mer känd som Kapp-Ahl efter sin klädkedja. De omsatte 3.350.000 kr vilket motsvarar cirka 36.531.000 kr i dagens penningvärde. Det var alltså ganska vacka slantar som var i rörelse. Åskådarantalet låg på 93.500 fördelat på tio galor.
Det fanns bara tre boxare som kunde betraktas som proffs på riktigt: Ingemar Johansson, Lennart Risberg och John Henry. De övriga hade vanliga arbeten vid sidan av: Lasse Norling (byggnadsarbetare), Bosse Högberg (truckförare), Werner Vasén (varvsarbetare) och Thörner Åhsman (studerande).
Granskar man vad de plockade hem på boxningen under året ser det ut som följer: Ingemar Johansson - 3 matcher - 850.000 kr [idag 9.268.864], Lennart Risberg - 5 matcher - 100.000 kr [1.090.455], Lasse Norling - 9 matcher - 40.000 kr [436.182], John Henry - 7 matcher - 40.000 kr [436.182], Bosse Högberg - 5 matcher - 20.000 kr [218.091], Werner Vasén - 6 matcher - 12.000 kr [130.855] och Thörner Åhsman - 1 match - 5.000 kr [54.523].
Det kunde dock vara tufft att vara promotor. Kapp-Ahl gick cirka 50.000 kr back på sitt försök i boxningsbranschen. Det motsvarar bortåt 5,5 miljoner idag. Han tog det dock ganska lätt. Betraktade det som en god PR-investering för sin klädfirma. Ahlqvist gjorde heller inga pengar på Ingemars matcher mot Bygraves respektive Snoek, men dessto större...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Proffsboxning
Idag minns vi John Andersson. Den 24 maj är det nämligen exakt fyrtio år sedan han avled. John är en av de främsta svenska boxarna genom tiderna. Han ingår dessutom i den exklusiva skara utövare som kan kallas ohälsosamt hårda och fräna. Dit hör också vår förste proffsboxare Hjalmar Olsson/Jack Campbell som var aktiv under bare-knuckleeran, Bosse Högberg och kanske också Paolo Roberto.
Johns liv liknar en grekisk tragedi. Från enkel arbetarbakgrund steg han mot höjderna som svensk mästare, landslagsman, Europamästare som professionell, för att därefter försvinna in i glömskan.
Som amatör tävlade John för Flottan, IK Balder och Djurgårdens IF. Det finns ingen svensk proffsboxare som mött så många toppnamn som JA. Han stack lite oväntat till Frankrike och där blev den blonde stockholmaren snabbt en stor publikfavorit. Därefter följde en mindre lyckosam sejour i USA för att till sist avslutas i Tyskland. Det var fr.a. matcherna mot hungriga unga tyskar som märkte honom för livet.
Jag har följt John från vaggan till graven via åtskilliga timmars grävande i arkiv och bibliotek. Jag har systematiskt plöjt dags- och idrottspress, inte minst amerikanska, franska, spanska och tyska publikationer för att få en så helgjuten bild av honom som möjligt. Dessa efterforskningar kommer att resultera i en biografi över hans liv.
Boken innehåller mycket spännande saker. Skolgång, skeppsgosseår, kompletta matchreferat från sammanlagt cirka 200 matcher och uppvisningar, rättegångsbeskrivningar, åren som krigsseglare, giftermål, dödsorsak, ekonomi och mycket mer. Jo, ryktet stämmer. Han blev skinnad ända in i det sista.
Boken kommer att innehålla hundratals foton och illustrationer.
Mer information om biografin kommer naturligtvis här på RINGSIDE.
Christer Franzén
Matchlista som amatör här.
Nedan affisch från match som inte blev av. Motståndaren blev utbytt.
Det är inte bara Svenska Boxningsförbundet som fyller 100 år. Det gör även Eskilstuna BK. Det är en anmärkningsvärd bedrift. Det finns bara tre ännu existerande klubbar som är äldre. EBK var samtida med numera bortglömda storheter som Stockholmsklubbarna Akademiska IF, BK Amatör och BK Pugilist, Gefle IF och BK Viking (Nynäshamn).
I Eskilstuna kunde man träna boxning redan i början av 1910-talet vilket är ganska anmärkningsvärt. Vid den tidpunkten fanns det egentligen bara organiserad utövning i Stockholm, men med periodvisa inslag av aktiviteter i Skåne, Göteborg och Dalarna. Det dröjde dock till den 5 maj 1919 innan Eskilstuna BK (EBK) bildades. Klubben hade redan från början en idog tävlingsverksamhet och EBK belönades direkt med ett guld på det första svenska mästerskapet 1920. Klubben bidrog med hela fem boxare av sammanlagt 56 på mästerskapet och Alvar Carlén knep SM-tecknet i weltervikt. Under 1930-talets början fick EBK en lokal konkurrent i form av BK Celtic.
På 1940-talet var Einar Sjöberg det stora namnet som decenniet därefter övertogs av hans son Eje Sjöberg. Från 1960-talet noteras pugs som schweizaren Heinz Stücki, de norskfödda bröderna Tor och Ernst Mathisen. De var uppe i SM-finalen i tungvikt 1966 och hade på bröders vis gjort upp innan vem som skulle vinna. Ej heller att förglömma Rolf Karlsson och den tyskfödde Gert Mielke från skarven 1960/70-talet. Därefter har det väl inte gnistrat på samma vis om EBK. Det har blivit några junior- och ungdomsmästare som bäst plus ett SM-silver för Pezhman Seifkhani år 2008.
Skriv in Eskilstuna BK i sökfönstret så får ni ta del av åtskilla EBK-are och deras prestationer i ringen genom åren.
Så vi lyfter på mössan och utbrister i ett kollektivt GRATTIS till klubben som går in i sitt andra sekel.
//CF
Rankinglistor intresserar. Det har jag fått många bevis på från er besökare.
Nu förflyttar vi oss till den framgångsrika period då allas vår Leffe Carlsson var förbundskapten.
Rankingen avser mars 1990 och här har ni listettorna.
Luta er tillbaka och minns en tid då boxningen inte enbart var ett slags primitivt slagsmål som så mycket är i våra dagar.
48: Kodjo Akakpo, BK Älgen
51: Conny Andersson, Timrå BK
54: Jimmy Mayanja, Amgered BC
57: Mattias Ivarsson, Öbacka BK
60: George Scott, IF Linnéa
63,5: Mikael Partanen, Stockholms AIF
67: Wael Haddad, Järfälla BC
71: Marcel Yman, Timrå BK
75: Lotfi Ayed, BK Rapid
81: Rodney Blizzard, BK Rapp
91: Hamayak Shahbazian, Djurgårdens IF
+91: Peter Jaako, Majornas BK
//CF
Nedanstående är en artikel som tidigare varit införd i Folk och Bygd (Landskrona). Den är författad av boxningsentusiasten Bengt Nilsson som också ingår i tidskriftens redaktion. Intresset för boxning fick Bengt från tiden för Ingemar Johanssons första kamp om Europamästerskapet. Som hängiven läsare av Edwin Ahlqvists Rekord-Magasinet stimulerades intresset för boxningen. Jag tackar Bengt för den fina artikeln om hur det kunde gå till på lokal nivå. Vi behöver fler av denna typ av minnesanteckningar från den svenska boxningens historia. Texten återges här lätt redigerad.
---
PUTTA UT HAN!
Ropet, som överröstade stimmet i den fullpackade Eriksdalhallen i Stockholm, kom från Gert-Arne Hanssons ringhörna och den som skrek var sekonden Gunnar Nilsson. Året var 1963 och Gert-Arne hade blivit lottad mot mellanviktklassens favorit redan i första matchen i Svenska Nybörjarmästerskapet. Kämparna var inne i sista rondens minut och favoriten hade en betryggande ledning. För Häljarp AIS muskulöse smedlärling återstod nu endast möjligheten att knocka sin motståndare.
– Han hängde med ryggen mot repen totalt slutkörd. Problemet var att jag, som i min tur hängde på honom, var lika färdig och inte orkade lyfta händerna för att lyda Gunnars uppmaning. Det slutade med poängförlust, men jag måste ändå ha gått hårt åt min motståndare, för han bröt turneringen och visade sig inte mer i hallen. Gert-Arne var en av många Häljarpspågar som försökte sig på en boxningskarriär i sextiotalets början.
Inspirerade av Ingemar Johanssons framgångar träffades ett gäng grabbar midsommardagen 1962 på byns utedansbana för att träna boxning. Den och byns kiosk var belägen där vi idag återfinner Tallskolan. Det lilla sömniga samhället stod inför en enorm utbyggnad. Under decenniets tre första är byggdes 350 villor. Både tallskog och sparrisfält förvandlades i rask takt till villatomter.
Vid en träning kom Gunnar Nilsson i ett ärende till kiosken och fick se pågarna...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar, Klubbnålar, Nostalgi, Kultur
Dags att ta fram näsduken och torka nostalgitåren för hädangångna boxningsklubbar.
Atletklubben Atlas (Göteborg), Atletklubben Thor (Lund), Akademiska Boxningsklubben Academia (Stockholm), Bagarmossens SK, Björketorps Atletklubb, BK 1931 (Sikås), BK 1935 Wifstavarf, BK Celtic (Eskilstuna), BK Björnen (Helsingborg), BK Granit (Skillingaryd), BK Ingo (Skärblacka), BK Kalule (Göteborg), BK Kamraterna (Kalmar), BK Nordstjernan (Boden), BK Limo (Norrköping), BK Sparta (Stockholm), Boxningssällskapet Brio (Landskrona), Frölunda BK (Göteborg), General Motors Nordiska IF (Stockholm), Gällivare Sportklubb, Göteborgs BK, Haga Atletklubb (Göteborg).
Fortsättning följer...
//CF
Björlanda BK (Göteborg), BK Höjden (Stockholm), BK Jaguaren (Göteborg), BK Killingen (Kil), BK Träffen (Tärnsjö), Finspångs AIK, IK Amatören (Halmstad), IK Sirius (Uppsala), IK Sparta (Malmö), Kvarnby IK (Malmö), Ockelbo IF, Pukebergs BK, SK Condor (Stockholm), Skuru IK (Nacka), Saltsjöbadens IF, Skövde AIK, Sundsvalls GIF, Uppsala Fighters BK, Vimmerby BK, Örnsköldsviks SK.
Fortsättning följer...
//CF
BK Amatör (Stockholm), BK Amatör (Trelleborg), BK Stjärnan (Kinna), BK Vicenten (Avesta), Degerfors BK, Gefle IF (Gävle), Hallstahammars Sportklubb, Hofors AIF, IF SAAB (Trollhättan), IFK Bofors, IK Atle (Karlskrona), IK Balder (Stockholm), Kramfors IF, Kumla BK, Landala Atletklubb (Göteborg), Lindås BK, Lucksta IF, Nybro BK, Olskrokens Atletklubb (Göteborg).
Fortsättning följer...
//CF
Anderstorps BK, Bidalite BK (Torsås), BK Eken (Arlöv), BK Stjärnsmällen (Arvidsjaur), BK Viking (Nynäshamn), BK 72 (Göteborg), Bro IK, Dynamo Box (Kungsbacka), Enköpings Boxarklubb, Flottans IF (Karlskrona), Hedemora BK, Huskvarna Atlet- och Boxarklubb, IF SAAB (Linköping), IFK Lidingö, Orsa Allmänna Boxningsklubb, Solna BK, Stockholms Frigymnasters BK, Svaneholm-Viskafors IF, Södertälje Boxningssällskap, Trollhättans BK, Visby AIK.
Fortsättning följer...
//CF
Balderssons BK (Stockholm), BK Bore (Visby), BK Eken (Stockholm), BK Juno (Södertälje), BK Mars (Falun), Falkenbergs Boxningssällskap, Flottans IF (Stockholm), IFK Nyköping, Linköpings BK, Roslagsbjörnens BK (Norrtälje), Spånga BK, Strängnäs BK, Sunne BK, Söders BK (Kristianstad), Trollhättans Atletklubb, Västerviks BK, Åmåls Sportklubb, Östermalms IF (Stockholm), Östra Torns Boxningssällskap.
Fortsättning följer...
//CF
BK Corbett (Borås), BK Drakon (Kalix), BK Elit (Göteborg), BK Höken (Järpen), BK Magneten (Fellingsbro), BK Oden (Östersund), BK Stenungssund, BK Vargen (Kävlinge), Halmstads Finska Förening, IF Göta (Karlstad), IK Dynamik (Visby), IK Scott (Hölleberget), Järla IF (Nacka), Lainio BK, Malmö Boxningssällskap, Mariestads AIF, Sölvesborgs BK, Verdandi (Norrköping), Åhus BK.
Fortsättning följer...
//CF
Kungliga Bodens Artilleriregementes IF, K. Bohusläns Regementes IF, K. Dalaregementets IF, Flygvapnets Centrala Skolors IF, K. Gotlands Artillerikårs IF, K. Göta Trängkårs IF, K. Hallands Regementes IF, Infanteriskjutskolans IF, K. Jämtlands Flyflottiljs IF, K. Jönköpings-Kalmars Regementes IF, K. Kalmar Flygflottiljs IF, K. Karlskrona Kustartilleriregementes IF, K. Krigsflygskolans IF, K. Luleå luftvärnskårs IF, K. Norrbottens Artillerikårs och K. Bodens Signalkårs IF, K. Norrlands Trängkårs IF, K. Skaraborgs Flygflottiljs IF, Signalregementets IF, K. Sundsvalls luftvärnskårs IF, K. Svea Artilleriregementes IF, K. Södermanlands flygflottiljs IF, K. Södermanlands Regementes IF, K. Skånska Flygflottiljens IF, K. Södra Skånska Infanteriregementets IF, K. Upplands Artilleriregementes IF, K. Vaxholms Kustartilleriregementes IF, K. Värmlands Regementes IF, K. Västerbottens Regementes IF, K. Västernorrlands Regementes IF, K. Västgöta Flygflottiljs IF, K. Wendes Artilleriregementes IF, K. Älvsborgs Regementes IF, K. Östgöta Flygflottiljs IF, K. Östgöta Luftvärnsregementes IF.
Fortsättning följer...
//CF
Härom dagen damp det ner ett tjockt knippe med tidningsartiklar i brevlådan. Innehållet kom från olika 1960-tals galor i den sydligaste av våra regioner. Det är alltid lika spännade att läsa lokaltidningarnas referat av matcherna och presentation av de lokala storheterna. Stort tack för bidraget och det manar till efterföljd. Skicka in de tidningsurklipp du har från matcher och över olika boxare. Under en period kom det mängder med gamla startböcker till RINGSIDE. Det får gärna fortsätta. Kontakta mig via Kontaktfönstret för vidare instruktioner.
Bland pärlorna i det digra innehållet. "Jazzbalettläraren" knockad i rond 1". Den åsyftade var den inom och utom boxningssverige inte helt okände Dialy Mory "Dallas" Diabate från Senegal. Efterspelet till den snabba knocken, en perfekt höger, är värd att återge. Han "tog nederlaget mycket, mycket hårt. Sittande på ringgolvet grät han hejdlöst, otröstligt. Ingen kunde förmå honom att lämna ringen på ett bra tag och när han äntligen hjälptes ut till omkädningsrummet strömmade tårarna ner för kinderna". I en konkurrentavisa uppmanade de honom att överlämna boxningshandskarna till någon som bättre behöver dem!
Japp, allt kan hända i boxning... och gör det också.
Kopia ett nedan visar resultaten av en i dag sällsynhet - knockout. Det är BK Amatörs Jan Andersson som dragit ut en dansk.
Kopia två slår ner på myglet under Sydsvenska mästerskapet. Det dåliga deltagarantalet gjorde att vissa boxare blev utan motståndare. Då fixade man in en klubbkompis som spelade opponent. I potten låg gratisresor för guldmedaljörena till årets SM. Två av fallen framgår av den beskurna artikeln.
//CF
BK 1936 (Vaggeryd), BK Akilles (Norrköping), BK Blixten (Örnsköldsvik), BK Elegance (Varberg), BK Falken (Stockholm), BK Royal (Borås), Boxningssällskapet Brio (Landskrona), Eksjö BK, Forsbacka BK, Gårdstens BK (Göteborg), IF Argus (Huddinge), Hjälmedal BK, IK Spartacus (Stockholm), Laxå IF, Malmvägens BK (Stockholm), Norrköpings BK, Solhems Atletklubb (Bromsten), Söderhamns BK, Älmhults BK, Åhlen & Åkerlunds BK (Stockholm).
Fortsättning följer...
//CF
Som alla besökare vet så når RINGSIDE långt. Mycket långt.
Besökarna har per 31 december 2019 varit inne på 2.495.855 sidvisningar.
De har då kunnat ta del av 26.255 boxare som gått 60.499 matcher.
Besökarna kom från 179 nationer fördelade på 5.240 orter runt hela världen.
Nationernas tio-i-topp är: Sverige, Finland, Norge, Danmark, United Kingdom, Tyskland, Frankrike, USA, Spanien, Nederländerna.
Orternas tio-i-topp: Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingfors, Uppsala, Helsingborg, Lund, Huddinge, Örebro, Västerås.
Boxarnas topplista bekräftar bilden av RINGSIDE som ett historiskt verktyg för besökarna. Dagens boxare intresserar betydligt mindre än de gamla kämparna, så de hamnar långt ner i statistiken. Främste manliga aktive återfinns på plats 100 i form av Billy Liljeqvist. Första aktiva dam dyker upp som nummer 282 och det är Agnes Alexiusson.
Besökarnas favoriter är med några undantag inte precis de utövare man förväntar sig. Eller vad sägs om följande?
Einar Westberg, Håkan Brock, Bertil Nilsson, Alvar Andersson, Karl Lundbom, Thure Westerberg, Patrick Lumumba, Christer Corpi, Lennart Risberg, Ingemar Johansson.
Högt upp på listan kommer också våra vanligaste gangsters inom boxningen. De intresserar många, men inte främst pga sina meriter i ringen.
//CF
PS. Låt bidragen (foton, resultat, information) strömma in...
... och fortsatt nöje med era besök på RINGSIDE.
Atlet- och Boxningsklubben Balder (Berga), BK 1948 (Ljungby), BK Hansa (Visby), BK Höken (Järpen), BK Jabb (Uddevalla), BK Knock Out (Viskafors), BK Orion (Upplands Väsby), BK Swing (Oskarshamn), Bolinders IF Triangeln (Kalhäll), Fredrikshofs IF (Stockholm), Klippans BK, Långshyttans AIK, Notvikens BK, Sandareds BK, Skara Läroverks boxningssektion, Sköljemons IF (Matfors), Sportklubben Pugilist (Huvudsta), Strömsunds BK, Vålbergs BK, Västerås Sportklubb.
Fortsättning följer...
//CF
Atletklubben 77 (Göteborg), BK Glänser (Falun), BK Trimner (Uddevalla), Grängesbergs BK, IFK Kalix, Karlsholms BK (Karlsholmsbruk), Korsträsk IK (Älvsbyn), Målilla BK, Vitangi Sportklubb, Ödeshögs Boxarklubb.
Fortsättning följer...
//CF
Kvalen inför OS i Tokyo är igång.
Det är i Dakar, Amman, London, Buenos Aires och Paris som det skall avgöras. Europa är naturligtvis den hårdaste turneringen. De som inte har förbundsstöd försöker ta genvägar via Afrika eller Latinamerika. Afrika är väl den enklaste av alla kvalgrupper, men inte ens där lyckades Djurgårdens representant gå vidare.
En gång i tiden fanns det svenska amatörboxare som var högt rankade på världs- och europalistor.
Låt oss ta år 1989 som exempel. Två namn återfanns på världsrankingen. Det var Roberto Welin i 67 kg på plats sex och Erik Bredler i 71 på plats tio.
På Europarankingen finner vi hela sex namn. Där placerades Peter Jacobsson i 57 kg som nummer nio, George Cramne/Scott i 60 kg på plats sju, Markku Narkiniemi i 63,5 kg på plats tio, Roberto Welin i 67 kg på plats sex, Erik Bredler i 71 kg på plats sju och Hamayak Shahbazian i 91 kg på plats tio.
Japp, det var tider det...
//CF
Den första april är en minnesdag för svensk boxning.
Den 1 april 1933 var det första gången som som en svensk boxare blev Europamästare i proffsboxning. För bedriften svarade John Andersson (1909-1979). Han erövrade titeln på bortaplan i Bryssel. Motståndare var flamländaren Jack Etienne som var en synnerligen rutinerad herre. Han hade bortåt 120 fler matcher i bagaget än John Andersson. Titeln i lätt tungvikt hade förklarats vakant sedan den tidigare innehavaren, tysken Adolf Heuser, åkt till USA för att pröva lyckan.
Matchen fördes i högt tempo och den blev hård och blodig. När de tre poängdomarna sagt sitt efter 15 utkämpade ronder utropades John enhälligt som segrare. Det var årets idrottsbedrift och värd Svenska Dagbladets bragdmedalj, men någon sådan utmärkelse blev det inte. Några månader senare försvarade John sin titel. Denna gång i Wien. Därefter blev han ett offer för boxningspolitik och fråntagen sin titel. Men det är en helt annan historia...
Idag minns vi John Andersson för hans (då) unika prestation.
//CF
BK Theseus (Vetlanda), Heide IF, Iggesunds BK, Krokströmmens BK, Partille BK, Sunnerbo BK, Svegs Allmäna Boxningsklubb, Torestorps BK, Ånge BK, Älvsby BK...
Fortsättning följer...
//CF
Utmärkelsen Stora Grabbar och Stora Tjejer tillkom 1928 för att hedra de idrottsutövar som representerat Sverige vid olika internationella tävlingar. I utmärkelsen inräknas också placeringar på svenska mästerskap. Hederstecknet erhålls efter ett visst antal uppkomna poäng som viktas efter dignitet, där ett Olympiskt guld väger allra tyngst. Systemet har ändrats genom åren så att det blivit allt lättare att uppnå tillräcklig antal poäng. Ett gult kort bifogas utmärkelsen vilket innebär att innehavaren har fri entré till samtliga evenemang i sin sport.
En av RINGSIDES flitigare besökare, Joakim Liske, föreslog att den svenska boxningens Stora Grabbar och Stora Tjejer borde ha plats på RINGSIDE och det har han alldeles rätt i. Summa 137 herrar och åtta damer har uppnåt stipulerade antal poäng. För att det inte bara skall bli en svåröverskådlig lista delar jag upp namnen i kluster om tio. Läs och njut.
1) Den förste inom boxningen som blev Stor Grabb var Allan Carlsson från Örebro. Olika klubbar men tillhörde BK Kelly då han blev SG. Allan tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna med ett OS-brons som främsta merit. Utmärkt landslagsfacit.
2) Stig Cederberg från Stockholm. Olika klubbar men BK Primo (Stockholm) som SG. Främsta meriter OS-Brons och EM-silver. Stig tillhör gruppen underskattade boxare. Utmärkt landslagsfacit.
3) Gunnar Berggren från Stockholm. Var trogen Hammarby IF under sin framgångsrika karriär. OS-Brons och EM-Brons som främsta meriter. Gunnar är verkligen underskattad som amatörboxare. Utmärkt landslagsfacit. Han nämns sällan eller aldrig bland de stora. Avslutade med en tämligen usel proffkarriär.
4) Nils Ramm från Stockholm. Djurgårdens IF under sin aktiva tid. OS-Silver, EM-Silver och EM-Brons gör Nisse till en av Sverige mest medaljhängda boxare. Som så många avslutade han med en tämligen misslyckad proffskarriär.
5) Lars Söderberg från Örebro. BK Kelly som SG. Trefaldig svensk mästare med...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
11) Utmärkelse nr. 11 tillföll Thure Ahlqvist från IK Ymer i Borås. Svensk mästare och landlagsman med ett OS-Silver från 1932 där han besegrade den favorittippade amerikanen Nathan Bor. Jänkaren hade bara fem förluster totalt under sin amatörkarriär. En proffsmatch, men den var som oplanerad ersättare i en Göteborgsgala.
12) John Andersson, olika klubbar, men Djurgårdens IF som SG. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsboxare och EM-bronsmedaljör 1930. En av Sveriges absolut främsta proffsboxare genom tiderna.
13) Oscar Andrén. Djurgårdens IF. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsman och Europamästare 1925. Utmärkt amatör, men inte lika framstående som professionell.
14) Per Edlund. Olika klubbar men Härnösands BK som SG. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsboxare och EM-deltagare.
15) Harry Eklund. Borlänge SK och BK Masen, men det senare som SG. Tvåfaldig svensk mästare och landslagsman.
16) Kurt Liljedahl. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tvåfaldig svensk mästare och landslagsman. I landslagsmundering hade han ett utmärkt matchfacit (5-0).
17) Gustaf Magnusson. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Trefaldig svensk mästare och landslagsman. Ingick i den svenska boxaråttan vid den första landskampen år 1923. Tillhör gruppen numera glömda boxare. Tvingades till karriärstopp efter en fyrverkeriolycka.
18) Bertil Nilsson. Sundsvalls BK. Trefaldig svensk mästare, landslagsman och EM-deltagare.
19) Harry Wolff. Djurgårdens IF. Tvåfaldig svensk mästare, obesegrad landslagsman (2-0) och EM-silver 1927.
20) Erik Eriksson. Olika stockholmsklubbar, men IF Linnéa som SG. Mer känd som "Vagnis" bland publik och journalister. Trefaldig svensk mästare och landslagman.
Fortsättning följer.
Not: Matchlistorna är i varierande grad kompletta. Röd markering innebär att samtliga matcher är bokförda.
Christer Franzén
21) Selfrid Johansson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Europamästare, OS-deltagare och landslagsboxare, men inte svensk mästare trots fyra SM-finaler. Tillhör gruppen idag bortglömda bra boxare.
22) Bror Persson. Örebro Atletklubb som SG. Europamästare, landslagsman och svensk mästare. Även Bror tillhör gruppen idag bortglömda.
23 John Pihl. Trogen sitt Djurgårdens IF. Svensk mästare och landslagsman, men inga internationella meriter. Tillhör inte de främsta bland SG.
24) Percy Almström. Flera olika Stockholmsklubbar, osäkert vilken som SG. Trefaldig svensk mästare och landslagsman.
25) Erik Ågren. Tillhörde Narva BK under hela karriären. En av Sveriges främsta amatörboxare. OS-Brons, EM-Silver, utmärkt landskampsfacit (14-1), fem gånger svensk mästare.
26) Olle Tandberg. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tillsammans med Stig Sjölin det främsta som funnits inom svensk amatörboxning. OS-deltagare, tvåfaldig Europamästare, femfaldig svensk mästare, oöverträffat matchfacit som landslagsboxare (17-0). Haltande proffskarriär.
27) Kurt Kreüger. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Europamästare, 33 x landslagsman, femfaldig svensk mästare. Ingen seriös proffsatsning.
28) Oskar Ågren. Broder till Erik och tillhörde Narva BK under sin aktiva tid. Två gånger EM-brons, landslagsman och tvåfaldig svensk mästare.
29) Harry Ljushammar. Olika klubbar, troligen Landala AK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. En bra boxare som är mer känd för sitt kriminella liv än sin boxning.
30) Per Andersson. I boxningskretsar och tidningar känd som "Svarte-Per". Olika klubbar, troligen Narva BK som SG. En bra boxare som hade oturen att vara samtida med Olle Tandberg. Europadeltagare, landslagsman och två gånger svensk mästare.
Fortsättning följer...
Not: Matchlistorna är i varierande grad kompletta. Röd markering innebär att samtliga matcher är bokförda.
Christer Franzén
31. Per Eriksson var trogen sitt Linnéa under karriären. Två gånger svensk mästare, landslagsboxare och EM-deltagare. Yngre broder till "Vagnis" Eriksson i samma klubb. Per tillhör idag de glömdas skara.
32. Stig Kreüger. Också knuten till IF Linnéa under sin aktiva tid. Sexfaldig svensk mästare och 23 gånger i landslaget. Brons i det annullerade Europamästerskapet (Krigs-EM) 1942 i tysk/polska Breslau. Ett mästerskap i princip bara för axelmakterna plus Sverige. Mästerskapet borde aldrig ha arrangerats, men tillkom på svenskt initiativ. Stig har litet orättvist hamnat i skuggan av sin berömde bror Kurt.
33. Karl Gustaf Norén var den förste Göteborgaren som blev SG. Olika klubbar men tävlade för Redbergslids BK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. Guld i det s.k. Krigs-EM i tysk/polska Breslau.
34. Börje Wretman. BK Örnen som aktiv. Två gånger svensk mästare och landslagsman. Brons i Krigs-EM.
35. Allan Hansson. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Svensk mästare och landslagsman. Tillhör inte de främsta bland de bästa.
36. Nils Andersson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Tre gånger svensk mästare. Obesegrad som landslagsman. Respektabel amatörkarriär. Slog tungt och hade en hög KO-procent. Bättre som amatör än proffs. Mest känd som sparringpartner till Olle Tandberg.
37. Einar Hammar. Olika klubbar, men Djurgårdens IF som SG. Fyra gånger svensk mästare och landlagsman utan seger. Som så många svenska boxare, bra på hemmaplan men hade det besvärligt mot internationellt motstånd.
38. Tage Persson (Pagård). Olika klubbar men Skövde AIK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. God nationell klass, men...
39. Kurt Stehlin. Huvudsta BK under karriären. Två gånger svensk mästare och landslagsman. Var aktiv då konkurrensen var utomordentligt hård i tungviktsklasserna.
40. Tore Håkansson. Olika klubbar, IFK Linköping som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman....
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
Klang och jubel och salut. Idag passerade RINGSIDE sextiofemtusen matcher.
Närmare bestämt så har ni 65 005 matcher att botanisera i. Matcherna fördelas på 27 977 boxare.
Var så goda!
Gränsen passerades under en gala arrangerad av Visby AIK under december 1961. Det verkar ha varit en trivsam liten föreställnig av den typ som nu blott är ett avlägset minne inom svensk boxning. Bland namnen på Visby-tillställningen återfanns hemmasönerna Björn Jacobsson och Holger Daun, Djurgårdaren Hans Pincoffs och hans besegrare Olle Blomqvist från AIF. Därutöver aktörer från Narva, Sparta och Örnen. Ej heller att förglömma den kommande rikstränaren Sten Berglund som tävlade för Djurgården.
Ni vet väl att ni kan söka på datum, namn eller klubb. Ni behöver inte känna till den exakta dagen. Det räcker med år (om ni vill leta länge) eller år plus månad (om ni vill leta lite mindre). Namnet behöver inte vara fullständigt. Sök på del av det. Tänk på att även vanliga namn kan ha alternativa stavningar - ett s istället för två, f istället för v, q alternativt k eller qu.
Lycka till
//CF
Häromdagen fann jag en notis i mitt arkiv som fångade mitt intresse. En trupp svenska boxare hade varit i Polen på turné under början av april 1951. Hur jag än letade i tidningarna så fanns det inte en rad om matcherna och dess utgång. Tidningarnas tystnad var ovanlig, därför att på 1950-talet hade journalisterna koll på svensk boxning.
Jag kontakde Janusz Majcher som driver en "systersida" till RINGSIDE - Amateur Boxing Results - den är strålande och rekommenderas varmt. Via Janusz bar det av till polska bibliotek och någon slags motsvarighet till vårt gamla kära Idrottsbladet.
Den svenska truppen var en blandning av elit och nybörjare. Där stommen utgjordes av de fina boxarna Ingemar Burjström (BK Örnen), Stig Pettersson (Värnamo BK), Olle Eek (Värnamo BK) Lennart Claesén (Värnamo BK), Åke Dahlberg (IF Linnéa), Folke Lilja (Upsala IF), Orvar Andersson (Lunds BS) och Thörner Åhsman (Landala AK).
Det måste ha kommit som en chock att i första kampen ställas mot fackföreningarnas lag, CRZZ, som i princip var lika med polska landslaget. Resultatet blev också 0-10. I den andra matchen var motståndet rimligare så det blev två vinster och en oavgjord. Totalt 2,5-7,5 i polsk favör. Dahlberg och Lilja gick segrande från ringen medan Åhsman dömdes oavgjort. Eek förlorade också sin andra match på delat domslut, så vi kan väl misstänka att åtminstone något var hemmadomslut som gick honom emot, liksom Åhsmans oavgjort.
Den tredje kampen gick mot Stal Poznan slutade med förlust på 2-8. Vinsterna hemfördes av Lennart Claesen och Thörner Åhsman. Stig Pettersson och Orwar Andersson såg 1-2-domslut gå dem emot. Åhsman blev allt bättre under resans gång. Han hade blivit knockad i den första matchen.
Resultat 5 april, 8 april och 10 april.
För Ingmar Burjström blev det en final på ett...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, Foton, Nostalgi
IFK Djursholm, Rimbo Boxarklubb, Strömsborgs BK, Ungdomens Arks BK, Uppsala Atletklubb, Vittangi AIF, Väja-Dynäs IK, Västra BK, Östertibble BK, Örby BK.
Fortsättning följer...
//CF
NB! Någon gång kring mitten av den här perioden sänktes kraven för antalet poäng för att erhålla utmärkelsen. Efter nr 44 räckte det med 10 poäng.
41. Bertil Ahlin. Flera klubbar men BK Akilles som Stor Grabb. OS deltagare. EM-silver. Sju gånger svensk mästare. Utmärkt landslagsfacit 32 (27-4-1). Tillhör gruppen att ha gjort flest matcher under karriären. En av svensk boxnings lysande stjärnor utan att riktigt lyckas internationellt.
42. Tore Karlsson. Flera klubbar men BK Akilles som Stor Grabb. Fem gånger svensk mästare, landslagsman och OS-deltagare. Utmärkt tekniker som även han hade det svårt internationellt. Idag kanske mest känd som Stig Walterssons tränare.
43. Jan Pamp. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. Flera klubbar men BK Björnen som Stor Grabb. En av många goda boxare under en epok där konkurrensen var hård på hemmaplan. Hade det problematiskt på internationell nivå.
44. Sten Ahnelöv. Flera klubbar men Malmö BK som Stor Grabb. Fyra gånge svensk mästare och EM-deltagare. Plusstatistik på landslagsnivå.
45. Olle Bengtsson. Skoftebyns AIS. Känd som "Skoftebyn" efter sin klubb i Trollhättan. Ett SM-guld. Landslagsman. Inga större amatörmeriter. Blev proffsboxare utan att riktigt lyckas.
46. Gunnar Nilsson. Redbergslids BK. Ett SM-Guld. Landslagsboxare. Har nått sin berömmelse genom att sensationellt erövra ett OS-silver 1948. Han fick därefter heta "Silver-Gunnar". Inget större nummer vare sig som amatör eller proffs.
47. Bengt Modigh. Flera klubbar men Djurgårdens IF som Stor Grabb. Ett SM-guld. Landslagsman. Ingen av svensk boxnings större aktörer.
48. Ingmar Burjström. Flera klubbar men BK Örnen som Stor Grabb. Två gånger svensk mästare. Landslagsman med plusstatistik och OS-deltagare. Troligen vår främste flugviktare genom tiderna. Burjström hade mycket ogjort i ringen då han avled i kvicksilverförgiftning sommaren 1951.
49. Börje Hansson. BK Örnen. Han blev aldrig svensk mästare. Landslagsman. Deltog på...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
51. Sture Olsson. IF Linnéa. SM-silver som bäst, men flitig deltagare i landskamper. Beskrevs som en träningsovillig talang.
52. Roy Swedberg. Flera olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tre gånger svensk mästare och sexton gånger i landslagsdress. Bra boxare som var dövstum vilket förhöjer prestationen.
53. Rolf Storm. BK Akilles. Tre gånger svensk mästare, tolv landslagsuppdrag, EM- och OS deltagare. En talangfull boxare som tyvärr stoppades pga. ögonskada. Han hade mycket ogjort i ringen. På förberedelserna inför OS 1952 behandlade han Ingemar Johansson som en vante under sparringarna. Storm hade passat som proffs.
54. Conny Blom. Flera klubbar men Landala AK som SG. Ett SM-Guld och tio landskamper. En mycket populär boxare på sin tid som numera dessvärre är bortglömd.
55. Ingemar Johansson. Redbergslids BK. Tre SM-Guld, tio landskamper varav nio segrar, OS-Silver. Sveriges främsta proffsboxare genom tiderna, men inte som amatör.
56. Berndt "Mike" Johansson. Flera klubbar men IF Linnéa som SG. Två SM-Guld, tio landskamper, Nordiskt silver. En av många bra boxare som idag är glömda.
57. Åke Wärnström. Katrineholms BK. Tre SM-Guld, femton landskamper, OS-deltagare, EM-Brons, Nordiskt Silver. En underskattad pugilist.
58. Roland Johansson. Halmstads BS. Fyra SM-Guld, fjorton landskamper, OS-deltagande. En av Sveriges främsta genom tiderna i den lätta klassen.
59. Harry Gunnarsson. Flera klubbar men BK 1925 (Karlstad) som SG. Ett SM, nio landskamper med sju segrar, OS-deltagare, Nordiskt Brons. Numera bortglömd men var på sin tid ett pålitligt namn i landslaget.
60. Bertil Larsson. Flera klubbar, men Nacka BK som SG. Två SM-Guld, elva landskamper med sju segrar, NM-deltagare. En bra men idag bortglömd boxare.
//CF
BK Blixt (Ludvika), BK Dalen (Stockholm), Essinge AK, IFK Tumba, IK Boxning (Lund), KK All Round (Huskvarna), Ljungby ABK, Norrstrands IF, Slättens BK (Vara), Örgryte IS (Göteborg).
Fortsättning följer...
//CF
Den här avdelningen rymmer några av Sverige populäraste och bästa boxare genom tiderna. De som sålde biljetter på sitt namn.
61. Thörner Åhsman. Olika klubbar men Landala AK som stor grabb. OS- och EM-deltagare. Tre gånger svensk mästare. Utmärkt lanslagsfacit med tretton vinster på femton matcher. En av våra bättre tungviktare genom tiderna. Aktiv under en period då konkurrensen var stor, berömd är hans knock på Lennart Risberg, men hade oturen att vara samtida med Ingemar Johansson.
62. Märket uppges som försvunnet.
63. Lennart Risberg. BK Örnen som SG. OS- och EM-deltagare. Två gånger svensk mästare, Nordiskt guld. Obesegrad i landslagssammanhang. Elva vinster på lika många matcher. Hade problem med sina sköra ögonbryn. En av Sveriges absolut populäraste boxare. Det berättas fortfarande mer om Risbergs proffsmatcher än om Ingemar Johanssons.
64. Werner Vasén. Hisingens BK som SG. EM-deltagare. Tre gånger svensk mästare. Tio landskamper. En av de bättre i de lättaste klasserna. Den ständige förmatchboxaren på Edwin Ahlqvists proffsgalor.
65. Kurt Johansson. Olika klubbar men Värnamo BK som SG. Två SM-guld, fjorton landskamper, deltagre på Nordiska. En underskattad boxare som senare blev framgångsrik tränare i Danmark.
66. Sören Danielsson. IK Balder som SG. Tre SM-Guld. Nordiskt guld. Åtta landskamper med plusfacit. OS-deltagare. En bra boxare som hamnade i skuggan av Stig Sjölin.
67. Karl Bergström. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Tre SM-guld. Sjutton landskamper med tio segrar. OS- och NM-deltagande. Även här en bra boxare men som råkade vara samtida med Bosse Högberg och Stig Waltersson.
68. Daniel Freiman. Upsala IF som SG. Tre SM-Guld. Fint landslagsfacit med tretton segrar på sjutton landskamper. Nordiskt deltagande. En av många fina utövare som fallit ur det kollektiva minnet.
69. Lars-Olof Norling. Olika klubbar men Stockholms AIF som SG. Tre SM-guld. Utmärkt...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
71. Jan Persson. BK Sparta. Mer känd som "Plutten-Persson" än något annat. Utmärkt amatör. Fyra svenska mästerskapsguld. Endast fyra förluster på 14 landskamper. Två gånger nordisk mästare. Blev proffs 1964, men borde gått över tidigare. Han hade förutsättningarna.
72. Bo Högberg. Olika klubbar men Hisingens BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Sju gånger i landslaget. Hade en stil som passade bättre i proffsringarna. En av Sveriges mest omskrivna boxare och då inte enbart för sina insatser i ringen.
73. Märket uppges som försvunnet.
74. Rolf Risberg. Olika klubbar men BK Sparta som SG. Fyra gånger svensk mästare. Elva landskamper. En habil boxare som led av den så vanliga svenska sjukan - att ha svårt mot utländskt motstånd.
75. Kenneth Israelsson. Olika klubbar men IFK Umeå som SG. Fem SM-Guld. Nordisk mästare. 18 landskamper och EM-deltagande. Norrlandsboxare är sällsynta gäster i Stora Grabbars klubb. En av de bättre pugsen i de lättare klasserna.
76. Leif Magnusson. Olika klubbar men Årsta BK som SG. Fyra gånger svensk mästare. Ett Nordiskt guld. 15 landskamper. EM-deltagande. Bra boxare som hade problem så fort en utländsk motståndare äntrade ringen.
77. Rolf Paulsson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre gånger svensk mästare. Åtta landskamper. En idag lite orättvist bortglömd tungviktare.
78. Kennerth Wiberg. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Fyra SM-Guld. Nordisk mästare. Sex landskamper. EM-deltagare. Betraktades som en ny Ingemar Johansson efter en serie snabba knockoutvinter i början av karriären. Den bördan blev kanske för stor...
79. Lars Risberg. BK Örnen. Två svenska mästerskap. Elva landskamper med klar minusstistik. Inget av de större namnen bland SG. Storebror lystrade till namnet Lennart.
80. Kjell Fredriksson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre svenska mästerskap. Nordisk mästare. Endast tre förluster på 14...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
BK Pantern (Kristianstad), BK Rapid (Stockholm), BK Ratko (Stockholm), BK Troija (Hammerdal), BK Vargen (Karlstad), BK Vargarna (Örnsköldsvik), Bredahls BK (Orresta), Hambo BK (Bohus), Härnösands AIF, Polisens IF (Stockholm).
Fortsättning följer...
//CF
Inom kort kommer min biografi om John Andersson att publiceras. Han var en av Sveriges främsta boxare.
Boken följer honom bokstavligen från vaggan till graven. Ett rikt men tragiskt liv.
I väntan på den framställningen bjuder jag på en japansk läseövning. Den avser mitt verk om den professionella boxningen i Sverige som gavs ut 2004. Den fann faktiskt läsare i samtliga världsdelar.
I Japan gavs RINGSIDE uppmärksamhet på en dryg helsida i deras motsvarighet till The Ring Magazine (maj 2005). Artikeln påbörjades på föregående sida i tidskriften. Ni får avnjuta den illustrerade sidan...
//CF
Den 17 april 1977 slog Göteborgsklubben BK 72, med Benny Ljungberg i ledningen, på stort. De inbjöd till boxningsfest med en tio man stark kubansk trupp med världsstjärnor som Angel Herrera och Sixto Soria i spetsen. Dessvärre lyste publiken med sin frånvaro så galan blev en riktig ekonomisk smäll för arrangörerna. Kanske var det biljettpriserna, 20-75 kronor, som avskräckte göteborgarna att ta sig till Scandinavium. Det fanns nog också en annan orsak till den klena publikuppslutningen. De var alldeles för svagt svenskt motstånd i ringen. Jouni Anttonen (BK Fighter), Zvonko Petrovic (BK 72), Arto Parri (GAK Enighet) och Marino Radman (Redbergslids BK) var inga namn att springa benen av sig för att skåda och övriga sju matcher fylldes ut av danskar och tyskar. Det blir en omöjlig ekvation.
Det intressanta med galan är inte vad som utspelades i ringen utan de bevarade räkenskaperna. De visar ersättningarna för resor och traktamente i svenska kronor till de medverkande.
Kuba: 50 000
Tyskland (Hannover): 14 068
Danmark: 3 550
Parri plus sekond: 1 100
Anttonen plus sekond: 600
Radman plus sekond: 750
Petrovic: 500
Stig Rånge (domare): 300
Åtta domare (Stockholm och Göteborg): 789
Tidtagare (Göteborg): 50
Läkare (Göteborg): 250
Övriga funktionärer: 5 000
Summa: 76 957 (bortåt 350 000 idag)
Två dagar senare var den kubanska truppen i Borås. Svenskmatcherna i Göteborg respektive Borås.
//CF
Nästa tiogrupp var ett härligt gäng som drog publik på egen hand.
81. Carl Axel "Putte" Palm. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Fem gånger svensk mästare, 24 landskamper med klar plusstatistik, Nordisk mästare och Nordiskt silver, EM- och OS-deltagare. Insatser som gav höga poäng i Stora Grabbars liga.
82. Christer Ottosson. GAK Enighet (Malmö). Dubbel svensk mästare. 24 landskamper med klar plusstatistik. NM-och EM-deltagande.
83. Bo Claesson. Skene AK. Svensk mästare. 15 landskamper, Nordiskt silver.
84. Tor Mathisen. Eskilstuna BK. Blev SG utan att vara svensk mästare, ständig tvåa med fyra SM-silver. 18 landskamper, Nordiskt guld, EM-deltagande.
85. Jan-Olof Öster. BK Akilles. Blev ej svensk mästare, men tre andraplatser. 20 landskamper med klar minusstatistik, Nordiskt- och EM-deltagande.
86. Rolf Karlsson. Eskilstuna BK. Ett SM-Guld, 16 landskamper med klar minusstatistik, Nordiskt deltagande. En av våra mer matchflitiga utövare.
87. Claes-Göran Svensson. Malmö BK. Trefaldig svensk mästare. Elva landskamper, Nordiskt-Guld och EM-deltagare.
88. Ove Lundby. BK Örnen (Stockholm). Åtta gånger svensk mästare, 39 landskamper med endast sju förluster, tre gånger Nordiskt guld, EM-VM- och OS-deltagare. Flest poäng bland Stora Grabbar efter Stig Sjölin. Kort sagt en av Sveriges främsta pugilister genom tiderna.
89. Nils-Erik Rosén. Kalmar BK. Mer känd som "Släggan". Trefaldig svensk mästare, 22 landskamper, Nordiskt deltagande.
90. Hans Thomsén. Olika klubbar men Hisingens BK (Göteborg) som SG. Fyra SM-Guld, tio landskamper, Nordiskt Guld och Olympiskt brons. Hans OS-medalj betydde oerhört mycket för svensk boxning.
//CF
Ibland påträffar man lite udda saker från den svenska boxningshistorien.
Douglas Melin (1895-1946) hette en stackars mellanviktare som blev snabbknockad under juniormästerskapen 1922. Det var tydligen ett slumpslag som fällde honom.
Melin var inte vem som helst. Som 16-årig deltog på OS i Stockholm 1912 i den nobla grenen stående längdhopp och han var en av de yngsta deltagarna vid denna olympiad. Ni minns, det OS där de svenska arrangörerna lyste boxning i bann.
Melin var flerfaldig mästare i stående längd under åren 1916-1922 och han var även god höjdhoppare.
Civilt nådde han betydligt högre höjder. Han blev docent i insektsforskning och under åren 1923-1926 ingick han i en vetenskaplig expedition till Amazonas. Resan gav upphov till en bok, flera uppsatser och föredrag runt om i Europa.
Se vidare Sveriges Olympiska Kommitté angående Melin.
//CF
På julafton framför RINGSIDE sin sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK).
Varför? Jo, därför att på julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb.
Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien....
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Nostalgi, Kultur
... min biografi över John Andersson (1909-1979). Boken är ett resultat av många, många års forskning i olika arkiv.
JA, som jag benämner honom, hade ett synnerligen omväxlande liv såväl inom som utom ringen. Han lärde sig aldrig boxningens grunder, ändå kom han att nå långt, mycket långt. Som amatör tävlade han för Flottan, IK Balder och Djurgårdens IF. Han blev svensk mästare, landslagsman, europa-bronsmedaljör och Stor Grabb. Som professionell var det framför allt publiken i Frankrike-USA-Tyskland som hade förmånen att få ta del av Johns intensiva kamplusta. Bosse Högberg brukar framställas som den hårdaste av hårda. Jämfört med JA var han rena junioren.
Boken innehåller inte bara boxning. Den följer hans liv och de samhällsförändringar som skedde under hans levnad. Visste ni exempelvis att han var s.k. krisgsseglare? Jag garanterar att ni får ett spännade möte i sällskap med John Andersson.
Nedan får ni redan nu se omslaget på biografin.
//CF
När John Andersson föddes var det minus 14,7 grader och Stockholm låg i snö. Riktigt så kallt är det inte idag i Storstan med snön finns där vilket känns passande. Covideländet satte tyvärr stopp för för den planerade releasefesten. Istället får var och en hylla JA på lämpligt sätt.
Beställ:
Yrkesboxaren John Andersson.
Svensk mästare. Landslagsman. Europamästare.
Skeppsgosse. Krigsseglare. Hederslegionär.
Stockholm 2021.
ISBN 978-91-88851-73-4
Boken kan enklast köpas via förlaget GML https://www.gml.se/bocker/yrkesboxaren-john-andersson
Du kan även beställa genom din lokala bokhandel eller via Bokus, Akademibokhandeln, Adlibris och liknande.
Christer Franzén
... John Andersson var den förste svensk som utkämpade en match om VM-titeln?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Gör en utflykt till Gryts skärgård och känn historiens vingslag...
Det vinterfagra fotot nedan visar torpet Nyhägn på Lilla Getterö (Valdemarsvik) där Hjalmar Olsson/Jack Campbell föddes.
Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet. Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO då motståndaren gav upp efter 65 ronder. Sextiofem ronder! Hur många idag orkar sparra över den distansen? Eller bara skuggboxas.
Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på otaliga turnéer, bl.a. med den kände Young Mitchell [John L...
Läs mer →
Publicerat i: Foton, Nostalgi, Kultur, Proffsboxning
91. Märket har förkommit
92. Lars Larsson. Olika klubbar men BK Örnen som SG. Trefaldig svensk mästare. Sjutton landskamper. Nordiskt deltagande.
93. Per Gunnarsson. Värnamo BK. En av de bättre i de lättare viktklasserna. Två gånger svensk mästare. Nordisk mästare. Tolv landskamper.
94. Ulf Carlsson. Olika klubbar men Katrineholms BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Nitton landskamper med klar plusstatistik. NM- och EM-deltagande. Ulf fick närmast hjältestatus efter sin utmärkta insats under OS 1976 där han gick jämnt mot superstjärnan Ray Leonard.
95. Bo Ljung. Kristianstads BK. Två gånger svensk mästare. Pålitlig som landslagsman med sex segrar på åtta uppdrag. NM- och EM-deltagande.
96. Leo Vainonen. BK Falken. Sex gånger svensk mästare. Två gånger Nordisk mästare. Utmärkt landkampsfacit med aderton segrar av tjugo möjliga. Två gånger EM- respektive OS-deltagare. En underskattad boxare i det svenska pugilistiska galleriet.
97. Terry Laitala. Olika klubbar men Kristianstads BK som SG. Erhöll sin första skolning i Finland. Därefter tre gånger svensk mästare. Nio gånger i landslaget med klar minusstatistik. Nordiskt deltagande.
98. Anders Eklund. BK Falken. Ett SM-guld. Sju segrar av åtta möjliga i landslagsdress. Två gånger nordisk mästare. EM-, VM- och OS-deltagande. Stora förhoppningar knöts till honom, men i likhet med många andra lovande svenska boxare höll han inte internationellt.
99. Christer Corpi. Olika klubbar men BK Örnen som SG. Fem gånger svensk mästare. Tio segrar på tretton landslagsuppgifter. Två gånger Nordisk mästare. EM-, VM- och OS-deltagare. I likhet med Lennart Risberg var han stor publikfavorit i Eriksdalshallen. Besegrade bl.a. Ray Mercer, men led av den sedvanliga svenska internationella sjukan.
100. Här föreligger en besynnerlighet. Det står Bertil Larsson, BK Akilles (Norrköping) i förteckningen, men det är alldeles fel. Han var en 1950-talsboxare och någon namne föreligger ej. Kanske kan RINGSIDES kunniga läsekrets lösa...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
... John Andersson debuterade så tidigt som 1925? Han tävlade då för Flottan i Marstrand.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
P4 Sveriges Radio ringde. De planerar att göra ett nostalgiskt inslag om Floyd Patterson och Muhammad Ali.
Varför? Jo, bägge var i Sverige på uppvisningsturné under 1965. För Floyd var det den tredje och sista svenska turnén, för Ali den första och enda. Floyd visade upp sin färdigheter 1960, 1964 och 1965. Sammanlagt gästade han bortåt femtio orter. Floyd blev oerhört populär i Sverige. Detta trots, eller kanske därför, att han knockat Ingo. Han drog exempelvis 40 000 åskådare till Gröna Lund i Stockholm jämfört Alis 10 000.
P4 koncentrerar sig på två av evenemangen. De som avverkades i Kalmar (Floyd) och Nybro (Ali). Det passar bra eftersom jag bevistade bägge. Först ut var Floyd i Kalmar sporthall där cirka 1 300 slöt upp, därefter Ali i Viktoriahallen där bortåt 2 500 bänkade sig, vilket var en av de bättre publiksiffrorna för honom.
Bägge körde rephoppning, gymnastik och skuggboxning plus den efterlängade sparringen. Vid jämförelse så var Floyds program betydligt bättre än Alis. Floyds sparring var så matchlik den kunde bli. Han körde hårt och t.o.m. golvade en av sina sparringpartners. Ali tycktes inte ta det hela på allvar. Han lattjade mest och programmet var kort. Det fylldes ut med jippon och schlagersång. Ali stördes av ropen "Heja Floyd".
En titelmatch mellan Floyd och Ali väntade i kulisserna så det var kallt krig emellan dem. Ali kallade Floyd för kanin, whitehouse nigger och liknade. Floyd kontrade med det dräpande; "Clay har öknamn på alla, men det värsta tycker jag han har givit sig själv, nämligen Muhammad Ali". Den ökända och rasistiska muslimska organisationen Nation of Islam hade slagit klorna i honom och skulle fortsatt exploatera honom. Länk till min tidigare artikel om Ali i Nybro här.
Det skall bli spännade att höra minnesprogrammet om vad som en gång var....
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Proffsboxning
... John Andersson, som sjöman i handelsflottan, blev torpederad två gånger under andra världskriget?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
I boken om John Andersson omnämns att hans svåger, den på sin tid så kände boxaren Emil "Mille" Johansson (Vallsäter), var med och bildade den första svenska rugbyklubben i Sverige som en sektion av IK Balder. Året var 1931 och de höll till på Östermalms IP i Stockholm.
Den alltid lika alerte Carl F i Malmö uppmärksammade mig på att Jan Evander som boxades för Malmö BK var landslagsman i rugby och tävlade för Malmö Rugbyklubb.
Det fick mig att gräva vidare och jag fann att ett par Enköpingsboxare som tillhörde elitnivån inom rugby. Börje Lund blev svensk mästare för Enköpings Rugbyklubb och Jörgen Tärnblom som var svensk mästare och landslagsman för samma klubb. Enköpings RK dominerade svensk rugby under 1970- och 1980-talen. Här kan kanske också tillföras att Roland Tärnblom var flerfaldig svensk mästare i dragkamp för lag.
Rugby är en gammal fin sport med anor från 1800-talet och den var med på det olympiska programmet 1900, 1908, 1920 och 1924. Senast det begav sig vann USA, så de kan fortfarande titulera sig Olympiska mästare.
Hör av er om ni känner till någon mer boxare som varit aktiv rugbyspelare. Förhoppningsvis kan listan förlängas.
Fortsättning 1-2-3-4: Det kom raskt in nya namn på boxande rugbyspelare eller rugbyspelande boxare om man så vill. Bengt N som spelade för RC Falken i Landskrona minns att tungviktaren Ronny Jönsson (Hälsingborgs BK) tävlade för samma klubb. En annan tungviktare, Christer Graff (IF Linnéa och Flottans IF) var aktiv i en av Karlskronaklubbarna. Rolf Svensson (BK Björnen i Helsingborg) tillhörde Malmö RC. Sedan kom två namn som nog bara idkade boxning som träning. Det var Conny Dorsch (Djurgårdens IF) och Älvsjö AIK i rugby. Stellan Bülow (BK Örnen) i Attila Rugby Gäng. Vi för inte glömma allas vår Olle...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Nostalgi, Kultur
111. Odd Bengtsson. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Fyra gånger i landslaget med tre vinster. NM-, EM- och OS deltagare.
112. Håkan Brock. Olika klubbar men GAK Enighet (Malmö) som SG. Två gånger svensk mästare. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna av tolv möten. Nordiskt guld. EM-, VM- och OS deltagare. Tillhör den minoritet som har plusstatistik på OS. Brock har en alldeles speciell nisch i svensk boxningshistoria genom sin jämna kamp mot Mike Tyson i Tammerforsturneringen 1984.
113. Lotfi Ayed. Olika klubbar men Redbergslids BK (Göteborg) som SG. Fyra gånger SM-guld. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna på tolv matcher. Två gånger Nordisk mästare. En av få som erövrat VM-brons. EM- och VM-deltagande. Borde blivit proffs då han var som bäst.
114. Mikael Ungesson. Majornas BK (Göteborg). En gång svensk mästare. Nio vinster på fjorton matcher i landslagsdress.
115. Lars Myhrberg (Lundgren). Olika klubbar men Djurgårdens IF (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Sex landskamper. Nordiskt silver. EM- och VM-deltagande. Tillhör den lilla fina skaran av OS-medaljörer genom ett brons i Seoul.
116. Jimmy Mayanja. Olika klubbar men Agnered BC (Göteborg). Åtta SM-guld. Nio segrar på tolv landskamper. Nordiskt guld. EM brons. OS-deltagande.
117. George Cramne (Scott). Olika klubbar men IF Linnéa (Stockholm) som SG. Fem SM-guld. Elva landskamper med tio vinster. Två gånger Nordisk mästare. EM-deltagare. Ingår i den förnäma kvintett som slgit sig fram till ett OS-silver. George tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna.
118. Martin Kitel. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Tre SM-guld. fyra landskamper med tre vinster. NM- och OS-deltagande.
119. Sören Antman. BK Falken (Gävle). Tre SM-Guld. Fem vinster på sex landskamper. Nordiskt Guld. EM. och VM-deltagande. Två gånger OS-deltagande.
120. John Pettersson. BK...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
101. Shadrach Odhiambo. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Fyra gånger svensk mästare. Nordisk mästare. VM-brons. Utmärkt landskampsfacit med fjorton segrar på sexton uppdrag. EM- och OS-deltagare. Kom från Uganda, men blev närmast folkkär och drog folk till galorna på egen hand. Led dock av den "svenska sjukan" att misslyckas på stora mästerskap. Ingick i den framgångsrika skaran av 1970- och 1980-talsboxare.
102. Bo Persson. Malmö BK. Tre gånger svensk mästare. Sex segrar av tio möjliga i landslagsdressen. Nordiskt- och EM-deltagande.
103. Tauno Lothander. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Svensk mästare. Nordisk mästare. Sjutton landskamper med klar minusstatistik. VM-deltagare. Det finns en seglivad myt att han skulle ha gått drygt 400 matcher. Det gjorde han inte.
104. Roger Andersson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Sexfaldig svensk mästare. Nordisk mästare. EM-brons. Sex landskamper. VM-deltagande. Roger var en fin representant för sporten. Vore alla som han hade det inte varit några problem att finna penningstarka sponsorer. Hans fem matcher mot Anders Eklund tillhör den svenska boxningshistoriens klassiker.
105. Stefan Sjöstrand. Olika klubbar men Narva BK som SG. Fyra svenska mästerskap. Tolv landskamper. NM-, EM-, VM-, OS-deltagare. En av många bra boxare som inte höll internationellt.
106. Vesa Koskela. Olika klubbar men Narva BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Nordisk mästare. Sju landskamper. EM-brons, VM-, OS-deltagare. Som så många bra på hemmaplan, men överraskade med brons på EM 1981.
107. Märket har förkommit.
108. Märket har förkommit.
109. Bengt Cederqvist. Majornas BK. Två gånger svensk mästare. Nordiskt guld. Tio landskamper.
110. Håkan Sindemark. Olika klubbar men Narva BK som SG. Två gånger svensk mästare. Nio landskamper. EM-deltagare.
//CF
... John Andersson var den förste svensk som boxades om en VM-titel?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Håkan Brock som jubilerade häromdagen erhöll en fin artikel i Expressen.
Den fokuserar på hans jämna kamp mot Mike Tyson i Tammerforsturneringens final 1984.
Det var på den tiden vi hade boxare av klass...
Stort grattis i efterskott till Håkan. Han var för övrigt en av de första att skicka sin matchlista till RINGSIDE.
Gör sammaledes. Skicka dina matcher...
CF
121. Roger Pettersson. Många olika klubbar men Narva BK som SG. Tio SM-guld. Sexton landskamper med minusfacit. EM-, VM- och OS-deltagande. Om någon personifierar svensk oförmåga att lyckas internationellt så är det Roger.
122. Tonton Semakala. Olika klubbar men Tensta BK som SG. Tre SM-guld. Utmärkt landslagsagerande med sex vinster på lika många uttagningar. EM-deltagande. Tillhör den exklusiva grupp som hemfört en VM-medalj via ett Brons.
123. Kwamena Turkson. Olika klubbar men Rinkeby International som SG. Fyra SM-guld. Nio landskamper med åtta vinster varav rekordmånga på walk over. Inte bara ett utan två EM-Brons, VM- och OS deltagande.
124. Ismael Koné. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Tre SM-guld. Tre landskamper. EM, VM- och OS-deltagande.
125. John H Larbi. Angereds BK. Sex SM-guld. Gott landslagsfacit med fem vinster av sex möjliga. EM- och OS-deltagande.
126. Mikael Yikealo. Olika klubbar men Narva BK som SG. Fyra SM-guld. Fint landslagsnetto fem vinster av fem möjliga. VM-deltagande.
127. Santiago Nieva. Olika klubbar men Narva BK som SG. Två SM-guld. Vinster i samtliga fyra landskamper. EM- och VM-deltagande.
128. Tobias Asklöf. Åtvidabergs BK som SG. Två SM-guld. Utmärkta sju vinster på nio landskamper. EM-deltagare.
129. Majid Jelili. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Fem SM-guld. Utmärkta tretton vinster på sexton landslagsförsök. EM-deltagande. Tillhör de få som erövrat en VM-medalj via ett Brons.
130. Andreas Gustafsson. Olika klubbar men NBK/Akilles (Norrköping) som SG. Fem SM-guld. EM-Brons. VM-deltagande.
Fortsättning följer...
CF
Så är vi framme vid de sista tio som erhöll utmärkelsen.
131. Tomas Jansson. BK Falken (Gävle). Två SM-Guld. Två landskamper. EM- och VM-deltagande.
132. Rikard Lundby. Olika klubbar men Haninge BK som SG. Två SM-Guld. Sexton landskamper med klar minuskvot.
133. Issam Karzoumi. Olika klubbar men Angered BC (Göteborg) som SG. Två SM-Guld. Tio landskamper med plusstatistik.
134. Benjamin Kalinovic. BK Rapid (Västerås). Två SM-Guld. Tio landskamper med plusstatistik. EM- och VM-deltagande.
135. Patrick Bogere. Olika klubbar men Redbergslids BK (Göteborg) som SG. Fyra SM-Guld. Tio landskamper varav hälften förluster. EM- och OS-deltagande.
136. Bashir Hassan. Olika klubbar men Malmö BK som SG. Elva SM-Guld. 2 x Nordisk mästare. EM-Brons.
137. Modo Sallah. Olika klubbar men BK Dalen (Stockholm) som SG. Sju SM-Guld. Åtta landskamper med sju segrar. EM- och VM-deltagande.
138. Naim Terbunja. Olika klubbar men IFK Linköping som SG. Åtta SM-Guld. Tretton landskamper med pluskvot. EM-, VM- och OS-deltagande.
139. Babacar Kamara. Olika klubbar men Stockholms AIF som SG. Utmärkt landskampsfacit med nio vinster på tio matcher. EM- och VM-deltagande.
140. Badou Jack [Johannes Gabriel Badou Nyberg]. Olika klubbar men Djurgårdens IF (Stockholm) som SG. Fem SM-Guld. Tre landskamper med lika många segrar. EM-och VM-deltagande.
Bland de 140 återfinnes en del namn som man inte direkt sammanknippar med utmärkelsen. Ett namn som verkligen saknas är Roberto Welin. Hans Europaguld 1991 borde givit åtskilliga poäng. Därtill 2 x SM-Guld, fyra landskamper och VM-deltagande.
Näst på tur är Stora Tjejer. De är åtta till antalet.
//CF
... John Andersson 1941 anklagades för att vara verställande direktör i Stockholms värsta tjuvliga.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Även damsidan hade sin utmärkelse. Svensk damboxning utmärkte sig snabbt på den internationella arenan. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna samma medaljskörd för herrarna.
1. Åsa Sandell. Winning BC (Malmö) som ST. Fyra gånger SM-guld. Obesegrad i två landskamper. Nordisk mästarinna.
2. Katrin Enoksson. Redbergslids BK (Göteborg) som ST. Åtta gånger svensk mästare. Sju vinster på nio landskamper. Fem gånger Nordiskt Guld. EM-Silver. VM-Brons. Slog hårdast bland svenska damer. Åtskilliga av hennes matcher avgjordes i förtid.
3. Frida Wallberg. Olika klubbar men Åtvidabergs BK som ST. Sex SM-Guld. Tre landskamper med minuskvot. Tre gånger nordisk mästarinna. EM-deltagande och VM-Guld.
4. Teuta Cuni. Olika klubbar men Winning BC som ST. Fem SM-Guld. Åtta landskamper med plusstatistik. Två gånger Nordiskt silver. EM- och VM-deltagande.
5. Anna Laurell. Olika klubbar men Lunds BS som ST. Sju SM-Guld. Sju Landskamper med två förluster. Fyra gånger Nordiskt guld. Två gånger EM-Guld plus EM-silver. Två gånger VM-Guld plus VM-silver. Två gånger OS-deltagande.
6. Anna Ingman. Olika klubbar men IFK Umeå som ST. Fem SM-Guld. Åtta landskamper med två förluster. Tre gånger Nordisk mästarinna. EM-silver och VM-deltagande.
7. Josefina Tengroth. Olika klubbar men Nyköpings BS som ST. Fyra SM-Guld. Fyra landskamper. Tre gånger Nordiskt Guld. EM-brons.
8. Klara Svensson. Höllvikens BK som ST. Fem gånger svensk mästarinna. Sju landskamper med klar minusstatistik. Två gånger Nordiskt Guld plus ett Nordiskt silver. EM-silver och EM-brons. Ett VM-silver och två VM-brons.
Därmed är genomgången av Stora Grabbar och Tjejer avslutad. Den tillkom på begäran från RINGSIDES besökare.
//CF
... John Andersson (mästare) och Olle Tandberg (utmanare) hade undertecknat kontrakt angående en kamp om den svenska SM-titeln? Matchen avsåg att utkämpas i Göteborg den 7 november 1941 i regi av Edwin Ahlqvist.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Det gedigna uppslagverket Nordisk Familjebok i 38 band innehöll en förhållandevis lång artikel om boxning som dessutom var illustrerad. Den var författad av redaktören för Nordiskt Idrottslif Roosval. Det är uppenbart att författaren var förtrogen med ämnet. Vid tidpunkten hade boxningen ännu inte gjort entré i Sverige men det var bara ett par år fram tills dess atletklubbarna var i farten med pugilistiska aktiviteter. Stora boxningsmatcher brukade finna sin väg in i de svenska dagstidningarna.
Den vetgirige kunde inhämta bl.a. följande under uppslagsordet Boxning (af eng. box, slag med knutna handen), knytnävskamp. Redan tidigt öfvades knytnäfsstrid af antikens greker samt hos romarna, där sådana pugilatio stod högt i anseende /.../ men urartade till en farlig lek och grym lek, i det att kämparna hade händer och underarmar omvirade med läderremmar, på vilka metallbucklor voro anbragta.
En konst med noga bestämda regler vandt boxningen egentligen under 1700-talt i England; den uppmuntrades av de höga kretsarna samt fick säskilda skolor och "professorer", och i de större städerna inrättades "boxing saloons" , hvari yrkeskämpar uppträdde inför hopar af åskådare, som höllo vad om utgången af striden. hvilkens nästan alltid slutade blodigt. Dessa råa folknöjen blefvo vid straffpåföljd förbjudna., och endast handskar får numera äga rum. Som modern idrott (äfven kallad pugilism) med noggranna regler /.../ bör ett högt värde tillmätas boxningen. /.../
I Sverige har boxningen som idrottsöfning ännu ej vunnit insteg på grund av fördomar samt bristande kännedom och instruktion. Som amatör- och gentlemannasport är boxningen högt värderad i England. Den professionella boxningen har sina främsta utöfvare i Amerika, där hjältarna inom "repet" /.../ äro i högsta grad populära hos den breda massan.
Så går författaren vidare och redogör detaljerat för regelverket och avslutar med en jämförelse med den franska variannten som mest påminde om dagens MMA. Den ansågs som...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Kultur
I den Göteborgsbaserade tidskriften Proletären nr 31/2021 har dess medarbetare Janne Bengtsson en lång artikel om arbetaridrottsrörelsen (AIF). Det han skriver är läsvärt och bra, även om han överdriver rörelsens betydelse. I Sverige var den blott en parantes under 1920- och 30-talen. Bengtsson är högst densamme med domarpondus och engagemang i Djurgården.
Det finns ett avsnitt i texten där han hänvisar till boxning. Det är hämtat från RINGSIDE och därför kommer mitt bidrag i repris.
"Ett annat OS - Spartakiaden
I skrivande stund pågår OS i dess vintervariant. Idag står de Olympiska spelen i ensam majestät, men så har det inte alltid varit. Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt uppträdde en konkurrent på arenan. Via direktiv från Stalins Sovjetunionen utgick påbud att den arbetande ungdomen skulle samlas till egna tävlingar och mästerskap istället för att medverka i den ”borgerliga idrottsrörelsen”. Mottot var proletär internationalism och på internationell nivå skulle en Spartakiad organiseras som motvikt till OS. Namnet var naturligtvis inspirerat av slaven Spartacus som anförde ett uppror i den romerska republiken c:a 100-talet f.v.t.
För precis 90 år sedan (2-23 februari) arrangerades den första vinterspartakiaden i Oslo och där återfanns boxning på programmet. Totalt deltog 636 deltagare, från sex nationer, varav de flesta från Sovjetunionen. De mätte sina krafter i olika skidgrenar, skridskor, simning och brottning. Boxningen attraherade ett drygt femtiotal arbetarungdomar. Samma år arrangerades den första sommarspartakiaden i Moskva.
I Sverige drevs idealen av AIF-rörelsen. Det startades också åtskilliga AIF-klubbar runt om i landet, men stalinistpartiet (SKP) var alldeles för svagt, såväl ekonomiskt som organisatoriskt, för att kunna bära upp rörelsen och var dessutom splittrat av en mängd politiska interna strider. Här fick socialdemokratin snabbt hegemoni inom arbetarklassen och idrotten snabbt att inlemmas i det som idag kallas Riksidrottsförbundet. I Norge och Finland var AIF-rörelsen betydligt...
Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, Nostalgi