RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Det är inte ofta boxning presenteras i museimiljö, men gör ett besök i Köping och dess museum och ta del av den pugilistiska härligheten. Lördagen den 15 oktober 2016 klockan 13.00 öppnas utställningen om BK Köpings och dess föregångares historia. Den kallas Slagkraft - vänskap, matcher och minnen. Invigningstalaren blir den den tidigare boxaren i BK Köping Sune Hedenström. På Svt.se Västmanland återfinns ett reportage om utställningen och en inspelad intervju med Hedenström. BK Köping hade sin blomstringsperiod vid mitten av 1960-talet, då ett flertal landslagsmän och svenska mästare tävlade för klubben, bland dem Kjell Fredriksson, Hans Pincoffs, Teofil Pollex, Rolf Paulsson, Sören Eriksson, Janis Osis och Rolf Risberg. De var inga egna produkter utan lockades till klubben av olika skäl. Ni får fler namn om ni söker på BK Köping i sökfältet på denna sida. Ingen panik om ni inte hinner till invigningstalet. Utställningsperioden är generös, den är öppen t.o.m. 8 januari 2017. Därtill är det fri entré. Vi kanske träffas på Östra Långgatan 37 framöver...
När RINGSIDE gräver i arkiven hittas de märkligaste ting. Till besökarnas glädje kan det avslöjas att allas vår Ingo inte är folkbokförd som Ingemar. I såväl kyrkböcker som i Sveriges dödbok heter han Jens Ingmar Johansson. Född 22 september 1932 och avliden 30 januari 2009. Föräldrarna, Jens och Ebbas, avsikt var att det skulle vara en liten Ingemar, men av någon anledning står det ändå Ingmar på dopsedeln. Fallet med namnförväxlingen uppmärksammades i Göteborgs-Posten 1959. Ingmar/Ingemar hade själv ingen aning om namnskiftet. Han hade stavat Ingemar genom skolåren och som vuxen. Och Ingemar blev det inför en hel värld... The winner and...
På julafton hyllar vi Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Det är saxat från min bok om Narvas historia. Vill...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Klubbar, Nostalgi
Förra gången RINGSIDE presenterade en historisk rankinglista var för året 1966. Nu återvänder vi till säsongen 1974/1975. Den sammanställdes av den tidigare rikstränaren Sten Berglund. Det var betydligt lättare att ranka boxarna då än var det är idag, därför att det tävlades så mycket flitigare förr. Idag råder närmast likstelhet eftersom de flesta tränare bara är ute efter säkra segrar till sina adepter. På dylikt lär man sig inget. Nåväl, låt oss minnas gamla, och i en del fall, fallna kämpar.
Flugvikt: 1) Bernt Olsson, BK Falken 2) Terry Laitala, GAK Enighet 3) Lennart Karlsson, IFK Linköping 4) Bo Nilsson, Majornas BK Bantam: 1) Christer Carlsson, Haninge BK 2) Per Gunnarsson, Värnamo BK 3) Jouni Anttonen, BK Fighter 4) Lars Gustavsson, Narva BK Fjäder: 1) Kire Stojanovski, Halmstads AIS 2) Håkan Danielsson, Redbergslids BK 3) Tommy Johansson, BK Örnen 4) Peter Weise, BK Falken Lättvikt: 1) Ove Lundby, BK Örnen 2) Ulf Carlsson, Katrineholms BK 3) Kole Talevski, Redbergslids BK 4) Carl Falkenberg, GAK Enighet Lätt welter: 1) Christer Karlsson, Katrineholms BK 2) Tauno Lothander, BK Örnen 3) Jan Öjerskog, BK Fighter 4) Karl Otto Ottosson, Eksjö ABK Welter: 1) Lars Larsson, Huddinge BK 2) Thomas Åkerman, GAK Enighet 3) Hans Bång, BK Örnen 4) Jens Schlütter, Malmö BK Lätt mellen: 1) Leo Vainonen, BK Falken 2) Bo Ljung, Kristianstads BK 3) Lars Ottosson, Eksjö ABK 4) Lars Andersson, Enköpings BK Mellan: 1) Branko Mikek, Narva BK 2) Kevin Cadwallander, Stockholms AIF 3) Claes Olsson, Säffle BK 4) Åke Eriksson, BK Masen Lätt tungvikt: Nils-Erik Rosén, Kalmar BK 2) Bengt Wiklund, BK Masen 3) Åke Johansson, BK Falken 4) Håkan Bergman, Sundsvalls BK Tungvikt: 1) Kennerth Wiberg, Eksjö ABK 2) Dennis Pettersson, Redbergslids BK 3) Lars Axelsson, BK Akilles 4) Torsten Falk, BK Kelly.
Not: I en del fall har Berglund dubblerat boxarna i olika vikter. De har här "gallrats".
Den 26 juni 1959 är för evigt inristat i svensk idrottshistoria. Denna dag blev Ingemar Johansson världsmästare i professionell tungviktsboxning. Obs! Det var vid en tidpunkt då det endast fanns en mästare. Idag finns det bortåt ett dussin alfabetstitlar som ståtar med "sin" etta. Brrr! Nedan är en länk till ett reportage då Ingo återvänder från New York som nykorad champ. Han har mellanlandat i Köpenhamn på väg till Göteborg och uppståndelsen är stor. Det har snart gått 60 år sedan Ingo erövrade tungviktskronan och någon ny Ingo lär vi aldrig få uppleva.
Här får ni en dansk läsövning på köpet:
Optagelsessted: Københavns lufthavn. Efter den begivenhedsrige verdensmesterskabskamp i boksning i New York kom Ingemar Johanson til København. Her ventede ham en ny kamp, kampen med journalister og autograf-hungrende beundrere. Ingemar Johanson var på rejsen ledsaget af sin unge forlovede. Kampen med den forsamlede beundrerskare, klarede Ingemar med sit charmerende smil, og de fleste af de unge mennesker gik derfra med den eftertragtede autograf.
Klippet kommer från Dansk kulturav och förmedlades av Carl Falkenberg. Tack-och-bock för det.
Här återfinns Ingemar Johansson amatörmatcher. Plus det ståtliga mästarbältet.
//CF
Den gemensamma nämnaren för nedantående? Någon? Någon som minns?
Maj Box, Bronco Cup, Mellansvenska, Falken Cup, Mattias minne, ACBC, Rinkeby/Tensta BO, Dalacupen, Fighter Cup, Malmö BO, Sweden BC, Botkyrka Cup, Enighet Cup, Göteborgs öppna, Gyllene Smeden, Medelpadscupen, KP Cup, alla distriktsmästerskap...Stockholm Box Open...
Och mest sörjd av dem alla - Den gamla hederliga lokala galan i Folkets Hus, Godtemplarlokalen eller Idrottshallen. Den som drog massvis med åskådare för att se de lokala hjältarna i aktion. Det var på den tiden då det fanns såväl boxare som publik,
//CF
Som boxningshistoriker blir man glad varje gång någon skickar in en anhörigs klippbok. Dessvärre brukar gamla foton och tidningsurklipp kastas. Oftast är det barnbarnen som är de stora syndarna. Boxarens barn behöll materialet i en kartong som med tiden hamnade på vinden för att sedan hamna i spotunnan då barnbarnen tog hand om kvarlåtenskapen. Vad farfar/morfar gjort en gång i tiden tycktes helt ointressant. På så sätt har den ena pusselbiten efter den andra försvunnit i kartläggningen av den svenska boxningshistorien.
Det värsta exemplet på förlorat material jag känner till avser vår första proffsboxare Hjalmar Olsson, som i USA fightades under namnet Jack Cambell på 1880-talet. Han tillhöre bare-knuckle eran vilken gör honom nära nog unik för svenskt vidkommande. När han återkom till Sverige på senhösten 1919 medförde han enligt Idrottsbladet en "tjock bok med urklipp om sina boxningsmatcher". Denna bok skulle inte enbart varit av intresse för svensk idrottshistoria, utan och för amerikanska boxningshistoriker. Vad hände med klippboken? Jo, Hjalmar avled som ensamstående ute i den östgötska skärgården. En avlägsen kvinnlig släkting tog hand om en del lösöre och däri ingick klippboken. Efter några år dristade hon sig att öppna den. Hon var dessvärre religiös och fann materialet stötande och osedligt. Där återfanns inte bara boxningsrelaterat material utan även foton på galanta damer. Så ut åkte hela härligheten...
Jag har försökt att rekonstruera han karriär i en liten skrift om hans liv. Den återfinns här.
Därför är det extra trevligt när någon verkligen har bevarat och vårdat sin fars material. Reinhold "Chico" Jonsson (1947-2017) hette en boxare som var aktiv under 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Hans arbete medförde en nomadiserande tillvaro så han tillhörde ett flertal klubbar i olika väderstreck, som Halmstads AIS, BK Älgen (Östersund), BK Tälje (Södertälje) och Vänersborgs BK. Han blev...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, porträtt, Foton, Nostalgi
Det uppstod olyckligtvis något slags länkfel till den fina klippboken över Reinhold Jonssons karriär. Se föregående artikel - "Värdet av en fin klippbok...". Där återfinns mycket fint boxningsmaterial, så ta del och njut via denna länk.
//CF
När jag letade efter en uppgift i mitt arkiv fastnade min blick på en rubrik i Idrottsbladet från den 28 november 1934. Rubriken och artikeln avser öppningskvällen för den lätta avdelningen på årets Juniormästarskap. Läs den gärna flera gånger och tanken svindlar, eller hur!?
1000 personer fingo vända om på Djurgårdsslätten igår!
Och fortsätter; "Juniorboxningarnas popularitet är numera grundligt inarbetad. Trots ovanligt tam reklam var varenda biljett slutsåld långt före 8-slaget och över 1000 personer fingo vända om på Djurgårdsslätten utan möjlighet att komma innanför portarna".
Fullt hus och tusentalet utanför som ville komma in. På juniorboxningar!!! Japp, tiderna förändras...
När vi ändå har hamnat på RINGSIDE till 1934 års juniormästerskap kan vi hylla segrarna. Då var det inte tal om några direktfinaler. Medaljörerna hade fått kämpa upp till sex matcher.
Flugvikt: Folke Pettersson, IF Linnéa. Bantamvikt: Kurt Persson, Solna BK. Fjädervikt: John Alm, Sandvikens AIK. Lättvikt: Alvar Andersson, Lucksta IF. Weltervikt Olge Johnsson, Malmbergets AIF. Mellanvikt: John Johansson, Huvudsta IS. Lätt tungvikt: Arne Svedman, IF Linnéa. Tungvikt: Harry Johansson, Säffle BK.
//CF
Not: På grund av det stora deltagarantalet tvingades SBF dela upp JSM på två omgångar. Den lätta avdelningen (flug-, fjäder-, welter- och lätt tungvikt) gick under november och den tunga (bantam-, lätt-, mellan-, tungvikt) i mellandagarna med finaler på det nya året. Denna ordning varade ända till mitten på 1960-talet då mästerskapet kunde avverkas samtidigt för alla viktklasser.
På julafton framför vi vår sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Boken om Stockholms Atletklubb är slutsåld,...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar, Nostalgi
I skrivande stund pågår OS i dess vintervariant. Idag står de Olympiska spelen i ensam majestät, men så har det inte alltid varit. Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt uppträdde en konkurrent på arenan. Via direktiv från Stalins Sovjetunionen utgick påbud att den arbetande ungdomen skulle samlas till egna tävlingar och mästerskap istället för att medverka i den ”borgerliga idrottsrörelsen”. Mottot var proletär internationalism och på internationell nivå skulle en Spartakiad organiseras som motvikt till OS. Namnet var naturligtvis inspirerat av slaven Spartacus som anförde ett uppror i den romerska republiken c:a 100-talet f.v.t.
För precis 90 år sedan (2-23 februari) arrangerades den första vinterspartakiaden i Oslo och där återfanns boxning på programmet. Totalt deltog 636 deltagare, från sex nationer, varav de flesta från Sovjetunionen. De mätte sina krafter i olika skidgrenar, skridskor, simning och brottning. Boxningen attraherade ett drygt femtiotal arbetarungdomar. Samma år arrangerades den första sommarspartakiaden i Moskva.
I Sverige drevs idealen av AIF-rörelsen. Det startades också åtskilliga AIF-klubbar runt om i landet, men stalinistpartiet (SKP) var alldeles för svagt, såväl ekonomiskt som organisatoriskt, för att kunna bära upp rörelsen och var dessutom splittrat av en mängd politiska interna strider. Här fick socialdemokratin snabbt hegemoni inom arbetarklassen och idrotten snabbt att inlemmas i det som idag kallas Riksidrottsförbundet. I Norge och Finland var AIF-rörelsen betydligt starkare och i Finland lever den fortfarande kvar via TUL. Det finns en del klubbar som fortfarande har AIF i sitt namn, men de har bara namnet gemensamt med de dekret som en gång författades i Moskva. På det internationella planet skrotades tanken på arbetarolympiader när Sovjetunionen begärde medlemskap i den internationella olympiska rörelsen. Nationen deltog för första gången på sommarspelen i Helsingfors 1952, där de på boxningssidan genast erövrade två silver- och tre bronsmedaljer. På nationell nivå...
Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, Nostalgi
För tio år sedan, den 25-26 augusti 2007 var det dubbelt firande i Valdemarsviks kommun. Första dagen ägnades åt ett ångbåtsjubileum (100 år) och dag två till att hylla bygdens kanske mest berömda person – Sveriges förste proffsboxare - Hjalmar Olsson/Jack Campbell. På initiativ av undertecknad beslöt Svenska Boxningsförbundet att uppmärksamma Hjalmar. Det var då 80 år sedan han avled. Kontakt togs med kommunen och Gryts hembygdsförening för ett gemensamt arrangemang. Minneshögtiden ägde rum i Gryt inte långt ifrån Hjalmars hem. Jag höll ett tal om hans spännande liv, min biografi om Hjalmar spreds och jag överlämnade som representant för SBF en minnesplatta till hembygdsförenings ordförande. Därtill visades information och fotografier omspännande Hjalmars liv och karriär på stora utställningsskärmar. Mycket folk och det var festligt så det förslog när Waxholm III anlände till Gryts brygga.
Texten på minnestavlan som var i skinande guld löd:
Hjalmar Olsson/Jack Campbell (1864-1927)
Sveriges förste proffsboxare
Debut 1882 i USA
Född och jordfäst i Gryt
Svenska Boxningsförbundet
Några foton från evenemanget nedan
Foto: G.Schött
//CF
I år är det nittio år sedan Sveriges förste proffsboxare avled. Han hette August Hjalmar Olsson och föddes i Gryt i den östgötska skärgården den 9 november 1864. Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet. Amerikanska boxningshistoriker har förväxlat honom med att vara en av många irländare som boxades i USA. Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO efter 65 ronder. Sextiofem ronder. Hur många idag orkar sparra över den distansen? Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på...
Läs mer →
Publicerat i: Dödsfall, porträtt, Foton, Nostalgi, Proffsboxning
Det stundar till sällsynt tungviktsmöte på proffssidan i Sundsvall. Det är hemmasonen Otto Wallin som skall upp mot skåningen Adrian Granath. Kampen gäller något som kallas för EBU European Union Heavyweight title. OBS! Den skall inte förväxlas med den riktiga Europatiteln. I potten lär också ligga den svenska tungviktstiteln för proffs. Om detta har jag fått några frågor. Det är en tämligen okänd materia att plöja igenom och det ligger redan felaktiga uppgifter ute på nätet. Det har inte funnits så många svenska tungviktare igång samtidigt, så det har av naturliga skäl inte arrangerats så många titelmatcher.
Så vi tar det från början och återvänder till den svenska boxningens underbara ungdom. En spännade epok.
Den första gången något utannonserats som SM-kamp var då kraftatleten Calle Sven mötte Frasse Wallin i Sundbyberg. Året är osäkert, det var troligen 1909, men kan även ha varit året före. 1914 likaledes i Sundbyberg så besegarde Calle Sven antingen Ernst Ahlstrand eller Porter-Ville Jäderström. De två möttes i en kvalificeringsmatch med okänd utgång.
Sedan kompliceras bilden av att det samtidigt hölls matcher om Stockholmsmästerskapet, som naturligtvis också kan betraktas som ett slags svenskt mästerskap. Det var i Storstan pugilisterna fanns.
1919 kom det som brukar räknas som den första riktiga SM-kampen. Den stod mellan Ragnar Holmberg och Emil Kjellberg. Det var en hel del heta känslor kring den matchen eftersom den hade lite av "klasskamp" över sig. Ni som minns dusterna mellan Anders Eklund och Roger Andersson förstår vad jag menar. Holmberg tillhörde kretsen kring Atletklubbarna och Kjellberg de lite finare boxningsinstituten. Holmberg vann på knock i fjärde. De hade tidigare mött varandra bl.a. om Stockholmstiteln. Både Kjellberg och Holmberg drog vidare till USA för misslyckade karriärer. 1920 möttes Wilhelm Lindbom och Anton Löfqvist om den vakanta SM-titeln på Fjäderholmarna i Stockholms inlopp....
Läs mer →
Publicerat i: Info, Nostalgi, Proffsboxning
Idag stiger vi in i något som tillhör en svunnen epok, även om det inte är så länge sedan. Ett nordiskt träningsläger pågår i Malmö Boxningssällskaps lokal på Snapperupsvägen. Året skrivs till 1985. På fotot syns åtskilliga nationella mästare från Danmark, Finland och Sverige. Flera av dem sökte sig sedan ut på den knaggliga proffsvägen. Bland dem märks Niels H Madsen, Jukka Järvinen, Jan Nyholm och Larry Moritz. Bland övriga aktiva ser vi exempelvis Göran Månsson och Sandor Gaspar.
Fredrik Friberg skickade fotot som gör att vi inte glömmer gamla kämpar. //CF
PS En petitess, men den danska klubben som anges heter SIK Fight...
Reklammakarna fann snabbt att boxning hade ett kommersiellt värde som kunde kapitaliseras. Annonser med boxningsanknytning infördes tidigt i dagspressen. Nedan återfinns två exempel från år 1920. Innehållet är lite apart. Man undrar - hur tänkte de här?
Därefter har vi sett namn som Harry Persson, John Andersson, Olle Tandberg, Ingemar Johansson m.fl. göra reklam för allt mellan himmel och jord. De har rekommederat livsmedel, liniment, klockor, mopeder, bilar, skor, skinnjackor och annan konfektion. Ni har väl inte glömt läskedrycken Ingo som senare blev Zingo när Ingemars stjärna dalat.
//CF
Floyd Patterson var och är fortfarande mycket populär i Sverige. Det ges det många bevis på. Hans ödmjuka sätt gick hem i stugorna. Här kommer två foton från Kiruna 1965. Floyd var ute på sin tredje och som det skulle visa sig sista Sverigeturné. Nu var han inte längre världsmästare. Turnérutten denna gång såg ut som följer. På några av orterna förgylldes tillställningen av amatörmatcher.
1965-05-16 Gävle (Furuvik) – ”1 500”/”drygt 1 000 personer”
1965-05-17 Sundsvall (Sporthallen) – ”2 000”
1965-05-19 Luleå (Läroverkets aula) – ”600”
1965-05-20 Boden (Hildursborg) – ” 993”
1965-05-21 Kalix (Sporthallen) – ”793”
1965-05-22 Malmberget (Sporthallen) – ”977”
1965-05-22 Kiruna (Malmia) – ”drygt 700”
1965-05-29 Eskilstuna (Sporthallen) – ”1 500”
1965-05-30 Vänersborg (Dalaborgsparken) – ”drygt 1 000”
1965-06-02 Halmstad (Sporthallen)” – ”996”
1965-06-04 Malmö (Folkets Park) – ”2 000”
1965-06-06 Kalmar (Sporthallen) – ”1 300”
Floyd Patterson visade delar av sitt träningsprogram
Floyd Patterson, USA-Richard van Norden, USA EXH (2)(1)x3
Floyd Patterson, USA-Raymond Patterson, USA EXH 2x3
Floyd Patterson, USA-Joe Shelton, USA EXH (2)(1)x3
Shelton var skadad under större delen av turnén och ersattes av broder Ray. Floyd var fortsatt brutal mot sina sparringar. Norden golvades flera gånger och i Luleå fick han en tand utslagen. Även broder Raymond var i golvet under turnén. Floyd var omtyckt, men attraktionskraften var på upphällningen. Det var sämre publiksiffror än väntat på de flera platser. Som vanligt var det också en del välgörenhet och jippon utefter vägen. I Kiruna erhöll han en lappmösa som gåva. Den vågade han prova först i omklädningsrummet. Floyd hade kontrakt på 60 % på bruttot. Han avlönade sju personer så det blev inte många kronor över. På en del orter föregicks uppvisningarna av amatörmatcher. Mellan uppvisningarna i Kiruna...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Foton, Nostalgi
Alnö, Nordmaling, Korsträsk, Jokkmokk, Harsprånget, Älvsbyn, Ånge, Degerfors, Hofors, Fritsla, Mariestad, Svedala, Bjuv, Perstorp, Borgholm, Torsås, Lindås, Lidingö, Huvudsta...
Där bjöds det på boxning förr i världen. Hur lång blir längtan och väntan till nästa gång?
//CF
På julafton framför vi vår sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Boken om Stockholms Atletklubb är slutsåld,...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Nostalgi
Japp. RINGSIDE når ut och når långt. Sammanlagt har det varit tvåmiljonerfyrtiotvåtusenåttahundrasextionio (2 042 869) sidvisningar sedan start. Ja, egentligen är de fler eftersom det statistiska underlaget började beräknas några månader efter premiären för RINGSIDE.
Det finns per 31 december 2018 23 741 boxare inlagda i systemet och de har deltagit i 54 161 matcher. Varsågoda!
Tack för alla bidrag. Låt dem fortsatt strömma in.
//CF
Strax innan jul kontaktades jag av Marie-Louise Berntsson från Teckningsmuseet. Hon bad om hjälp att identifiera åtskilliga boxare som framställts av konstnären Georg Lagerstedt (1892-1982). Museet förbereder en utställning om honom. Lagerstedt var en mångsidig herre vid sidan av sedvanligt måleri i akvarell och olja var han en utmärkt tecknare och illustratör. Han skapade också frimärksmotiv och bidrog med sina verk i dagspressen. Lagerstedt var mycket idrottsintresserad vilket avspeglar sig i val av motiv. Framförallt var det rörelsen som fångade hans uppmärksamhet.
De boxningsmotiv som återfinns i museets samlingar kommer främst från 1930-talet. Lagerstedt satt med sin bläckpenna på ringside vid allt från juniormästerskap till landskamper. Snabbheten med pennan fixerade rörelsen. Nedan följer två fina exempel på hans stil. Det första är från 1932 och matchen mellan Allan Carlsson och dansken Aage Petersen i en landskamp från 1932. Det andra är mötet mellan Henry Tiller och Gösta Sandberg från en landskamp 1937.
Genom tillmötesgående från konstnärens barnbarn har jag fått tillstånd att publicera teckningar och skisser från samlingarna i Laholm. Det tackar jag innerligt för. Det är en förnämlig kollektion att ösa ur. Jag håller på att lägga in verken, men redan nu kan ni ta del av olika versioner av Lagerstedts unika förmåga. På plats, ni hittar via sökfunktionen, finns namn som Harry Eklund, Bertil Ljung, Sven Persson, Tex Edner, "Turken" Westerberg, Sven Lindström, Sven Nyström och John Friberg. Norska pugs som Erling Nilsen, Karl Dehn, Olav Lund och Ingvald Olsen. Plus de polska Stanislaw Pilat, Henryk Chmielewski, Feliks Stamm, Jozef Garncarek och tyskar som Kolhaus och Badstübner. Därtill många fler om ni rullar runt bland 1930-tals aktiva.
Mer information om utställnigen kommer på RINGSIDE inför vernissagen.
Bilderna beskurna p.g.a. filstorlek.
Christer Franzén
I Biloxi, Mississippi, mötte en nordisk kombination ett lag från USA. Matcerna gick den 1980-04-05. Resultatet blev ett nedslående 1-8, även om alla utom två poängdomare var överens att Anders "Lillen" Eklund blev bortdömd i den avslutande tungvikten. Det som visas här är att Vesa Koskela tilldöms segern på cut över den senare världsberömde Donald Curry. Som proffs var han WBA-WBC-IBF-mästare.
Svenskmatcherna gav följande resultat: Weltervikt Vesa Koskela (Olofströms BC) vs Donald Curry TKO 1. Lätt mellanvikt: Donald Bowersvs vs Leo Vainonen (BK Falken) 2-1. Bowers skulle gå ett tragiskt öde tillmötes. Han blev mördad. Mellanvikt: Pancheo Carter vs Tapio Partanen (Stockholms AIF) TKO 1. Tungvikt: Jimmy Clark-Anders Eklund (BK Falken) 2-1.
"Lillen" Eklund tog amerikanarna med storm. Floyd Patterson med sin tidigare manager Cus d'Amato bjöd per omgående in svensken till några veckors träning i d'Amatos camp i Catskill utanför New York. Det var OS-förberedelser som hetta duga.
Av de övriga boxarna kom två från Finland och tre från Danmark.
//CF
Den 2 februari är det vernissage på Teckningsmuseet i Laholm. Den mångsidige konstnären Georg Lagerstedt (1892-1982) tillägnas en egen utställning. Han var berömd för sina idrottsteckningar. Ni kan ta del av åtskilliga här på RINGSIDE.
Så här presenteras han inför utställningen:
Georg Lagerstedt gjorde sig ett namn som reportagetecknare innan fotografiet slog igenom. Samtiden var särskilt imponerad av hans förmåga att skildra idrott och sport. Han älskade fart och rörelse och började teckna med reservoarpenna för att maximera sin rörlighet. Han utvecklade en helt egen art av tidningsteckning – som en annan känd tecknare senare gjorde till sin och fick äran för. När stilen blev den gängse hade han redan lämnat tidningstecknandet. Sporttecknandet lade han också bakom sig när det mer började handla om att avbilda idrottsmännens utseende än deras atletiska prestationer.
Av en fotograf fordras att vara på rätt plats vid rätt ögonblick – eller ännu mer avgränsat under bråkdelen av en sekund. För att skapa en känsla av ögonblicklighet gör tecknaren i praktiken det motsatta – lägger ner en massa tid. Det kräver en helt annan sinnesnärvaro. Georg Lagerstedt ägde den och blev en mästare i disciplinen. Förmodligen åskådliggjorde han mer i sina teckningar än han hade kunnat redogöra för med ord. Den som tittar närmare på hans teckningar kan drabbas av en svindlande känsla av att ha varit på den plats som skildras och upplevt den givna situationen.
Utställningen håller på ända till 19 maj för alla er som inte har möjlighet att delta på premiären den 2 februari. Kl. 12.00 slås dörrarna upp med invigningstal och allt annat som därtill hörer en vernissage. Fritt inträde dessutom. Adressen är Hästtorget.
Länk till museet här.
Nedan ett festligt porträtt av boxaren Bertil "Bebbe" Ljung från BK Örnen (Stockholm).
//CF
Idag svämmar det fullkomligt över av folk som lämnar den olympiska boxningen för den professionella varianten. Endast någon enstaka gör, eller kommer att göra, några pengar att tala om. Övriga kan jämföra sig med hur det var för närmare sextio år sedan. Låt oss därför kasta ett öga i backspegeln. Vi återvänder till 1962 som i sig inte var något exceptionellt bra år ur svensk synpunkt borsett från Ingemar Johanssons comeback och Bosse Högbergs debut.
Det fanns två promotors vid tidpunkten, Edwin Ahlqvist och Per-Olof Ahl. Den senare mer känd som Kapp-Ahl efter sin klädkedja. De omsatte 3.350.000 kr vilket motsvarar cirka 36.531.000 kr i dagens penningvärde. Det var alltså ganska vacka slantar som var i rörelse. Åskådarantalet låg på 93.500 fördelat på tio galor.
Det fanns bara tre boxare som kunde betraktas som proffs på riktigt: Ingemar Johansson, Lennart Risberg och John Henry. De övriga hade vanliga arbeten vid sidan av: Lasse Norling (byggnadsarbetare), Bosse Högberg (truckförare), Werner Vasén (varvsarbetare) och Thörner Åhsman (studerande).
Granskar man vad de plockade hem på boxningen under året ser det ut som följer: Ingemar Johansson - 3 matcher - 850.000 kr [idag 9.268.864], Lennart Risberg - 5 matcher - 100.000 kr [1.090.455], Lasse Norling - 9 matcher - 40.000 kr [436.182], John Henry - 7 matcher - 40.000 kr [436.182], Bosse Högberg - 5 matcher - 20.000 kr [218.091], Werner Vasén - 6 matcher - 12.000 kr [130.855] och Thörner Åhsman - 1 match - 5.000 kr [54.523].
Det kunde dock vara tufft att vara promotor. Kapp-Ahl gick cirka 50.000 kr back på sitt försök i boxningsbranschen. Det motsvarar bortåt 5,5 miljoner idag. Han tog det dock ganska lätt. Betraktade det som en god PR-investering för sin klädfirma. Ahlqvist gjorde heller inga pengar på Ingemars matcher mot Bygraves respektive Snoek, men dessto större...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Proffsboxning
Den 19 mars 1919 bildades en interimstyrelse för att organisera amatörboxningen i Sverige. Den 12 april samma år var planerna och riktlinjerna klara för det Svenska Boxningsförbundet. Det historiska mötet ägde rum på restaurang Riche i Stockholm.
Det hade dock boxats i Sverige långt tidigare. Den första riktiga matchen torde ha gått i Malmö 1893, men det var i Stockholm och bland de olika atletklubbarna som verksamheten fann sitt organisatoriska nav. Atletik var på modet vid förra sekelskiftet. Det var publikdragande aktiviteter där utövarna bollade med vikter, hade dragkamp med hästar, lyfte galanta damer på bräda och t.o.m. brottades med björnar. Dessa kraftkarlar fattade tycke för boxningen och utövade sporterna parallellt. Matcherna var en blandning av vad vi idag skulle benämna amatör- och proffsboxning. Gränsen var oskarp långt in på 1920-talets början. Boxningen fann omedelbart sin publik. Bland förgrundsfigurerna återfanns namn som Hjalmar Lundin, Calle Sven, Oscar "Bellis" Carlsson, Viking Cronholm, Stellan och Rolf Lindhe, Verner Lejon, Andrew "Kid" Johnson och något senare Alex Weimark. Flera träningsinstitut öppnades och även ett par instruktionsböcker i boxning publicerades.
År 1912 arrangerades OS i Stockholm. Boxningen ströks från programmet, men det är en historia för sig. Intresset medförde att de första tankarna på att organisera boxningen nationellt tog form. Boxningen upptogs också i dåtidens motsvarighet till dagens RF, men petades bort lika kvickt. De herrar som styrde och ställde i idrottssverige ville inte ha med boxningen, eller rättare uttryckt, med boxarna att göra. Därför organiserades boxningen av andra krafter än de aktiva.
Lördagen den 1 mars 1913 grundades den första versionen av SBF. Platsen var Rosenbad!
En styrelse, fylld av militärer, tillsattes under ledning av överste Schersten, som hade undervisat i boxning på gymnastikinstitutet redan 1895. De första föreningarna som anslöt sig var Djurgårdens IF, Fredrikshofs IF och Livregementets Dragoner (alla från Stockholm),...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF