RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
När RINGSIDE gräver i arkiven hittas de märkligaste ting. Till besökarnas glädje kan det avslöjas att allas vår Ingo inte är folkbokförd som Ingemar. I såväl kyrkböcker som i Sveriges dödbok heter han Jens Ingmar Johansson. Född 22 september 1932 och avliden 30 januari 2009. Föräldrarna, Jens och Ebbas, avsikt var att det skulle vara en liten Ingemar, men av någon anledning står det ändå Ingmar på dopsedeln. Fallet med namnförväxlingen uppmärksammades i Göteborgs-Posten 1959. Ingmar/Ingemar hade själv ingen aning om namnskiftet. Han hade stavat Ingemar genom skolåren och som vuxen. Och Ingemar blev det inför en hel värld... The winner and...
Så var det dags igen för utmärkelsen årets idrottsbragd. Svenska Dagbladet har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Huruvida den i år premierade golfinsatsen var tillräcklig undgår min bedömning. Boxning har inte mycket att komma med i bragdsammanhang numera. OS blev ett fiasko och vad Badou Jack gör borta i USA är bara något för de mest hängivna entusiasterna. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch. Det finns ett lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets reella innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John tvingades åka ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).
Christer Franzén
Att upprätta en rankinglista över de främsta boxarna är en grannlaga uppgift. Den är en viktig konsumentupplysning för såväl aktiva som för ledare och tränare. Det behöver väl inte tilläggas att den/de som hanterar rankingen måste vara kompetent folk.
För att en ranking inte skall bli helt godtycklig krävs kriterier för densamma. Den måste baseras på kvalitén på motståndet och hur aktiv boxaren varit. För att ta ett övertydligt exempel. Ett OS-guld ger åtskilliga rankingpoäng, en direktfinal i någon lokal cup och liknade, ger få poäng. Inbördes möten måste väga tungt. Minns den förfärliga uttagningen av Agnes Alexiusson trots att hon förlorat fem gånger av fem möjliga mot sin främsta rival Ida Lundblad. Den boxare som inte tävlat på tre månader borde betraktas som inaktiv och därmed strykas ur rullorna.
Nu har SBF i all sin vishet tilldelat Jan ”Raggarn” Eliasson, Lider Máximo från TiFa BC i Tidaholm, detta uppdrag. Man undrar varför? SBF kan väl gå vidare och utse honom till kassör också?! Han har ju gett prov på åtskillig ekonomisk fingerfärdighet genom åren. Nåväl, låt oss betrakta hans decemberranking.
Herrar 52 kg: De två som rankas borde betraktas som inaktiva. Det är länge sedan någon av dem gick en match så klassen skulle ha strukits.
56 kg: En riktigt svag klass. De två första har långa förlustrader mot tämligen beskedligt motstånd. Sedan följer det verkliga haveriet. Ett riktigt lågvattenmärke. Tre stycken 0-matchare innehar platserna 3-4-5. En av dessa ”nollor” tillhör TiFa. Varför inte lägga in några diplomare också? De är med största säkerhet bättre än de tre som nu ockuperar platserna. En boxare som återfinns på plats tre kan anses mogen för tuffa internationella uppdrag. Trean i 64 tilldelas ju landslagsuppdrag. Den nu utpekade trean - vad skulle han göra på Ahmet Cömert cup?
60 kg: Där ser det lite...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, DDD, Så det kan bli
I förteckningen över godkända licenser för säsongen 2017/18 återfinns en Vladeimer Terashvili född 1984. Hans licens (nr 19491) är beviljad av SBF per den 19 september 2017. Hans vikt anges till 69 kg. Han noteras också som nollboxare, dvs. en nybörjare utan matcher.
Denne Terasvihli har dock varit i ringen tidigare. Han kommer från Gori i Georgien och blev år 2009 svensk mästare under namnet Vame Kartveli. Sedan har han använt flera alias, så han är något svårfångad, men det är inte ovanligt med många identiteter bland dem som kommer hit. Den 20 juni s.å. blev han proffs och gick tio matcher. Samtliga matcher utom en gick i de forna össtaterna. Som proffs gick han under namnet Vladimer Terashvili (född 1984-09-04).
Han skall nu delta på en gala arrangerad av Hammarby IF Boxning mot en finländsk motståndare i något som kallas Bajen Rough House den 13 oktober. Relevanta länkar: från BoxRec, från Ringside, från Hammarby IF.
Hur gick det till när SBF beviljade licens för någon som boxats som professionell och hur kan han passera med nollmatcher?
Jag har kontaktat förbundet, den licensansvarige Åke Johansson och Hammarby IF Boxning i ärendet utan att få några svar.
//CF
En gång i tiden var EBU (det europeiska proffsförbundet) att betrakta som en tämligen hedervärd organisation. EBU skiljde sig från de genomkorrupta WBC, WBA, IBF, WBO och de andra i bokstavssoppan. Dessa är inget annat än affärsdrivande företag i det produktsegment som kallas boxning. Igår (11 febr 2017) hade EBU sanktionerat en kamp om den vakanta europatiteln i "super-lightweight". Anthony Yigit var ena parten, inget ont om honom, han ska ta alla chanser han får. MEN, och detta är ett stort och korrupt aber. Den andre utmanaren till titeln var en engelsman vid namn Lenny Daws. Han gick sin senaste match den 5 december 2015 och då förlorade han. För att hitta en vinst för honom måste vi gå ända tillbaka till 25 juli 2015. Det är alltså 581 dagar sedan hans arm höjdes i luften. En värdig EM-kandidat? Någon? Hur i h-e resonerar man inom EBU. Det är välkänt att titelmatcher kan köpas. De olika alfabetsorganisationerna ställer sig gärna till förfogande. De har många kommissionärer att göda. Men är det lika illa ställt med EBU? Det krävdes uppenbarligen inga meriter för att få kämpa om europatiteln.
När vi ändå är inne på ämnet. På senare tid har vi också sett en trend att alltfler svenska amatörer "går över" som det brukar heta. Det tycks vara så att ju sämre amatör, desto hetare vilja att bli proffs. Att vara professionell brukar innebära att utövarna får betalt. Så inte inom boxning. Endast några få av våra proffs får någon ersättning alls och när så sker är den påfallande blygsam. De övriga måste betala allt själva, "all-inclusive" som det brukar heta i turistbroschyrerna, ofta även för motståndet, som i sig är billigt i alla bemärkelser. Lik från Baltikum går för en ringa penning på marknaden.
//CF
Egentligen vill jag inte skriva om det här eftersom det är så anti-boxning, men det är så många som hört av sig och frågat. Det stämmer att den döde Bilal Hammoud en gång i tiden gjorde några juniormatcher för Upsala IF. Kanske gick det snett redan då, det vet jag inte, men med tiden blev hans belastnings-CV omfattande. Sina femton minuter av berömmelse kom väl via det fiaskoartade postterminalrånet i Göteborg 2008. Se artikel från Aftonbladet då domarna föll. Googla gärna namnen på de övriga kumpanerna, speciellt efternamnen och ni finner mycket från det undre skymningslandet...
Bilals matchlista så långt jag funnit.
//CF
Han heter Paul Akofely och kommer från Kongo. Han härstammar från en kriminell familj och han har ett belastningsregister som är lika långt som det svåra året. Goggla på hans namn eller besök sajten Lexbase för att hämta alla domar. Han anses alltså som en värdig frontman för den anrika klubben Djurgården. Hur det är kompatibelt med de värdegrunder som predikas av politiker och pumpas ut av idrottsledare på alla nivåer övergår mitt förstånd.
Svensk boxning sjunker allt djupare...
//CF
Den åttonde upplagan av de akademiska världsmästerskapen pågår f.n. i ryska staden Elista i Kalmuckien. Tävlingen avverkas under perioden 1-6 september. Svenska boxare lyser med sin frånvaro under dessa tävlingar. Och inte nog med det. Några svenska boxare har överhuvud aldrig deltagit i dessa mästerskap.
Bara så ni vet...
//CF
Nedanståendetext skrevs ursprungligen inför förra valet. Det kan lätt redigerad återanvändas. Rent allmänt kan tillföras att nivån på dagens politiker och politiska debatt är obehagligt bedrövlig och destruktiv. De undviker konsekvent att diskutera de samhällsproblem som de själva varit med om att skapa.
Valfläsk, frasvåfflor och löftessoppa. Det är vad politiker bjuder oss på i varje valrörelse. Det gäller dock inte för Sveriges största folkrörelse – idrotten. Då bjuds det inte ens på vattvälling. Idrotten tycks inte existera för den politiska parnassen. Visste ni att det finns en idrottsminister? Hon är visserligen bara halv för hon ska delas med det sociala. Fru ministern hörs bara varje gång hon vill bojkotta något evenemang i forna Sovjetunionen. Rysshatet sitter djupt bland politiker. För mig framstår årets val som antingen pest eller kolera. En helt impotent Allians (ha-ha) i ena ringhörnan och en totalkatastrof till regering i den andra. Stackars Moder Svea…
Men. Låt oss inte fördystras över detta utan istället ta en historisk titt på hur de olika partierna har ställt sig till boxningen genom åren. Det värsta boxningshatarpartiet av dem alla har varit Folkpartiet. Deras banerförare, som påfallande ofta har varit starkt religiösa, har alltid haft tillgång till riksdagstaburetter och tidningar, inte minst Dagens Nyheter.
Den hätskaste boxningsmotståndaren hette Sten Sjöholm. Hans avsky mot sporten nådde patologiska höjder och han startade sitt korståg under 1949. Högern/Moderaterna har varit kluvna i frågan. Den personliga friheten har haft konkurrens med det moraliska samvetet. En av de värsta hetsarna mot boxning var en högerman vid namn David Ingvar. Tillsammans med Sjöholm var han den bidragande orsaken till att proffsboxningen förbjöds i Sverige 1969. Så länge Socialdemokratin var ett arbetarparti så stödde de sporten, men i takt med att medelklassen intog platserna i partiet blev det också boxningsfientligt. Paret Sjöholm/Ingvar hade krattat manegen,...
Läs mer →
Publicerat i: Info, DDD, Så det kan bli
Det är vad politiker bjuder oss på i varje valrörelse. Det gäller dock inte för Sveriges största folkrörelse – idrotten. Då bjuds det inte ens på vattvälling. Idrotten tycks inte existera för den politiska parnassen. Visste ni att det finns en idrottsminister? Hon är visserligen bara halv för hon ska delas med kulturen. Fru ministern hörs bara varje gång hon vill bojkotta något evenemang i forna Sovjetunionen. Rysshatet sitter djup inom högern oavsett om den är gammal eller ny. För mig framstår årets val som antingen pest eller kolera. En impotent Allians i ena ringhörnan och en lika kraftlös som kluven Opposition i den andra. Stackars Moder Svea… Men. Låt oss inte fördystras över detta utan istället ta en historisk titt på hur de olika partierna har ställt sig till boxningen genom åren. Det värsta boxningshatarpartiet av dem alla har varit Folkpartiet. Deras banerförare, som påfallande ofta har varit starkt religiösa, har alltid haft tillgång till riksdagstaburetter och tidningar, inte minst Dagens Nyheter. Den hätskaste boxningsmotståndaren hette Sten Sjöholm. Hans avsky mot sporten nådde patologiska höjder och han startade sitt korståg under 1949. Högern/Moderaterna har varit kluvna i frågan. Den personliga friheten har haft konkurrens med det moraliska samvetet. En av de värsta hetsarna mot boxning var en högerman vid namn David Ingvar. Tillsammans med Sjöholm var han den bidragande orsaken till att proffsboxningen förbjöds i Sverige 1969. Så länge Socialdemokratin var ett arbetarparti så stödde de sporten, men i takt med att medelklassen intog platserna i partiet blev det också boxningsfientligt. Paret Sjöholm/Ingvar hade krattat manegen, men det var Socialdemokratin som slog den sista spiken i den professionella kistan. Det var också Socialdemokratin som såg till att amatörboxningen blev satt under förmyndarskap 2006. Glöm inte det! Speciellt hetsande var Bosse Ringholm. Det var han som hade hand om frågan...
Läs mer →
Publicerat i: Info, DDD, Så det kan bli
Chock i boxningsvärlden för att använda en av kvällsblaskornas populäraste klyschor. Det är faktiskt så att svensk boxning börjar närma sig en nivå då proffsboxarna är fler än amatörerna på A-nivå. Kanske har den gränsen redan passerats. Det är ännu lite svårt att utläsa eftersom säsongens alla licenser ännu inte är uttagna.
Enligt tillgänglig statistik från BoxRec så noteras där 37 manliga proffs och 7 kvinnliga. Till de manliga tillkommer ytterligare en under hösten. De flesta av våra proffs har väldigt mediokra amatörmeriter. Majoriteten kommer aldrig tjäna en spänn. Tvärtom, så måste de bekosta allt själva. De som får betalt kan bokstavligen räknas på ena handens fingrar. Varför går de över? Amatörboxningen har egentligen ingenting att erbjuda idag. Det finns inte längre någon status i att vara svensk mästare eller landslagsboxare. Förbundets kassa är tom och de få slantar SBF kan uppbåda måste satsas på några få och inte på bredden. Därtill kommer naturligtvis en psykologisk aspekt. Det inger respekt i kvarteret att titulera sig proffsboxare. Proffsboxning har en speciell nimbus omkring sig. Tankarna leder osökt till de största i branschen och miljondollarrullning.
Vill man rangordna dagens svenska proffs, efter fotbolls/hockeymodell, ser det ut som följer; Div 1 - två, Div 2 - två, Div 3 - tre, Div 4 till Div 7/8 - resterande 30-tal. Det finns faktiskt en som är en handelsresande i förluster vilket är lite ovanligt för svensk proffsboxning - en vinst, femton förluster och en oavgjord. Paradoxalt är det troligtvis han som tjänar mest pengar på sin utövning, bortsett från de två tre i toppen.
Som amatör förväntas du möta de bästa i din viktklass. Inom proffsboxningen går det till så att man beställer givna förlorare till sin galor och boxare. Det hämtas ett lik från något gym i öst som blir väldigt förvånad...
Läs mer →
Publicerat i: Så det kan bli, Proffsboxning
Alnö, Nordmaling, Korsträsk, Jokkmokk, Harsprånget, Älvsbyn, Ånge, Degerfors, Hofors, Fritsla, Mariestad, Svedala, Bjuv, Perstorp, Borgholm, Torsås, Lindås, Lidingö, Huvudsta...
Där bjöds det på boxning förr i världen. Hur lång blir längtan och väntan till nästa gång?
//CF
OS-kvalet för den europeiska poolen startar idag. Då kan det vara skäl att påminna om vad som en gång var.
Stockholm utsågs till värd för OS 1912. Det var den sjätte upplagan av olympiska lekarna. Boxningen ströks från programmet av de svenska arrangörerna. Programpunkten utgick trots att Storbritannien och USA ville ha boxningen kvar. Sporten hade funnits med såväl 1904 (St. Louis, USA) som 1908 (London).
Enligt den officiella motiveringen saknade arrangörerna kunskap om boxning eftersom sporten inte utövades i Sverige. Det var naturligtvis inte sant. Det hade boxats i flera år, fr.a. i Stockholmsområdet. Vid tidpunkten fanns det också flera boxningsinstitut i huvudstaden.
Sanningen är den att det var fel sorts människor som idkade boxning. De flesta kom från arbetarklassen och tillhörde helt andra kretsar än de militärer, adelsmän och "fint" folk som styrde och ställde inom idrotten. Den olympiska kommittén ville helt enkelt inte ha med boxarna att göra. Sedan är det en liten historisk ironi att svenskarnas intresse för pugilism ökade p.g.a. Stockholmsolympiaden. Med det är en annan historia...
//CF
Tidningen har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fri idrott, skidåkning och simning skall det vara. Eftersom svensk boxning f.n. befinner sig under isen så kan ingen begära att plaketten delas ut till någon pugilist, men historiskt har bragdjuryn visat prov på en horribel inställning visavi boxningen.
Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd.
När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933.
Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).
Här kan också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat...
Läs mer →
Publicerat i: Så det kan bli
Det var något som den danske bantam/fjäderviktaren Preben R Jensen borde funderat lite extra på.
Läs den sorglustiga historien nedan. Så det kan bli...
//CF
Tidningen åtnjuter varje år sina femton minuter av uppmärksamhet då det s.k. bragdguldet delas ut.
Det är lite paradoxalt att utmärkelen fortfarande finns till eftersom tidningen i praktiken saknar en sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex, för att inte tala om dessa transor som får gråta ut i spalterna. SvD/Sport är sedan många år en underavdelning till HBTQ-rörelsen.
Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. I år fick hopplandslaget äran. Det är inte så mycket att säga om det. Främsta rivalen var troligen diskuskastaren Daniel Ståhl, men han diskvalificerade sig själv genom att glatt uttrycka att han var stolt över att vara svensk. Sådant är absolut no-no i de politiskt korrekta kretsarna.
Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Eftersom svensk boxning f.n. befinner sig totalt under isen så kan ingen begära att plaketten delas ut till någon pugilist, men historiskt har bragdjuryn visat prov på en horribel inställning visavi boxningen.
Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Helt absurt!
Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd.
När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt...
Läs mer →
Publicerat i: Så det kan bli
Annandag jul för 79 år sedan var det livat i Trollhättan, eller kanske inte...
Den 26 december 1943 arrangerade Skoftebyns AIS en gala som troligen har rekord i antalet diskningar.
Det blev ett upprörande slut på huvudmatchen som gick mellan hemmasonen Olle Bengtsson och Malmö BK:s John Nilsson.
John gav den ogarderade Olle en ordentlig "praktpärla" efter det att domaren kommenderat bryt i tredje ronden.
Annandagens evenemang slutade med en Olle på golvet och en publik i uppror.
Bägge var på sin tid mycket omskrivna och populära.
Inte nog med att huvudmatchen slutade på ett tråkigt sätt. Den hade föregåtts av två dubbeldiskningar!!!
Orsaken. Jo, de fyra inblandade var ovilliga att boxas.
Galans resultat här.
//CF
