Så det kan bli

Kattguld

Svenska Dagbladet har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch. Det finns ett lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988). Här kan också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat mot boxningen. Han satt med i bragdjuryn i bortåt trettio år... Christer Franzén
Läs mer →
Publicerat i: Info, Så det kan bli

Fulaste affischen?!

Boxningsreklam inför galor i affischform brukar vara anskrämliga (för att uttrycka det snällt). Det är oftast glada lokala amatörer som fixar något som ser ut att komma från förskolan. Ett av de främsta bidragen i genren är nedanstående affisch inför en gala i Eriksdalshallen. Stockholmsalliansen stod som arrangör och anlitade den inte helt obekante Börje Dorch för ändamålet. Resultatet, ja, döm själva. Den amerikanske ledaren fick en smärre skrattchock då hans boxare ansågs komma from Texas. Hur det var med galan? Jo, Stockholm mötte Team Golden Gloves den 29 september 1986. Jänkarna vann med 8-1. Den enda svenska segern hemfördes av Lars Myrberg som då hette Lundgren. Den amerikanska truppen innehöll en del namn som senare skulle bli proffs. Den mest kända av dem var Roy Jones Jr som proffsdebuterade 1989 och fortfarande håller på. Länk till matcherna här. Finns det något som överträffar eller är i paritet med det här alstret - skicka in det så publiceras det. //CF
Läs mer →
Publicerat i: Info, Matcher, Så det kan bli

Boxning? Nej tack!

Svenska Dagbladets bragdguld gick som vanligt till annan utövning än boxning. Tidningen har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fri idrott, skidåkning och simning skall det vara. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988). Här kan också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat mot boxningen. Han satt med i bragdjuryn i bortåt trettio år... Christer Franzén
Läs mer →
Publicerat i: Info, Så det kan bli

SBF proudly presents...

"Friska situationsbilder och kul replikskiften varvas med lustigheter av hög ålder och snack på tomgång". Så skaldades det i recensionerna av det hejdlösa pekoralet Svenska Floyd. Det var en pjäs från 1960 som blev film enligt modell Hollywood. Nåja, kanske ändå inte. Av någon alldeles outgrundlig anledning kom jag att tänka på den här skapelsen. Det har naturligtvis inte alls några likheter med de senaste sceniska konsterna från de vise männen i SBF. Eller hur? //CF
Läs mer →
Publicerat i: Info, DDD, Dambox, OS, Turneringar, AIBA, Så det kan bli

OS-kvalet - dag 2 - så det kan bli

Svensk boxning står sig stark internationellt kungörs det regelbundet från SBF:s sida. Det som för en vanlig dödlig betraktare borde varit två synnerligen enkla segrar för svenska boxare i OS-kvalet förvandlades raskt till dess motsats. Oliver Flodin förlorade klart mot en helt okänd alban. 0-3. Notera att Oliver är korad till mars månads boxare av förbundet. Det är dock rutin och bör inte tas på så stort allvar. Är det inte Oliver, så är det Agnes Alexiusson eller Anna Laurell. Oliver är ännu inte mogen för den här nivån. Enda skälet att han får medverka är väl att klubben är en av förbundstränarens devota anhängare plus att de betalar för honom. Den andra förlustkalken tömdes av Leon Chartoi. Han mötte en helkass belgare ändå blev det förlust. Varför SBF satsar på Chartoi är en gåta. Han har varit med länge och han utvecklas inte längre. Hans kunskaper räcker till ett SM-guld och gott är det. Det var ju inte precis några världsstjärnor dessa herrar föll inför. 20016-04-10 1/16: Alban Beqiri, Albanien-Oliver Flodin, Vaggeryds BK 3-0 1/16: Lay Kalenga Mishika, Belgien-Leon Chartoi, Hammarby IF 3-0 //CF
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, OS, "live", Turneringar, AIBA, Så det kan bli

Dam-VM - hur skall fiaskot bortförklaras?

Nu har vi facit. Det vi alla från början förstod, förutom den lilla klicken kring förbundstränaren och hans påhejare, att Dam-VM skulle sluta i ett fiasko. Förhoppningsvis är detta den store förbundstränarens svanesång. Det räcker med att nämna den stinkande historien kring Agnes Alexiusson (Värnamo BK). Hon är en betydligt sämre boxare än Ida Lundblad (IF Göteborg Team Box), deras inbördes facit är fem-noll till Ida, men ändå uttogs Agnes till diverse OS-kval. Ida fick inte en sportslig chans att kvalificera sig eftersom saken redan var avgjord sedan halvtannat år tillbaka. Allt snack om lika villkor och ädel tävlan mellan Agnes och Ida var lögn och förbannad dikt. Agnes var utsedd på grunder som ingen i boxningssverige kan förstå och upprördheten över den store förbundstränarens tilltag har varit omfattande. Boxningen i Sverige behöver desperat nytt blod över hela linjen. En inhyrd utländsk tränare från Ryssland eller Kazakstan vore något att börja med. VM-facit Lise Sandebjer - positivt. Den stora överraskningen. Pekar framåt... Juliana Söderström - hjälp. Ser ut som om hon fortfarande tävlade för Botkyrka årgång 2007 eller så... Agnes Alexiusson - ett monumentalt fiasko. Hon var ju den våta OS-drömmen för den store förbundstränaren och SBF-styrelsen. Vad skall fiaskot skyllas på? Motvind, sol i ögonen, grus i skorna... Anna Laurell - har sedan länge passerat zenith. Det blir inte bättre än så här. Trevligt, dock, att hon får avsluta sin långa fina karriär med ett nytt OS. Anna och SBF-styrelsen bör skicka en låda med de allra som finaste kristallglas från Orrefors till Moskva som tack till den ryske domare som höll henne kvar i det tidigare VM-kvalet. Tjänster och gentjänster... Christer Franzén
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, Dambox, OS, Turneringar, AIBA, Så det kan bli

Ingmar Johansson inte Ingemar Johansson

När RINGSIDE gräver i arkiven hittas de märkligaste ting. Till besökarnas glädje kan det avslöjas att allas vår Ingo inte är folkbokförd som Ingemar. I såväl kyrkböcker som i Sveriges dödbok heter han Jens Ingmar Johansson. Född 22 september 1932 och avliden 30 januari 2009. Föräldrarna, Jens och Ebbas, avsikt var att det skulle vara en liten Ingemar, men av någon anledning står det ändå Ingmar på dopsedeln. Fallet med namnförväxlingen uppmärksammades i Göteborgs-Posten 1959. Ingmar/Ingemar hade själv ingen aning om namnskiftet. Han hade stavat Ingemar genom skolåren och som vuxen. Och Ingemar blev det inför en hel värld... The winner and...


Läs mer →
Publicerat i: Scientia, porträtt, Så det kan bli, Nostalgi

Svenskans syn på bragder

Så var det dags igen för utmärkelsen årets idrottsbragd. Svenska Dagbladet har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Huruvida den i år premierade golfinsatsen var tillräcklig undgår min bedömning. Boxning har inte mycket att komma med i bragdsammanhang numera. OS blev ett fiasko och vad Badou Jack gör borta i USA är bara något för de mest hängivna entusiasterna. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch. Det finns ett lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets reella innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John tvingades åka ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988). 
Christer Franzén


Läs mer →
Publicerat i: Info, Så det kan bli

SBF:s rankingsystem eller bristen på dylikt...

Att upprätta en rankinglista över de främsta boxarna är en grannlaga uppgift. Den är en viktig konsumentupplysning för såväl aktiva som för ledare och tränare. Det behöver väl inte tilläggas att den/de som hanterar rankingen måste vara kompetent folk. 

För att en ranking inte skall bli helt godtycklig krävs kriterier för densamma. Den måste baseras på kvalitén på motståndet och hur aktiv boxaren varit. För att ta ett övertydligt exempel. Ett OS-guld ger åtskilliga rankingpoäng, en direktfinal i någon lokal cup och liknade, ger få poäng. Inbördes möten måste väga tungt. Minns den förfärliga uttagningen av Agnes Alexiusson trots att hon förlorat fem gånger av fem möjliga mot sin främsta rival Ida Lundblad. Den boxare som inte tävlat på­ tre månader borde betraktas som inaktiv och därmed strykas ur rullorna.

Nu har SBF i all sin vishet tilldelat Jan ”Raggarn” Eliasson, Lider Máximo från TiFa BC i Tidaholm, detta uppdrag. Man undrar varför? SBF kan väl gå vidare och utse honom till kassör också?! Han har ju gett prov på åtskillig ekonomisk fingerfärdighet genom åren. Nåväl, låt oss betrakta hans decemberranking. 

Herrar 52 kg: De två som rankas borde betraktas som inaktiva. Det är länge sedan någon av dem gick en match så klassen skulle ha strukits. 

56 kg: En riktigt svag klass. De två första har långa förlustrader mot tämligen beskedligt motstånd. Sedan följer det verkliga haveriet. Ett riktigt lågvattenmärke. Tre stycken 0-matchare innehar platserna 3-4-5. En av dessa ”nollor” tillhör TiFa. Varför inte lägga in några diplomare också? De är med största säkerhet bättre än de tre som nu ockuperar platserna. En boxare som återfinns på plats tre kan anses mogen för tuffa internationella uppdrag. Trean i 64 tilldelas ju landslagsuppdrag. Den nu utpekade trean - vad skulle han göra på Ahmet Cömert cup?

60 kg: Där ser det lite...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, DDD, Så det kan bli

Proffsboxning stinker

En gång i tiden var EBU (det europeiska proffsförbundet) att betrakta som en tämligen hedervärd organisation. EBU skiljde sig från de genomkorrupta WBC, WBA, IBF, WBO och de andra i bokstavssoppan. Dessa är inget annat än affärsdrivande företag i det produktsegment som kallas boxning. Igår (11 febr 2017) hade EBU sanktionerat en kamp om den vakanta europatiteln i "super-lightweight". Anthony Yigit var ena parten, inget ont om honom, han ska ta alla chanser han får. MEN, och detta är ett stort och korrupt aber. Den andre utmanaren till titeln var en engelsman vid namn Lenny Daws. Han gick sin senaste match den 5 december 2015 och då förlorade han. För att hitta en vinst för honom måste vi gå ända tillbaka till 25 juli 2015. Det är alltså 581 dagar sedan hans arm höjdes i luften. En värdig EM-kandidat? Någon? Hur i h-e resonerar man inom EBU. Det är välkänt att titelmatcher kan köpas. De olika alfabetsorganisationerna ställer sig gärna till förfogande. De har många kommissionärer att göda. Men är det lika illa ställt med EBU? Det krävdes uppenbarligen inga meriter för att få kämpa om europatiteln. 

När vi ändå är inne på ämnet. På senare tid har vi också sett en trend att alltfler svenska amatörer "går över" som det brukar heta. Det tycks vara så att ju sämre amatör, desto hetare vilja att bli proffs. Att vara professionell brukar innebära att utövarna får betalt. Så inte inom boxning. Endast några få av våra proffs får någon ersättning alls och när så sker är den påfallande blygsam. De övriga måste betala allt själva, "all-inclusive" som det brukar heta i turistbroschyrerna, ofta även för motståndet, som i sig är billigt i alla bemärkelser. Lik från Baltikum går för en ringa penning på marknaden. 
//CF


Läs mer →
Publicerat i: Info, Så det kan bli

Proffsboxare tävlar för Hammarby IF

I förteckningen över godkända licenser för säsongen 2017/18 återfinns en Vladeimer Terashvili född 1984. Hans licens (nr 19491) är beviljad av SBF per den 19 september 2017. Hans vikt anges till 69 kg. Han noteras också som nollboxare, dvs. en nybörjare utan matcher. 

Denne Terasvihli har dock varit i ringen tidigare. Han kommer från Gori i Georgien och blev år 2009 svensk mästare under namnet Vame Kartveli. Sedan har han använt flera alias, så han är något svårfångad, men det är inte ovanligt med många identiteter bland dem som kommer hit. Den 20 juni s.å. blev han proffs och gick tio matcher. Samtliga matcher utom en gick i de forna össtaterna. Som proffs gick han under namnet Vladimer Terashvili (född 1984-09-04). 

Han skall nu delta på en gala arrangerad av Hammarby IF Boxning mot en finländsk motståndare i något som kallas Bajen Rough House den 13 oktober. Relevanta länkar: från BoxRec, från Ringside, från Hammarby IF

Hur gick det till när SBF beviljade licens för någon som boxats som professionell och hur kan han passera med nollmatcher?
Jag har kontaktat förbundet, den licensansvarige Åke Johansson och Hammarby IF Boxning i ärendet utan att få några svar. 
//CF

 

Läs mer →
Publicerat i: Info, Så det kan bli

Dödsskjutningen i Nacka

Egentligen vill jag inte skriva om det här eftersom det är så anti-boxning, men det är så många som hört av sig och frågat. Det stämmer att den döde Bilal Hammoud en gång i tiden gjorde några juniormatcher för Upsala IF. Kanske gick det snett redan då, det vet jag inte, men med tiden blev hans belastnings-CV omfattande. Sina femton minuter av berömmelse kom väl via det fiaskoartade postterminalrånet i Göteborg 2008. Se artikel från Aftonbladet då domarna föll. Googla gärna namnen på de övriga kumpanerna, speciellt efternamnen och ni finner mycket från det undre skymningslandet...
Bilals matchlista så långt jag funnit.
//CF


Läs mer →
Publicerat i: Info, DDD, Dödsfall, Så det kan bli