Besök vår förste proffsboxares barndomshem!

Gör en utflykt till Gryts skärgård och känn historiens vingslag...
Det vinterfagra fotot nedan visar torpet Nyhägn på Lilla Getterö (Valdemarsvik) där Hjalmar Olsson/Jack Campbell föddes. 
Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet.  Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO då motståndaren gav upp efter 65 ronder. Sextiofem ronder! Hur många idag orkar sparra över den distansen? Eller bara skuggboxas.
Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på otaliga turnéer, bl.a. med den kände Young Mitchell [John L Herget]. De boxades på varietéer, teatrar och cirkusar och de ställde upp mot alla som ville. Det var lättförtjänta pengar. De gjorde även en avstickare till Europa.
År 1894 återvände Hjalmar till Sverige för en blixtvisit, men det var inte i pugilistiska ärenden som han befann sig i huvudstaden. Han äktade Anna Broddsson i början av juli. Vad som hände med henne är okänt. När Hjalmar återvände till hemlandet under 1919 fanns hon inte längre vid hans sida. Under en kort period var han tränare för Linnéa och han gav också privatlektioner i boxning. Därefter försökte han få igång ett boxningsinstitut i Norrköping, men det ville sig inte riktigt. Vid mitten av 1920-talet drabbades han av cancer i käken. Denna gång var motståndaren honom övermäktig. Hjalmar avled på Söderköpings sjukhem den 30 augusti 1927.
Gravstenens inskription är lika kärv som Hjalmar var i ringen. Se rubrikhuvudet ovan (det är min permanenta hyllning till honom). Det har bara funnits några riktigt tuffa svenska boxare. Hjalmar var naturligtvis en av dem, kanske den hårdaste av dem alla. Calle Sven [Carl Svensson] på 1910-talet, John Andersson 1930-talet och Bosse Högberg på 1960-talet är de enda som kan konkurrera. Nästan samtliga svenska  boxare som blev proffs kommer att vara glömda förutom av en handfull specialister. Hjalmars namn lever dock vidare i den svenska idrottshistoriens Pantheon. Den som vill veta mer om Hjalmar/Jack finner kunskap i min biografi över honom.

Torpet borde K-märkas.

Thomas Lundmark, granne med HO/JC, skall ha stort tack för fotot. 

//CF