Den svenska professionella tungviktstiteln

Det stundar till sällsynt tungviktsmöte på proffssidan i Sundsvall. Det är hemmasonen Otto Wallin som skall upp mot skåningen Adrian Granath. Kampen gäller något som kallas för EBU European Union Heavyweight title. OBS! Den skall inte förväxlas med den riktiga Europatiteln. I potten lär också ligga den svenska tungviktstiteln för proffs. Om detta har jag fått några frågor. Det är en tämligen okänd materia att plöja igenom och det ligger redan felaktiga uppgifter ute på nätet. Det har inte funnits så många svenska tungviktare igång samtidigt, så det har av naturliga skäl inte arrangerats så många titelmatcher.
Så vi tar det från början och återvänder till den svenska boxningens underbara ungdom. En spännade epok. 
Den första gången något utannonserats som SM-kamp var då kraftatleten Calle Sven mötte Frasse Wallin i Sundbyberg. Året är osäkert, det var troligen 1909, men kan även ha varit året före. 1914 likaledes i Sundbyberg så besegarde Calle Sven antingen Ernst Ahlstrand eller Porter-Ville Jäderström. De två möttes i en kvalificeringsmatch med okänd utgång.
Sedan kompliceras bilden av att det samtidigt hölls matcher om Stockholmsmästerskapet, som naturligtvis också kan betraktas som ett slags svenskt mästerskap. Det var i Storstan pugilisterna fanns. 
1919 kom det som brukar räknas som den första riktiga SM-kampen. Den stod mellan Ragnar Holmberg och Emil Kjellberg. Det var en hel del heta känslor kring den matchen eftersom den hade lite av "klasskamp" över sig. Ni som minns dusterna mellan Anders Eklund och Roger Andersson förstår vad jag menar. Holmberg tillhörde kretsen kring Atletklubbarna och Kjellberg de lite finare boxningsinstituten. Holmberg vann på knock i fjärde. De hade tidigare mött varandra bl.a. om Stockholmstiteln. Både Kjellberg och Holmberg drog vidare till USA för misslyckade karriärer. 1920 möttes Wilhelm Lindbom och Anton Löfqvist om den vakanta SM-titeln på Fjäderholmarna i Stockholms inlopp. Den förstnämnde vann på knock i tredje.
Därefter dröjde det ända till 1928 innan det blev dags att kämpa om den blå-gula äran. Det blev en stor sak massmedialt. Matchen stod mellan nationalidolen Harry Persson och den färgstarke Johnny Widd (Hugo Widlund). Det var en enorm hype, som det heter idag, kring den matchen. Den dömdes oavgjord, men segern borde rätteligen tilldelats Widd. Matchen innehöll den svenska motsvarigheten till den långa räkningen mellan Dempsey och Tunney. Under 1929 gick ett par matcher som avsåg den lätta tungviktstiteln som Nisse Ramm var den senaste innehavaren av. I pressen tilldelades han även tungviktstiteln som han aldrig gick någon match om. Han utmanades flera gånger av John Andersson, men Ramm vägrade. Han visste naturligtvis att han skulle få en massa stryck av den i Frankrike baserade Jonne. Ramm var en utmärkt amatör, men högst medelmåttig som professionell. 
John Andersson fick dock en chans på bägge titlarna under 1932 och han tog den. Motståndare var en återvändande svensk-amerikan Vetle "Ring" Larsson. Han var född i Bohuslän och hade gjort några amatörmatcher för Redbergslid. I USA hade han gått ett dussin proffsmatcher. I Göteborgspressen utnämndes han därför till nästa världsmästare och superlativen ville aldrig ta slut. Matchen vanns ganska enkelt av John Andersson. Larsson var mycket av en novis i ringen, men efterspelet blev dramatiskt så det förslog. Larsson hävdade att han blivit sönderskallad och därför förlorat. Proffskommission avslog protesten. Värre var det faktum som kom fram efter matchen. Larsson var amerikansk medborgare och som sådan kunde han naturligtvis inte ställa upp i ett svenskt mästerskap. Tablå och ridå. Larssons far hade startat en vadhållningsgeschäft som han inte kunde klara sig ur. Nästan alla placerade sina insatser på John Andersson, inklusive honom själv, vilket fader Larsson inte kunde honorera. De fälldes hårda ord och polisanmälningarna haglade. En kuriositet kan nämnas. Vetle var kusin till Ingemar Johansson far. 
1938 var John Andersson på nytt i ringen för en SM-kamp. Han besegrade det nya tungviktshoppet Arne Andersson. Matchen stoppades i sjätte. Arne skulle gå en tragiskt öde till mötes. År 1941 mötte han döden i en Chicagoring. Det kunde faktiskt ha blivit ytterligare en SM-kamp för John Andersson. Han skulle ha försvarat sin mästarvärdighet mot Olle Tandberg i Göteborg. Kontrakt var underskrivna mellan kontrahenterna och Edwin Ahlqvist. Det blev inget av med denna match eftersom John Andersson hade vandrat på den breda vägen och dömdes samma dag som matchen skulle gått. Det var faktiskt tur att matchen inte blev av Olle vägde bortåt tjugo kilo mer...
Senaste gången tungviktstiteln stod på spel var 1946 då Olle Tandberg vann på poäng efter 15 ronder över Nils Andersson. Matchen gick i Stockholm. 
Det hävdas ibland att Ingemar Johansson var mästare. Det var han inte. Han mötte aldrig någon svensk som proffs. Att några journalister gav honom titeln betyder intet i detta fall. Då skulle vi haft en hel radda innehavare av det svenska bältet. 
Den som vill fördjupa sig i matcherna via referat och annan information rekommenderas min bok RINGSIDE. Den svenska professionella boxningens historia. Galor. Kommentarer, Resultat. Rekordlistor. Statistik. (Södertälje 2004).

Christer Franzén