Boxarna satte Häljarp på kartan

Nedanstående är en artikel som tidigare varit införd i Folk och Bygd (Landskrona). Den är författad av boxningsentusiasten Bengt Nilsson som också ingår i tidskriftens redaktion. Intresset för boxning fick Bengt från tiden för Ingemar Johanssons första kamp om Europamästerskapet. Som hängiven läsare av Edwin Ahlqvists Rekord-Magasinet stimulerades intresset för boxningen. Jag tackar Bengt för den fina artikeln om hur det kunde gå till på lokal nivå. Vi behöver fler av denna typ av minnesanteckningar från den svenska boxningens historia. Texten återges här lätt redigerad. 

---

PUTTA UT HAN!

Ropet, som överröstade stimmet i den fullpackade Eriksdalhallen i Stockholm, kom från Gert-Arne Hanssons ringhörna och den som skrek var sekonden Gunnar Nilsson. Året var 1963 och Gert-Arne hade blivit lottad mot mellanviktklassens favorit redan i första matchen i Svenska Nybörjarmästerskapet. Kämparna var inne i sista rondens minut och favoriten hade en betryggande ledning. För Häljarp AIS muskulöse smedlärling återstod nu endast möjligheten att knocka sin motståndare.
– Han hängde med ryggen mot repen totalt slutkörd. Problemet var att jag, som i min tur hängde på honom, var lika färdig och inte orkade lyfta händerna för att lyda Gunnars uppmaning. Det slutade med poängförlust, men jag måste ändå ha gått hårt åt min motståndare, för han bröt turneringen och visade sig inte mer i hallen. Gert-Arne var en av många Häljarpspågar som försökte sig på en boxningskarriär i sextiotalets början.

Inspirerade av Ingemar Johanssons framgångar träffades ett gäng grabbar midsommardagen 1962 på byns utedansbana för att träna boxning. Den och byns kiosk var belägen där vi idag återfinner Tallskolan. Det lilla sömniga samhället stod inför en enorm utbyggnad. Under decenniets tre första är byggdes 350 villor. Både tallskog och sparrisfält förvandlades i rask takt till villatomter.

Vid en träning kom Gunnar Nilsson i ett ärende till kiosken och fick se pågarna puckla på varandra med gängets enda par boxhandskar. Hade man vänsterhandsken i första ronden fick man ha högran i andra. Gunnar, själv gammal boxare, tyckte att verksamheten borde styras upp. Han kallade intresserade till ett möte och på fiket i byn bildades Häljarps AIS den 12 juli 1962. Boxning och fotboll var det tänkt att den nya föreningen skulle syssla med. […] I stället blev det full satsning på boxning och i Kalle Erikssons källare dammade ett tjugotal grabbar på varandra, för att efter träningen gå hem till Gunnar Nilssons villa där fru Ethel bjöd på kaffe och smörgåsar. Redan den i november efter fyra månaders träning släpptes de första häljarparna upp i Skånska Juniormästerskapet, med milt sagt blandade framgångar.

Matti Toivonen knockade en trelleborgare i första ronden för att i nästa match själv bli utslagen efter 8 sekunder! Jan Asp fick också syna ringgolvet. Han hade för övrigt en märklig karriär. Inledde med tre förluster varav två på knock för att därefter slå fyra knockouts och sedan lägga handskarna på hyllan. Gert-Arne Hansson tog en klar ledning i sin match. Men mot sig hade han inte bara motståndaren utan även Sveriges då bäste sekond Sten Ahnelöv (uppväxt i Annelöv). I rondpausen tipsade denne sin adept hur han skulle tämja sluggern från HAIS och Gert-Arne fick inkassera en poängförlust. Remo Westerholms kondition tog slut och på sjungande finlandssvenska utbrast han ”nu shiiiter jag i detta” och blev han kvar på pallen efter första ronden.  Den som under de tidiga åren skulle bli en synonym för Häljarpsboxningen, Ingwar ”King” Håkansson, hade dragit en nitlott vid invägningen. Han ställdes mot Svenske nybörjarmästaren Åke Lennartsson och fick nöja sig med en hedersam 5-0 förlust.

Nu var klubben i vart fall etablerad och inbjudningarna började komma in till olika galor. I Häljarp fanns det en uppsjö på nävkämpar. Redan i sin sjätte match var Ingwar Håkansson över i Danmark och boxades. Även debutanten Kent Petersson var med på den minnesvärda galan i Fredriksvärk. King drömmer sig tillbaka. Arrangörerna hade gjort galan så att den påminde om en landskamp. Vid intåget spelades nationalsångerna och i vår ringhörna var den svenska flaggan uppsatt. Det svenska laget bestod främst av helsingborgare från Björnen och vår sekond var den blivande världsomseglaren Kurt Björklund. På den efterföljande banketten saknades ingenting, varken när det gällde mat eller dryck.

Snart stundade den första egna galan. En kall vinterdag 1963 hade ringen monterats mitt på dansgolvet i danspalatset Brandkårskogen i Dösjöbro. Arrangörerna hade inte tänkt på lokalens låga takhöjd och blivit tvungna att montera ner belysningen över ringen. I ärlighetens namn var en del av matcherna inte något att dra fram i ljuset. 15 matcher stod på programmet och hemmaklubben mönstrade tolv pugilister. Tungviktaren Sune Olsson tog en gruvlig revansch på sig själv genom att skrämma livet av en dansk. Redan i första ronden kom handduken in. Sune hade en vecka tidigare, efter sin debutmatch, av Landskrona Posten kallats boxaren med världens minsta fotarbete. Jan Asp började här sin knockoutserie. Huvudmatchen gick mellan Ingwar Håkansson och Bengt Bengtsson Lund. Två stilboxare som tog ut varandra med Bengt som den något bättre.

Några veckor senare delade de två antagonisterna hotellrum i huvudstaden inför Svenska Nybörjarmästerskapen. Då de inte ville mötas igen, beslöt de att singla slant. Förloraren blev tvungen att banta ner sig till en lägre viktklass. Det blev King som fick späka sig i tre dagar. När turneringen var över stoltserade de två skåningar med var sin guldmedalj överräckt av Boxningsförbundets ordförande kändisadvokaten Henning Sjöström.

Inte förrän på 80-talet skulle nya nationella titlar komma att hemföras. I Skåne var HAIS dock en klubb att räkna med och många kände sig manade att dra på den gula tröjan.  För de flesta blev det bara en eller ett fåtal matcher. Efter att ha fått några smällar var det inte lika roligt längre. Av alla grabbarna som provade på boxningen i 60-talets början var det i stort sett endast Ingwar Håkansson som fick vad som kan kallas en längre karriär med ett sextiotal matcher under en hackig tioårs period. Hans bror Olle och Bror Persson har också ett tvåsiffrigt antal matcher bakom sig. Annars var det klent med uthålligheten.

Skador och självförvållad strulighet gjorde att Ingwars karriär inte blev i paritet med talangen. Skånsk juniormästare kan han i vart fall sätta på sitt visitkort. Från den tävlingen har han ett roligt minne.

Jag blev lottad mot en kille som jag sparrat mot några gånger och vi båda visste att han var underlägsen mig. Inför matchen bad han därför mig om att inte slå ut honom. Jag samtyckte och plockade lite poäng med min långa vänster i första ronden. När gonggongen gick för andra ronden och vi skulle stöta handskarna mot varandra som brukligt var, satsade min motståndare med en höger som han hämtade nerifrån golvet. Jag lyckades dra in hakan den där millimetern som gjorde att jag slapp ta räkning. Nu var avtalet brutit och jag såg två förskrämda ögon framför mig. Resten av matchen pryglade jag upp den svekfulle kämpen. Där kunde historien varit slut. Men följande lördagskväll när jag kom hem, lösgjorde sig två skuggor ur mörkret i min port. Nu hade skojaren fått med sin far och jag skulle få mig en omgång. En höger i farsans mellangärde fick dem emellertid på andra tankar.

Ingwar sparrade ofta mot välrenommerade boxare såsom Christer Ottosson och Claes-Göran Svensson Enighet samt Leif ”Bullen” Hansson Helsingborg alla svenska mästare. Medelhavsmästaren Dragotin Stukar betecknar han som den bäste han ställts öga mot öga med. En alldeles speciell sparring kommer han ihåg, när han som färsk i gamet, i Landskrona BK:s lilla ring i Tyghuset blev insläppt till en okänd finne. King märkte omedelbart att det var en klassboxare han ställts mot. I närkamperna märkte han också att Heikki Reinikainen, tvåa på finska mästerskapen i tungvikt, stank sprit och absolut inte hade en tanke på att hålla igen.

Reinikainen skulle några veckor senare, i januari 1964, bli inblandad i en av de största skandalmatcherna i stan. Svenske tungviktsmästaren Jan ”Bromsaren” Holmkvist, fostrad i LBK, var kontrakterad för att möta en tysk. På galan i Folkets hus skulle Reinikainen debutera inför sin nya hemmapublik. Sist men inte minst hade arrangörerna lyckats locka hit Sveriges hetaste och dyraste boxare den hårdslående exilpolacken Teofil Pollex. Att hitta motståndare till denne fruktade hardhitter var svårt men arrangörerna hade goda förbindelser i Tyskland och fått upp en modig man därifrån.

Tyvärr blev galan inte av den klass arrangörerna hade förespeglat.

Bromsaren hade blivit knockad kvällen innan och fått startförbud. Reinikainens motståndare lämnade återbud och Pollex vägde för mycket och fick därför bara uppvisningsboxas mot sin tysk. För att publiken skulle få valuta för sina pengar och Pollex sitt rundliga gage bestämdes att Reinikainen skulle möta Pollex i galans sista match.

Från Folkans hall hördes ett gigantiskt garv som förstärktes av det marmorklädda golvet. Finnen tyckte uppenbarligt att det skulle bli skoj att ta ett nappatag med Pollex. Väl i ringen fortsatte han med att skratta och håna Pollex med diverse gester. Denne betedde sig ungefär som tjuren Ferdinand. Av någon anledning gick han bara åt sidan och slog inte tillbaka. Finnens pajaskonster fortsatte och han fick en varning. I andra rondens inledning diskades Reinikainen pga. osportsligt uppträdande. De flesta av oss i publiken förstod inte varför. Pollex gjorde absolut ingenting medan finnen showade och slog ett och annat slag.

Förklaringen till diskningen fick jag veckan efter av LBK: s fine mellanviktaren Ulf Jönsson. Han berättade att Reinikainen suttit på Gröna Lyktan under matchdagen och pimplat öl och var ordentligt brusad när han släpptes upp. NST skrev att man hoppades att slippa se finnen mer i ringen på dessa breddgrader och den önskan uppfylldes.

Våren 1965 skriver en dyster Gunnar Nilsson till en dansk kollega att i hans klubb finns inte en enda som tränar boxning. När hans egen svärson Krister Backman tvingas in i boxningen (”ska du ränna efter min tös får du börja boxas”) börjar en ljusning skönjas. HAIS breddade så småningom sin verksamhet och införde bordtennis, dam och barngymnastik, handboll, badminton, innebandy, dart och gång. Under en följd av år stod klubben som värd för Riksmarschen. […]

Men det var boxningen Gunnar Nilsson brann för och på 80-talet kom äntligen utdelningen efter 20 års slit. Svärsonen hade efter en lång framgångsrik karriär blivit tränare och vaskade nu fram guldklimpar i träningslokalen i Tallstugan. Bröderna Lars och Per ”Floyd” Olofsson tillsammans med Martin Kitel plockade hem både SM och NM-medaljer till den lilla byklubben och som grädde på moset kom Kitels femte placering vid OS i Söul 1988. Då hade han förvisso lämnat HAIS för Narva i Stockholm.

Trots alla dessa utmärkelser är det inte någon av dessa som fått störst massmedial uppmärksamhet. Nej, det fick en, som King betecknar som en sparris i ringen. Liksom många andra gick han bara en mach och den förlorades. Ändå fanns han på kvällstidningarnas löpsedlar under en hel vecka 1973. Namnet är Jan-Erik Olsson, norrmalmstorgrånaren.  

________________________________________________________________    

Häljarp AIS är numera sammanslaget med Landskrona Boxningsklubb under namnet Landskrona Boxningssällskap.

Bengt Nilsson