RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Det kan inte ha hänt särskilt ofta, om ens någon gång, att en svensk amatörboxare har varit affischnamn i Danmark. Den statusen tilldelades den utmärkte Kurt Johansson inför en match i Aalborg. Johansson började sin karriär i den lilla klubben Lindås BK i östra småland. Klubben var nästan som en produkt hämtad från Rekordmagasinet. Lindås blev mot alla odds ett aktat namn i boxningssverige under 1940- och 1950-talet. Klubben fostrade flera goda boxare, där Kurt Johansson (1933-2010) var den främste. Med tiden skulle det bli 249 matcher, inklusive 14 landskamper, i tre klubbar - Lindås BK, Värnamo BK och Hälsingborgs BK. Han blev juniormästare 1951 och svensk mästare 1956 och 1957. När handskarna lagts på hyllan blev han, som så många andra tidigare aktiva, tränare. Det ovanliga med Kurt var att det var på bortaplan, i Danmark, han blommade ut . Klubbar som Lindholm, Randers och Sparta Aalborg fick ta del av hans kunskap och tjänster. Han blev också ordförande i danska boxningsförbundets elitkommitté. Kurt var en betydelsefull faktor för utvecklingen av stjärnor som Jörgen Hansen, Christian Larsen och Tom Jensen. Jörgen Hansen minns honom med värme (och här får ni en dansk läsövning på köpet). Klubben, dvs Lindholm BK, hade en helt unik ledare som skapde en kreativ atmosfär kring sig. "Han hed Johansson med to s'er, og det med s'erne gik han meget op i Johans-son med det riktige tryk på de to s'er. Han var lidt saer og hård, men han var også en fantastisk traener og et godt menneske, og vi er mange, der kan takke Kurt Johansson og hele ånden i Lindholm for, at vi blev så gode, som vi blev". Citatet är från den mycket läsvärda boken Gamle Hansen av Birgitte Lorentzen (2012).
Nedan Kurt som dragplåster och Kurt tillsammans med de fruktade svenskdödarna Wagn Nörgaard (tv)...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, porträtt, Foton
Efter sin karriär blev Thörner Åhsman en engagerad tränare för Hisingens BK i Göteborg. Drillen gick i källaren på Vårväderstorget och under honom kom det fram ett helt gäng talanger med namn som Tommy Snare, bröderna Pramås, Roland Ericsson, Steve Stömblad, Peter Nyman, Peter Hagby och Jack Johnsén. Thörner satte inte sitt namn under startboksansökan för vem som helst. Boxaren in spe fick först bevisa att han var vältränad och hade mod inför de uppgifter som väntade. Fotot nedan visar en engagerad Thörner som sekond för Jan Rosén. Stort tack till Jan för den inskickade bidraget som också bifogade följande kommentar: Han var en fantastisk tränare och ledare, och en människa med sunda grundläggande värderingar som skapade en atmosfär som fostrade oss alla i en god anda av kamratskap och respekt. Thörner hade alltid hade en historia att berätta, dom tog aldrig slut.
//CF
Vissa saker som händer är så osannolika att det är svårt att sätta ord på dem. Häromdagen gick den fine tungviktaren Thörner Åhsman ur tiden. Samtidigt, borta på Irland, avled hans motståndare från OS 1956 i Melbourne. De var dessutom födda samma år. Hans namn var Patrick "Pa" Sharkey. De möttes i åttondelsfinalen och Thörner vann på knock-out i tredje ronden. Se artikel om Sharkey här. Jan Rosén fann detta märkliga sammanträffande.
Här är ett fint foto från den anrika Eriksdalshallen i Stockholm. Aktörerna är Stig Waltersson från BK Akilles till vänster och västtysken från Dortmund Günther Valtinke till höger. Stig kunde denna afton lägga ytterligare en seger till handlingarna. "Stigga" eller "Walter", som han också kallades, är en av Sveriges främsta boxare genom tiderna. Han gick 168 matcher som amatör, erövrade sex svenska mästerskap, blev Nordisk mästare, uttogs till EM och 31 nationella uppdrag samt förärades Svenska Boxningsförbundets utmärkelse Stor Grabb. Stig besegrade Bosse Högberg fem gånger av fem möjliga. Glöm inte det!
Som professionell blev han Nordisk mästare och var högt Europarankad. Enligt BoxRec placeras han på plats nummer fjorton av samtliga svenska proffsboxare genom tiderna. Det var ingen dålig gärning av en yngling som började träna boxning för att beskydda sina systrar. Även i sin yrkesutövning som stenläggare har Waltersson lämnat bestående spår efter sig. Han har bl.a. anlagt det vackra mönstret på Rådhustorget i Söderköping. Betrakta det nästa gång det är Gripen Cup. Stig Waltersson är en fin representant för sporten. Till skillnad från många av sina kollegor skötte han sig civilt och lät sig inte lockas av alla de frestelser som hör till kändisskapet. Dessutom kan påpekas att Stig fyllde år för några dagar sedan. Så hedra honom genom att läsa hans biografi. På köpet får ni en stor portion svensk boxningshistoria. Beställ via förlaget Nomen eller i bokhandeln.
Den 25 april 1956 var det fint besök i Stockholm. Så blev det också fullsatt i Eriksdalshallen, 4.600 betalande. Öststatsboxningen kom starkt efter andra världskriget med Sovjetunionen, Polen och Tjeckoslovakien i spetsen. Till Europatoppen hörde också Ungern och det var stäppens söner som stod för motståndet i april. I det ungerska landslaget ingick bl.a Laszlo Papp. Han är en av världens främsta amatörboxare genom tiderna. Papp erövrade tre OS-Guld i rad (1948-1952-1956). Det säger väl allt! Han hade en otrolig amatörlista med 301 vinster, 12 förluster och 6 oavgjorda. En av de få boxare som kunde bjuda honom motstånd var vår egen Stig Sjölin. Tyvärr blev det inget tredje möte dem emellan i Eriksdalshallen. Det var dock inte bara Papp som kunde boxas i det ungerska laget. Vilket skulle bevisas. Med eftertryck. Trots att Sverige ställde upp med ett järngäng blev det förlust med 2-8. Vad sägs om Alf Norbeck (Eslövs IK), Sven Strålberg (BK Winter), Olle Eek (Kalmar BK), Bosse Högberg (Hisingens BK), Karl Bergström (IF Linnéa), Kurt Johansson (Värnamo BK), Sören Danielsson (IK Balder), Bertil Larsson (Nacka BK), Lennart Risberg (BK Örnen) och Thörner Åhsman (Landala AK). De hade alla knockat sina motsvarigheter inom dagens boxning. Vem hade stått ens en minut mot ex.vis Bosse Högberg och Lennart Risberg. Mot de hårdföra ungrarna kom de flesta till korta. Olle Eek gjorde en bra match liksom Kalle Bergström, Bosse Högberg var "tapper". Danielsson hade inte en chans mot Papp. De två segrarna hemfördes av Risberg och Åhsman. Den förre efter en ordentligt holmgång. Han hade motståndaren i golvet med kunde inte avgöra. Åhsmans opponet blev diskad i tredje för "ojust boxning". Resulat i detalj från Sverige vs Ungern återfinner ni här. Fotot och referatet nedan kommer från en ungersk idrottstidning och är inskickade av János Erdei. Ett stort tack till...
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, Foton, Landskamper
Det är ett ståtligt gäng som poserar för fotograferna efter finalerna för 1926 års svenska mästerskap. Det var det sjunde mästerskapet i ordningen och det gick sedvanligt på Djurgårds-Cirkus i Stockholm inför fullsatta hus. Deltagarantalet uppgick till 73 och sex av de åtta guldmedaljerna kom från Stockholmsföreningar. Djurgårdens IF blev bästa klubb med tre guld och ett silver. Mästerskapet gick i stort sett till tidningarnas förhandsfavoriter. På fotot vimlar det av svenska mästerskapstitlar, landskampsuppdrag, EM- och OS-medaljer.
Från vänster i bild har vi: Tungvikt Gustaf Magnusson, Djurgårdens IF. Hans karriär fick ett abrupt stopp efter en fyrverkeriolycka. Betydelsefull tränare för John Andersson och Olle Tandberg. Lätt tungvikt Nisse Ramm, Djurgårdens IF. EM-silver och EM-guld, OS-silver. Senare proffs. Mellanvikt Olof Falk, BK Örnen. En förtida död satte punkt för en karriär som kunde ha fört honom hur långt som helst. Han var den förste som erövrade fem raka SM-guld. Därtill ett EM-brons. Falk är en av de stora okända i vår boxningshistoria. Weltervikt Oscar Kjällander, Djurgårdens IF. Senare proffs. Lättvikt Gunnar Berggren, Hammarby IF. EM- och OS-brons. Senare proffs. En av de mer underskattade bland de svenska amatörboxarna. Fjädervikt John Wennberg, Vänersborgs IF. Senare proffs. Bantamvikt Åke Jacobsson, Redbergslids BK. Senare proffs. Känd ringdomare på såväl amatör- som proffsgalor. Flugvikt Harry "Loppan" Jansson, IF Linnéa. Välkänd tränare i olika stockholmsklubbar.
Samliga resultat frå SM 1926 här.
//CF
Nyligen avslutades den 34:e upplagan av den polska Feliks Stammturneringen. Den är uppkallad efter den polska boxningen fader Feliks Stamm (1901-1976). Efter en blygsam egen boxningskärriär på 1920-talet blev han en mycket framgångsrik tränare och coach för det polska landslaget. Han medverkade bl.a. på sju OS-turneringar och fjorton Europamästerskap. Hans adepter plockade hem åtskilliga ädla medaljer genom åren. I Bydgoszcz dit han flyttade efter kriget finns en gata uppkallad efter honom. Han var i Sverige åtskilliga gången som coach. I september 1965 var han iniviterad av BK Köping för en sejour med klubbens boxare och för att drilla ett gäng svenska tränare. Boxningsförbundet hade tackat nej till Stamm. Ett beslut som måste betecknas som häpnadsväckande. SBF var inte intresserat av nya impulser. Stamm hade mycket att lära ut, men tiden var naturligtvis för kort för att han skulle göra ett ordentligt avtryck bland tränare och aktiva. Bl.a. påpekade han ett generalfel hos de svenska boxarna. De arbetade aldrig offensivt i defensiven. De slog sig aldrig ur en clich. De duckade också fel, framåt istället för neråt.
Turneringen som bär hans namn tillkom året efter hans död. Den har periodvis varit av mycket hög klass. Den svenska debuten kom 1979 via Ove "Jätten" Lundby, Tapio Partanen och Anders Eklund. Det dröjde ända till år 2000 innan den första guldmedaljen kunde hämtas. Det var via den utmärkte Andreas Gustafsson som tyvärr slutade alldeles för tidigt. Den blågula närvaron har totalt sett varit ganska blygsam med undantag för några år under 2000-talet. På årets turnering deltog tre damer och fem herrar. Som bäst nådde en dam semifinalen och två herrar samma nivå.
På fotot nedan syns Feliks Stamm tillsammans med det polska landslaget som var i Stockholm den 15 december 1946. Nationsutbytet slutade 4-4. Matcherna återfinns här.
//CF
På Öppet arkiv finns ett par filmupptagningar från svenskt landskamspsutbyte under 1940-talet. Den 21 mars 1943 mötte Sverige sin danska motsvarighet i Alvikshallen Stockholm. Det var den tjugofjärde utbytet med Danmark sedan första landskampen 1923. Då blev det överraskande oavgjort. Den här gången blev det en klar svensk viktoria med 6-2. Det svenska laget bestod av Tage Pagård (Persson), Alingsås BK som övertygade i sin landslagsdebut, Stig Kreüger, IF Linnéa som fick en domarseger, Kurt Kreüger, IF Linnéa blev däremot bortdömd, Gösta Pettersson, BK Örnen förlorade klart, Börje Wretman, BK Örnen tog en klar seger, KG Norén, Redbergslids BK gick segrande från ringen, Nils Frisk, IFK Linköping gjorde det rätta i en livlig match och Nils Andersson, BK Sparta konfirmerade den klara svenska segern. På upptagningen ser vi Pagård/Persson, KG Norén och Nisse Andersson i aktion.
Kriget gjorde det naturligtvis svårare att arrangera landskamper. Så under 1944 blev det bara en match och för motståndet stod Finland. Även den kampen gick i Alvikshallen och i almanackan stod det 8 december. Det var den trettonde gången nationerna möttes sedan starten 1929 då det blev blå-gul vinst. Det svenska gänget vann också denna gång, nu med 6-2. Stig Kreüger, IF Linnéa besegrade lite överraskande det finska ässet Elis Ask, Tage Pagård (Persson) Skövde AIK gjorde pånytt vad han skulle, Kurt Kreüger, IF Linnéa knockade sin opponent, Börje Hansson, BK Örnen såg sig besegrad, likaså Bernhard Engström (BK Örnen). För det tunga gardet gick det bra. Allan Ekwall, BK Björnen i Hälsingborg, Kurt Stehlin, Huvudsta BK och Nils Andersson, IF Linnéa var klara segrare. I aktion skådas bröderna Kreüger, Engström och Nisse Andersson. Notera att Nisse hade hederuppdraget att vara fanbärare vid bägge landskamperna.
Länk till landskamper 1943 och 1944.
Tipset angående journalfilmerna kom från en släkting till Nisse Andersson. Stort...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Matcher, Foton, Landskamper, Filmupptagningar
Som boxningshistoriker blir man glad varje gång någon skickar in en anhörigs klippbok. Dessvärre brukar gamla foton och tidningsurklipp kastas. Oftast är det barnbarnen som är de stora syndarna. Boxarens barn behöll materialet i en kartong som med tiden hamnade på vinden för att sedan hamna i spotunnan då barnbarnen tog hand om kvarlåtenskapen. Vad farfar/morfar gjort en gång i tiden tycktes helt ointressant. På så sätt har den ena pusselbiten efter den andra försvunnit i kartläggningen av den svenska boxningshistorien.
Det värsta exemplet på förlorat material jag känner till avser vår första proffsboxare Hjalmar Olsson, som i USA fightades under namnet Jack Cambell på 1880-talet. Han tillhöre bare-knuckle eran vilken gör honom nära nog unik för svenskt vidkommande. När han återkom till Sverige på senhösten 1919 medförde han enligt Idrottsbladet en "tjock bok med urklipp om sina boxningsmatcher". Denna bok skulle inte enbart varit av intresse för svensk idrottshistoria, utan och för amerikanska boxningshistoriker. Vad hände med klippboken? Jo, Hjalmar avled som ensamstående ute i den östgötska skärgården. En avlägsen kvinnlig släkting tog hand om en del lösöre och däri ingick klippboken. Efter några år dristade hon sig att öppna den. Hon var dessvärre religiös och fann materialet stötande och osedligt. Där återfanns inte bara boxningsrelaterat material utan även foton på galanta damer. Så ut åkte hela härligheten...
Jag har försökt att rekonstruera han karriär i en liten skrift om hans liv. Den återfinns här.
Därför är det extra trevligt när någon verkligen har bevarat och vårdat sin fars material. Reinhold "Chico" Jonsson (1947-2017) hette en boxare som var aktiv under 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Hans arbete medförde en nomadiserande tillvaro så han tillhörde ett flertal klubbar i olika väderstreck, som Halmstads AIS, BK Älgen (Östersund), BK Tälje (Södertälje) och Vänersborgs BK. Han blev...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, porträtt, Foton, Nostalgi
Det uppstod olyckligtvis något slags länkfel till den fina klippboken över Reinhold Jonssons karriär. Se föregående artikel - "Värdet av en fin klippbok...". Där återfinns mycket fint boxningsmaterial, så ta del och njut via denna länk.
//CF
Hans Olof Edvin Haglund gick ur tiden under fredagen. Som så många boxare uppnådde han en mycket hög ålder vilket är något att fundera över för boxningens belackare. Olle tävlade för Djurgårdens IF under 1940-talet och han hade klipp i nävarna. Till skillnad från idag var det en period då konkurrensen var granithård inom boxningen. På den tiden var det inte tal om några direktfinaler på mästerskapen. Olle var en välkänd pugilist inom Stockholmsboxningen och han fick också representera stadslaget i en kamp mot Prag under 1947. Samma år uttogs han även till Sverige B-lag i en match mot Danmark på bortaplan. Se fotot nedan. I det svenska laget ingick kommande storheter som Ingemar Burjström, Gösta Bergelin, Stig Sjölin, Jan Pahmp, Sven Karlsson, Olle "Skoftebyn" Bengtsson, Bengt Modigh. Namnen ger en fingervisning på klassen för dåtidens boxning och boxare.
Jag kan inte avhålla mig från följande festliga passus från Idrottsbladet och juniormästerskapen 1944 angående Olle. "Begeistringen hos publiken utlöste det förbittrade krigandet mellan Djurgårdens mellanviktare Olle Haglund och Linköpings south paw Arne Samuelsson. Här gavs och togs hårda smällar. Linköpings specialkaramell var en knallhård vänsterkrok mot kroppen. Haglund fick i 3:e två varningar av Jerka Ågren för öppen handske. Strax efteråt slog djurgårdaren ner motståndaren för räkning till 9, men denne hade så stort försprång att han vann rättvist". Partiell matchlista för Olle här.
Stort tack till Jonas Nilsson som förmedlade budet om sin morbrors bortgång.
Fotot nedan visar 3/5 av den svenska truppen i Odense inför kampen mot Danmark. Notera all snö...i Danmark!!!
Från vänster Nils Andersson (ej deltagare), Olle Haglund (Djurgården), Olle "Skoftebyn" Bengtsson (Skoftebyns AIS) och Bengt Modig (Djurgården). En kvartett prydliga herrar. Sådana finns inte längre i boxningssammanhang.
//CF
Det stundar till årets ungdoms- och juniormästerskap. När anmälningstiden passerat för juniordamerna hade summa tre (!) anmälningar influtit. Ytterligare ett par tillkom efter förlängt sista datum. Intresset är inte vad det en gång var. Fotot nedan är hämtat från en juniorlandskamp 1950 i Västerås. Notera publiken. Det är fullsatt i Idrottshallen. Och detta på ett juniorevenemang. På fotot är juniormästaren Lennart Ahlbin, från BK Örnen, på väg att köra över norrmannen Torbjörn Clausen. Det svenska laget besegrade det norska med 6-2 och i svenskgänget ingick förutom Ahlbin, Bert Uhre (BK Örnen), Harald Andersson (BK Rapid), Torsten Hallingström (Sundsvalls BK), Sune Wendel (Djurgårdens IF), Hans Snäll (BK Höjden), Roland Tärnblom (Enköpings BK) och Ingemar Johansson (Redbergslids BK). Förlorarhattarna fick påtagas av Wendel och Tärnblom. Nationskampen gick den 29 januari 1950. Stort tack till Gino Ahlbin för den insända fotot. Christer Franzén.
För tio år sedan, den 25-26 augusti 2007 var det dubbelt firande i Valdemarsviks kommun. Första dagen ägnades åt ett ångbåtsjubileum (100 år) och dag två till att hylla bygdens kanske mest berömda person – Sveriges förste proffsboxare - Hjalmar Olsson/Jack Campbell. På initiativ av undertecknad beslöt Svenska Boxningsförbundet att uppmärksamma Hjalmar. Det var då 80 år sedan han avled. Kontakt togs med kommunen och Gryts hembygdsförening för ett gemensamt arrangemang. Minneshögtiden ägde rum i Gryt inte långt ifrån Hjalmars hem. Jag höll ett tal om hans spännande liv, min biografi om Hjalmar spreds och jag överlämnade som representant för SBF en minnesplatta till hembygdsförenings ordförande. Därtill visades information och fotografier omspännande Hjalmars liv och karriär på stora utställningsskärmar. Mycket folk och det var festligt så det förslog när Waxholm III anlände till Gryts brygga.
Texten på minnestavlan som var i skinande guld löd:
Hjalmar Olsson/Jack Campbell (1864-1927)
Sveriges förste proffsboxare
Debut 1882 i USA
Född och jordfäst i Gryt
Svenska Boxningsförbundet
Några foton från evenemanget nedan
Foto: G.Schött
//CF
I år är det nittio år sedan Sveriges förste proffsboxare avled. Han hette August Hjalmar Olsson och föddes i Gryt i den östgötska skärgården den 9 november 1864. Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet. Amerikanska boxningshistoriker har förväxlat honom med att vara en av många irländare som boxades i USA. Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO efter 65 ronder. Sextiofem ronder. Hur många idag orkar sparra över den distansen? Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på...
Läs mer →
Publicerat i: Dödsfall, porträtt, Foton, Nostalgi, Proffsboxning
Idag stiger vi in i något som tillhör en svunnen epok, även om det inte är så länge sedan. Ett nordiskt träningsläger pågår i Malmö Boxningssällskaps lokal på Snapperupsvägen. Året skrivs till 1985. På fotot syns åtskilliga nationella mästare från Danmark, Finland och Sverige. Flera av dem sökte sig sedan ut på den knaggliga proffsvägen. Bland dem märks Niels H Madsen, Jukka Järvinen, Jan Nyholm och Larry Moritz. Bland övriga aktiva ser vi exempelvis Göran Månsson och Sandor Gaspar.
Fredrik Friberg skickade fotot som gör att vi inte glömmer gamla kämpar. //CF
PS En petitess, men den danska klubben som anges heter SIK Fight...
Floyd Patterson var och är fortfarande mycket populär i Sverige. Det ges det många bevis på. Hans ödmjuka sätt gick hem i stugorna. Här kommer två foton från Kiruna 1965. Floyd var ute på sin tredje och som det skulle visa sig sista Sverigeturné. Nu var han inte längre världsmästare. Turnérutten denna gång såg ut som följer. På några av orterna förgylldes tillställningen av amatörmatcher.
1965-05-16 Gävle (Furuvik) – ”1 500”/”drygt 1 000 personer”
1965-05-17 Sundsvall (Sporthallen) – ”2 000”
1965-05-19 Luleå (Läroverkets aula) – ”600”
1965-05-20 Boden (Hildursborg) – ” 993”
1965-05-21 Kalix (Sporthallen) – ”793”
1965-05-22 Malmberget (Sporthallen) – ”977”
1965-05-22 Kiruna (Malmia) – ”drygt 700”
1965-05-29 Eskilstuna (Sporthallen) – ”1 500”
1965-05-30 Vänersborg (Dalaborgsparken) – ”drygt 1 000”
1965-06-02 Halmstad (Sporthallen)” – ”996”
1965-06-04 Malmö (Folkets Park) – ”2 000”
1965-06-06 Kalmar (Sporthallen) – ”1 300”
Floyd Patterson visade delar av sitt träningsprogram
Floyd Patterson, USA-Richard van Norden, USA EXH (2)(1)x3
Floyd Patterson, USA-Raymond Patterson, USA EXH 2x3
Floyd Patterson, USA-Joe Shelton, USA EXH (2)(1)x3
Shelton var skadad under större delen av turnén och ersattes av broder Ray. Floyd var fortsatt brutal mot sina sparringar. Norden golvades flera gånger och i Luleå fick han en tand utslagen. Även broder Raymond var i golvet under turnén. Floyd var omtyckt, men attraktionskraften var på upphällningen. Det var sämre publiksiffror än väntat på de flera platser. Som vanligt var det också en del välgörenhet och jippon utefter vägen. I Kiruna erhöll han en lappmösa som gåva. Den vågade han prova först i omklädningsrummet. Floyd hade kontrakt på 60 % på bruttot. Han avlönade sju personer så det blev inte många kronor över. På en del orter föregicks uppvisningarna av amatörmatcher. Mellan uppvisningarna i Kiruna...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Foton, Nostalgi
Häromveckan visades komedin Svenska Floyd på TV1. Det är en hejdlös historia från 1961 som utspelas i boxningsmiljö och bygger på en pjäs med samma namn. Den svenska utmanaren Flosse, alias Svenska Floyd, står inför sin livs viktigaste match - den mot Jack ”Killer” Jonson. Flosse är träningsovillig och har mest tid och ögon för Lill-Babs, som redan då var en fullfjädrad artist. Till råga på allt smyger amerikanska gangsters runt träningscampen i Italien. De vill till varje pris förhindra matchen.
Huvudrollen innehas av den vid tiden oerhört populäre Carl-Gustaf Lindstedt. Killer Jonson spelas av en tungviktare från Örnen, Ulf Andersson. Ulf har faktiskt en dubbelroll i filmen. Han är också en av Flosses sparringar som blir rejält knockad och gör en elegant baklängesvolt över ringen och in i repen (se artikel nedan). Ulf var även stand in för Lindstedt i filmerna En nolla för mycket (1962) och Hemligheten (1990). Därtill var han stuntman till Lindstedt i Bo Widebergs Mannen på taket (1976) i den berömda scenen där han klättrade på utsidan av väggen före gripandet av gärningsmannen.
Ulf var inte vem om helst. Han kunde vid tidpunkten för inspelningen titulera sig dubbel svensk mästare, landslagsman, mellansvensk mästare, distriktsmästare, juniormästare och nybörjarmästare. Därtill var han känd som sparringpartner till Lennart Risberg och Lars-Olof Norling. Ulf skapade redan från början rubriker. Hans snabba knockouter under Nybörjarnas och senare juniormästerskapen gav eko i pressen. En blond reslig tungviktare var, och är, guld värd. Sin främste rival hade han i GAK Enighets Kjell Andersson. De möttes i ett antal publikvänliga fighter.
Ulf hade redan sett världen innan han hamnade i Örnens lokaler. Han hade bl.a. hunnit med att bli akterseglad i sydostasien. Ulf hade en yngre bror, Leif, som också slog igenom på Nybörjarnas (se artikel nedan). Det var en...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, porträtt, Foton
Den 3 december 1954 strömmade drygt 5.100 förväntansfulla åskådare till Mässhallen i Göteborg. Ungern som var Europas ledande boxningsnation med den fenomenale László Papp i spetsen stod för motståndet. Det var ingen officiell landskamp, men det var gott nog. I det svenska laget ingick namn som Roland Weissbrodt (som blev bortdömd), Stig Johansson (som vann) och Thörner Åhsman (som förlorade). Huvudnumret var naturligtvis Sjölin mot Papp. De hade tidigare mötts under EM 1949 i Oslo. Den gången protesterade publiken vilt mot den Pappska segern. Det behövde de inte göra denna gång. Papps viktoria var klar. Han ansåg att Sjölin gått tillbaka sedan förra mötet, medan Sjölin tyckte att Papp blivit bättre. Sjölin tvingades ställa upp med en ögonblessyr. Papp undvek att slå på det skadade ögat. Han menade att det hade varit osportsligt att vinna en match på det sättet. Andra tider andra ideal... Fjäderviktsmatchen tvingades utgå. Lennart Binnberg krockade mot ett träd (!) på väg till galan, så istället för ringbesök blev det sjukstugevisit. De ungerska tidningarna hade stor bevakning av Göteborgsduellen. Här följer smakprov på detta.
Jag tackar János Erdei för det ungerska materialet.
Christer Franzén
Två härliga lagbilder från gamla fina Rekord-Magasinet till minne från landskampen den 15 december 1946. Det svenska laget fick omdömet "ihåligt som en schweizerost" i den stockholmska Morgontidningen, ändå räckte manskapet till ett oavgjort. BK Örnens Arne Sundin, mera känd som Röde Orm", slog knock i tungviktsmatchen och räddade därmed nationskampen från förlust. Övriga svenska vinster hemfördes av Bertil Ahlin (BK Akilles), Kurt Kreüger (IF Linnéa) och Olle Bengtsson (Skoftebyns AIS). Följande fick ta på sig förlorarstruten; Tage Persson (Skövde AIK), Tore Håkansson (IFK Linköping), Sten Ahnelöv (Malmö BK) och Tore Karlsson (IF Saab). Det var det fjärde mötet länderna emellan och de tre tidigare matcherna hade slutat med varsin seger plus en oavgjord. Notera den legendariske tränaren Feliks Stamm i mitten av den polska fotot. Varsågoda - ett nostalgiskt eldorado.
Hoppsan. Man måste nästan gnugga sig i ögonen. För första gången på många år presterade herrarna bättre än damerna på en större internationell turnering. Fyra herrar gav sig åstad och en (Adam Chartoi Hammarby IF) återvände med ett guld och en annan (Liridon Nuha Hammarby IF) med ett brons. På damsidan gav tre damer ett brons (Love Holgersson BK Swing). Love stötte på den omöjliga Nouchka Fontijn. Holländskan har gjort rent hus med svenska motståndare. Idel triumfer sedan 2008.
Nedan en äldre artikel från RINGSIDE om Feliks Stamm och den turnering som uppkallats efter honom.
Nyligen avslutades den 36:e upplagan av den polska Feliks Stammturneringen. Den är uppkallad efter den polska boxningen fader Feliks Stamm (1901-1976). Efter en blygsam egen boxningskärriär på 1920-talet blev han en mycket framgångsrik tränare och coach för det polska landslaget. Han medverkade bl.a. på sju OS-turneringar och fjorton Europamästerskap. Hans adepter plockade hem åtskilliga ädla medaljer genom åren. I Bydgoszcz dit han flyttade efter kriget finns en gata uppkallad efter honom. Han var i Sverige åtskilliga gången som coach. I september 1965 var han iniviterad av BK Köping för en sejour med klubbens boxare och för att drilla ett gäng svenska tränare. Boxningsförbundet hade tackat nej till Stamm. Ett beslut som måste betecknas som häpnadsväckande. SBF var inte intresserat av nya impulser. Stamm hade mycket att lära ut, men tiden var naturligtvis för kort för att han skulle göra ett ordentligt avtryck bland tränare och aktiva. Bl.a. påpekade han ett generalfel hos de svenska boxarna. De arbetade aldrig offensivt i defensiven. De slog sig aldrig ur en clich. De duckade också fel, framåt istället för neråt.
Turneringen som bär hans namn tillkom året efter hans död. Den har periodvis varit av mycket hög klass. Den svenska debuten kom 1979 via Ove "Jätten" Lundby, Tapio Partanen...
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, Turneringar, porträtt, Foton
Alla som såg dokumentären om Frida Wallberg blev illa berörda. Först och främst naturligtvis p.g.a. hennes hemska öde, att i så unga år bli hjärnskadad. Men också för den vrede man känner inför det följe som hade hand om henne. Hon lät sig ledas till slaktbänken av personer som hade noll kunskap om boxning. De var inte ens ett gäng glada amatörer, de var en samling destruktiva stollar. Filmen avslöjade mycket men inte allt av det som pågick i Fridas läger inför den fatala VM-matchen. Om Frida misshandlades å det grövsta innan matchen så blev efterspelet inte bättre. Proffskommissionen, med herrar Björn Rosengren och Olof "Tjuren från Horred" Johansson i spetsen, svek henne på alla punkter. Deras agerande gick bara ut på att skydda sig själva. På begäran har jag därför samlat länkarna till de tidigare artiklarna om fallet Frida. Hanteringen av Frida skall inte falla i glömska. Artiklarna är i den kronologiska ordning som de publicerades på RINGSIDE. Frida och sexismen. Fallet Frida. Fallet Frida II. Ny proffskommission, tack! Panik i prokommissionen. Frida Wallberg pånytt. Rosengren tutar reträtt. Prokommissionen måste avgå. Dokumentären kan ses på SVT Play fram till den 18 oktober 2016. //CF
Så här kan man roa sig inför en landskamp mot Europas bästa landslag - Tyskland. Matchen gick i Stockholm 16 januari 1938 och slutade oavgjord 4-4, men eftersom Sverige tog tungvikten räknades det som svensk seger. På den tiden var de blå-gula ett respekterat landslag.
På fotot plumsar tre ystra yngligar omkring i snön. Kanske bidrog vinterlekarna till viktorian.
Politiskt var det vid tidpunkten mycket spänt i Europa. En storskalig kamp som skulle utkämpas på helt andra arenor stod inför dörren.
I det svenska laget ingick:
Flugvikt Allan Hansson (Redbergslids BK) som vann. Bantamvikt Percy Almström (Huvudsta BK) som förlorade. Fjädervikt Kurt Krüger (IF Linnéa) vinst. Lättvikt Erik Ågren (Narva BK) vinst. Weltervikt Oscar Ågren (Narva BK) förlust. Mellanvikt Gösta Borg (Mölndals BK) förlust. Lätt tungvikt "Svarte-Per" Andersson (IF Linnéa) förlust. Tungvikt Olle Tandberg (Djurgårdens IF) vinst.
I det rutinerade tyska laget ingick bl.a guldmedaljören från OS 1936 Herbert Runge, de olympiska silvermedaljörerna Erich Campe och Richard Vogt. Stämningen var hög bland de 3 600 personer som bänkat sig i Alvikshallen. Några av domsluten kom att diskuteras och Tyskland låg närmare 5-3 än Sverige, men oavgjort betraktades i pressen som en framgång.
Resultaten återfinns här.
//CF
Stort tack till Bengt Dahlquist för det fina fotot.
Den första april är en minnesdag för svensk boxning.
Den 1 april 1933 var det första gången som som en svensk boxare blev Europamästare i proffsboxning. För bedriften svarade John Andersson (1909-1979). Han erövrade titeln på bortaplan i Bryssel. Motståndare var flamländaren Jack Etienne som var en synnerligen rutinerad herre. Han hade bortåt 120 fler matcher i bagaget än John Andersson. Titeln i lätt tungvikt hade förklarats vakant sedan den tidigare innehavaren, tysken Adolf Heuser, åkt till USA för att pröva lyckan.
Matchen fördes i högt tempo och den blev hård och blodig. När de tre poängdomarna sagt sitt efter 15 utkämpade ronder utropades John enhälligt som segrare. Det var årets idrottsbedrift och värd Svenska Dagbladets bragdmedalj, men någon sådan utmärkelse blev det inte. Några månader senare försvarade John sin titel. Denna gång i Wien. Därefter blev han ett offer för boxningspolitik och fråntagen sin titel. Men det är en helt annan historia...
Idag minns vi John Andersson för hans (då) unika prestation.
//CF
... skicka foton från karriären till RINGSIDE.
Sandor Gaspar, ungernfödd, nådde stora framgångar under 1980- och 90-talet i svenska ringar. Han tävlade för Malmö BS, Malmö BK och Winning BC. Sandor blev ungdomsmästare, juniormästare tvåfaldig svensk mästare (1989, 1997), erhöll tre landslagsuppdrag och vann diverse cuper och turneringar. Därtill blev han ungersk mästare 1996 och var Ungerns representant i 81 kg på VM 1997 i Budapest.
- "Det roligaste som hänt svensk boxning på flera år", så uttryckte sig rikstränaren Leffe Carlsson efter Sandors SM-guld 1989.
Nedan en kavalkad foton. För de ungerska bidragen står min gode vän János Erdei.
Gaspars matchlista återfinns här som innehåller fler foton.
En kontemplativ stund i träningslokalen
Malmö BK bästa klubb SM 1989
VM deltagande 1997
Ungerska mästerskapen 1996
Han skulle utvecklas till en av Sveriges främsta amatörboxare genom tiderna.
Fotot taget i samband med att Expressen var på besök i en av stadens klubblokaler.
Träning pågick och fotografen fångade påpassligt kämpen med den härligt brinnande blicken. Pugilisten i fråga var 13 år vid tillfället.
Han erhöll redan många fina ord av sina klubbledare och han spåddes att gå en lysande framtid till mötes. För en gångs skull infriades förväntningarna.
Bilden visar en ung Ove "Jätten" Lundby som skulle utvecklas till en av Sveriges främsta inom amatörleden. Här hade han några år till debuten.
Endast tre av det dussin som svarande hade rätt.
Det var inte helt oväntat tre flitiga besökare på RINGSIDE:
Roger B, Carl F och Hasse W.
//CF
Häromdagen fann jag en notis i mitt arkiv som fångade mitt intresse. En trupp svenska boxare hade varit i Polen på turné under början av april 1951. Hur jag än letade i tidningarna så fanns det inte en rad om matcherna och dess utgång. Tidningarnas tystnad var ovanlig, därför att på 1950-talet hade journalisterna koll på svensk boxning.
Jag kontakde Janusz Majcher som driver en "systersida" till RINGSIDE - Amateur Boxing Results - den är strålande och rekommenderas varmt. Via Janusz bar det av till polska bibliotek och någon slags motsvarighet till vårt gamla kära Idrottsbladet.
Den svenska truppen var en blandning av elit och nybörjare. Där stommen utgjordes av de fina boxarna Ingemar Burjström (BK Örnen), Stig Pettersson (Värnamo BK), Olle Eek (Värnamo BK) Lennart Claesén (Värnamo BK), Åke Dahlberg (IF Linnéa), Folke Lilja (Upsala IF), Orvar Andersson (Lunds BS) och Thörner Åhsman (Landala AK).
Det måste ha kommit som en chock att i första kampen ställas mot fackföreningarnas lag, CRZZ, som i princip var lika med polska landslaget. Resultatet blev också 0-10. I den andra matchen var motståndet rimligare så det blev två vinster och en oavgjord. Totalt 2,5-7,5 i polsk favör. Dahlberg och Lilja gick segrande från ringen medan Åhsman dömdes oavgjort. Eek förlorade också sin andra match på delat domslut, så vi kan väl misstänka att åtminstone något var hemmadomslut som gick honom emot, liksom Åhsmans oavgjort.
Den tredje kampen gick mot Stal Poznan slutade med förlust på 2-8. Vinsterna hemfördes av Lennart Claesen och Thörner Åhsman. Stig Pettersson och Orwar Andersson såg 1-2-domslut gå dem emot. Åhsman blev allt bättre under resans gång. Han hade blivit knockad i den första matchen.
Resultat 5 april, 8 april och 10 april.
För Ingmar Burjström blev det en final på ett...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, Foton, Nostalgi
Ett härligt gäng Örnar från 1938. Klubben satsade stort på junior-SM detta år. Den hade ett drygt 20-tal pugs i farten och de kammade hem ett guld (Sixten Forsén) och tre silver (Arne Berggren, Evert Johansson och Gerhard Johansson) vilket renderade Örnen titeln bästa klubb. Två knattar tilldrog sig särskilt medialt intresse.
Börje Hansson och hans bror Rune väckte sensation som debuterande 14/15-åringar. De var anmälda i flugvikt, någon lättare klass fanns inte, men vägde blott 40 kg. De hade alltså ett vikthandikapp på drygt 10 kg, vilket kunde slutat illa. Den legendariska Örnenledaren Martinsson agerade oansvarigt, minst sagt. Det visade sig att bröderna Hansson besatt en osedvanligt teknisk begåvning och de kunde dessutom gardera sig väl. Det första JSM-äventyret blev bara en match vardera. Bägge vann, men kritiken fick Martinsson att dra tillbaka ungdomarna. Ett klokt beslut, men på kuppen blev Hanssonduon publikfavoriter.
På fotot nedan flankeras Martinsson till vänster av Rune Hansson, till höger av Hans Hultman och ytterligare en person bort Börje Hansson.
Snett höger upp nybakade juniormästaren Forsén. Förhoppningsvis kan RINGSIDES alerta besökare bidra med identifieringen av de övriga.
De namn ni har att botanisera med, förutom de redan nämnda, är: Arne Lindström, Börje Kraft (M), E Lorensso (LT), E Olsson (L), Jörgen Hansson (L), Knut Larsson (L), Kurt Andersson (T), Lars Lindgren (M), Lennart Rehn (B), R Eriksson (W), R Sundvall (M), Sven Ekman (W), S Olsson (L), T Lundberg (L), Uno Forsén, V Ahlin (W), Valdemar Wolf (Fj)
Hjärtligt tack till Lars Hultman för det fina kortet.
//CF
... min biografi över John Andersson (1909-1979). Boken är ett resultat av många, många års forskning i olika arkiv.
JA, som jag benämner honom, hade ett synnerligen omväxlande liv såväl inom som utom ringen. Han lärde sig aldrig boxningens grunder, ändå kom han att nå långt, mycket långt. Som amatör tävlade han för Flottan, IK Balder och Djurgårdens IF. Han blev svensk mästare, landslagsman, europa-bronsmedaljör och Stor Grabb. Som professionell var det framför allt publiken i Frankrike-USA-Tyskland som hade förmånen att få ta del av Johns intensiva kamplusta. Bosse Högberg brukar framställas som den hårdaste av hårda. Jämfört med JA var han rena junioren.
Boken innehåller inte bara boxning. Den följer hans liv och de samhällsförändringar som skedde under hans levnad. Visste ni exempelvis att han var s.k. krisgsseglare? Jag garanterar att ni får ett spännade möte i sällskap med John Andersson.
Nedan får ni redan nu se omslaget på biografin.
//CF
När John Andersson föddes var det minus 14,7 grader och Stockholm låg i snö. Riktigt så kallt är det inte idag i Storstan med snön finns där vilket känns passande. Covideländet satte tyvärr stopp för för den planerade releasefesten. Istället får var och en hylla JA på lämpligt sätt.
Beställ:
Yrkesboxaren John Andersson.
Svensk mästare. Landslagsman. Europamästare.
Skeppsgosse. Krigsseglare. Hederslegionär.
Stockholm 2021.
ISBN 978-91-88851-73-4
Boken kan enklast köpas via förlaget GML https://www.gml.se/bocker/yrkesboxaren-john-andersson
Du kan även beställa genom din lokala bokhandel eller via Bokus, Akademibokhandeln, Adlibris och liknande.
Christer Franzén
... John Andersson var den förste svensk som utkämpade en match om VM-titeln?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Gör en utflykt till Gryts skärgård och känn historiens vingslag...
Det vinterfagra fotot nedan visar torpet Nyhägn på Lilla Getterö (Valdemarsvik) där Hjalmar Olsson/Jack Campbell föddes.
Femton år gammal tog äventyrslusten över och han rymde hemifrån. I Göteborg mönstrade han på som lättmatros och hamnade med tiden i Portland på amerikanska västkusten. Efter ett par års kringflackande kom han i kontakt med den inflytelserike managern och promotorn John Maynard i San Francisco.
Hjalmar debuterade drygt sjutton år gammal, men då dög inte det svenska namnet. Hädanefter skulle det stå Mr. Jack Campbell på visitkortet. Debuten var lyckosam, det blev en vinst på knockout. Denna match var i likhet med de flesta andra med Hjalmar/Jack enligt de gamla reglerna – utan handskar. Det finns ett märkligt sammanträffande här. Debuten gick samma år som de första uppvisningarna i boxning kunde ses i Sverige. Året skrivs till 1882.
Hjalmar/Jack innehar också ett svenskt rekord som aldrig kommer att bli överträffat. År 1884 vann han på TKO då motståndaren gav upp efter 65 ronder. Sextiofem ronder! Hur många idag orkar sparra över den distansen? Eller bara skuggboxas.
Det behöver väl inte påpekas att det flöt åtskilligt med blod under dessa bare-knuckle kamper. Ett populärt trick var att fila sina naglar till sylvassa klor. Överhuvudtaget gällde det att tåla ofantligt med stryk under den här perioden. Hur många matcher det blev sammanlagt för den lille fjäderviktaren vet jag inte. Det torde varit ett 75-tal. Det är svårt att följa honom eftersom han boxades i många delstater. Dessvärre kastades hans digra klippbok i soporna av en släkting. På 1890-talet var han bosatt i svenskbygderna i Minnesota och där verkade han även som tränare. Han kände alla dåtidens storheter i branschen och åkte på otaliga turnéer, bl.a. med den kände Young Mitchell [John L...
Läs mer →
Publicerat i: Foton, Nostalgi, Kultur, Proffsboxning
Det är inte bara boxningsvänner eller idrotts- och kulturhistoriskt intresserade som gillar boken om John Andersson.
Det festliga fotot nedan visar på en ny kategori av läsare.
Amanda Schött Franzén fångade den vetgirige.
//CF
... John Andersson debuterade så tidigt som 1925? Han tävlade då för Flottan i Marstrand.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Internet är ett fantastiskt redskap och kontaktverktyg. Kort efter artikeln om Södermästerskapet fick jag ett mejl där avsändaren berättade att hans far hade tillhört Boxningsklubben Boxningskamraterna från dess början. Uppgifterna om klubben är ytterst få. Den bildades i maj 1922 och förekommer för första gången i SBF:s matrikel säsongen 1923/24. Ett par medlemmar deltog på JSM 1923 och 1924. Sedan blir det tyst om såväl klubb som boxare. Namnen dyker såvitt jag kan se inte upp i andra klubbar heller. Klubbytena för vissa år liknade rena folkvandringen. Namnet kunde antyda att klubben ingick i de strömningar som senare bildade AIF-rörelsen enligt sovjetisk förebild, men så tycks inte ha varit fallet. Andra småklubbar i Stockholmsområdet är tämligen väldokumenterade. Så Boxningskamraterna är ett stort mysterium. Den existerade uppenbarligen i maj 1927 - se fotot nedan. 1935 bildades en klubb i Kalmar med snarlikt namn Boxningsklubben Kamraterna. Statyetten nedan torde platsa under Boxning i konsten. Stort tack till Lars Jorhem för fotona.
... John Andersson, som sjöman i handelsflottan, blev torpederad två gånger under andra världskriget?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
... John Andersson var den förste svensk som boxades om en VM-titel?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
... John Andersson 1941 anklagades för att vara verställande direktör i Stockholms värsta tjuvliga.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Tillbaka till mer trivsamma tider (på alla sätt och vis). Ett foto från BK Örnens lokal på Söder i Stockholm.
Det är dags att välja tävlingsdress till mellanviktaren Sigge Sjödén. Notera den stiliga boxarprofilen.
Byxhållaren är BK Örnens legendariske tränare Gustaf Martinsson (1891-1973).
Stort tack till sonen Per-Ove Sjödén som bidrog med fotot.
//CF
Vi börjar året med ett kraftfullt foto hämtat från den ena semifinalen i tungvikt under SM 1984. Håkan Brock, Malmö BS, landar en vass vänster på Hisingens Jack Johnsén. Brock vann matchen med 5-0, för att vandra vidare till finalseger, lagerkrans och ära med en 5-0 viktoria över Peter Nyman, också han Hisingens BK. Brocks prestation växer i dignitet då han genomförde SM-turneringen praktiskt taget enarmad. Högerhanden var illa åtgången. Det var ett härligt gäng som deltog i de två tyngsta klasserna: Håkan Brock, Peter Nyman, Jack Johnsén, Mats Andersson, Bengt Cederqvist och Conny Åkesson. De som inte vägde lika tungt gick inte av för hackor de heller: Christer Corpi, Lotfi Ayed, Håkan Sindemark, Stefan Sjöstrand m.fl. Ögat tåras vid minnet av fornstora dagar då entrébiljetten var värd varenda öre. Kompletta SM-resultat från 1984 här.
Tack till Håkan Brock för illustrationen. //CF
Jo, ni läste rätt. Ni måste dock förflytta er 81 år tillbaka i tiden för att kunna njuta av evenemanget.
Matcherna mellan de amerikanska Golden Glovesmästarna och Europa var en stor händelse på sin tid. Tävlingarna gick aderton gånger under perioden 1931-1954 och med något undantag alltid i Chicago. Chicago var näst Stockholm den svensktätaste staden i världen så det var nästan som att boxas på hemmaplan. Året är 1940 och Europalaget var till 3/8 svenskt!!! Här kan vi verkligen trona på fornstora dagar.
Erik Ågren (Narva BK) i weltervikt, KG Norén (Redbergslids BK) i mellanvikt och Olle Tandberg (Djurgårdens IF) i tungvikt. De övriga kom från Italien och Ungern. Kampen mellan den gamla och nya världen slutade 4-4. Samtliga matcher gick tiden ut och bland svenskarna var det endast Tandberg som vann. Ågren hedrades med uppdraget att vara lagkapten för Europalaget.
En vecka senare var Europalaget i Nashville för ett möte med segrarna i Southern Golden Gloves. Där blev det en förkrossande 7-1 viktoria för Europa.
På fotot nedan, taget från en ungersk sportrapport, ser vi Ågren och Norén till vänster i övre raden. Tandberg är placerad längst till höger i samma rad. Italienarna fyller understa raden. Boxarnas adelsmärke - härliga snednäsor överlag...
//CF
PS Den som vill läsa mer om detta finner information i min bok om Narva Boxningsklubb. Östermalm tur och retur. Se under fliken "Mina Böcker".
Du var väl där?! Det jublades stort under kvällen i den fullsatta hallen.
IF Linnéa hyllade sina 75 år med en inernationell gala 1984-10-29. För det utländska motståndet stod ett gäng från Jugoslavien med en olympisk guldmedaljör i spetsen.
Håkan Brock ställdes mot ett yrväder som inte ansåg sig behöva någon gard. Därmed var det slut efter mindre än två minuter i första ronden. Brocks högerkrok var inte att leka med. Efter matchen kom Brocks eget varumärke - en frivolt i ringen. Malmöpågen hade inlett säsongen bra. Först seger över den tidigare europamästaren Jakovlev från Sovjetunionen och därefter en absolut jämn holmgång mot Mike Tyson. Matcherna ingick i Tammerforsturneringen.
I huvudmatchen mötte Lotfi Ayed den olympiske mästaren från Los Angeles, Anton Josipovic. Lotfi var vikthandikappad och jugoslaven restrött. Han anlände i sista stund. Så det jämnade kanske ut sig. Lotfi inledde på sedvanligt tufft manér och speciellt bra var han i slutronden. Klar seger.
Under OS hade Lotfi lottats mot amerikanen Frank Tate och fått en synnerligen tveksam förlust. Men OS på hemmaplan då var det uppgjort för amerikanska guld. Tate vann finalen trots två räkningar. Jänkarna tog sammanlagt nio av tolv guld. Så det kan bli!
Resultat från galan. Foto från Svenska Dagbladet nedan.
//CF
En känd boxningsprofil i dubbel bemärkelse har lämnat ringen.
Angered BC:s starke man har gått bort. Tommy Andersson hade lidit av sviktande hälsa under många år.
Han är intimt förknippad med den klubb som han bildade tillsammans med Arne Lengstrand och Leif Nordman i en tvättstuga i december 1983. Klubben blev snabbt en av Sveriges mest framgångsrika med åtskilliga SM-medaljer och utmärkelser som "Årets klubb" på sin meritlista. Ej heller att förglömma att han var initiativtagare och arrangör till en av världens största turneringar - den numera nedlagda Angered Box Cup.
Tommy Andersson hade tidigare ingått i göteborgsklubben BK 72.
På hans CV återfanns utmärkelser som årets tränare och årets ledare.
Han lär också ha gått ett par matcher. Om någon vet något om detta, kontakta RINGSIDE.
Tommy Andersson var synnerligen populär. Det har jag fått många bevis på sedan nyheten om hans frånfälle publicerades här på RINGSIDE.
Nedan ett trevligt foto från ungdomsmästerskapen i Baku år 2007. Harry Jansson till höger och Tommy Andersson till vänster.
Jag tackar Harry Jansson för bidraget
//CF
Det är mycket ovanligt att boxare ägnat sig åt litterär produktion. Det har kommit ut självbiografiska verk om exempelvis Harry Persson och Ingemar Johansson men de har varit spökskrivna. Så här till första maj kan det väl vara värt att ägna en tanke åt göteborgaren Raimond Bengtsson som var en välkänd politisk profil på västkusten. Murare, fackligt och politiskt aktiv. Starkt Moskvatrogen. Som boxare tävlade han för Redbergslids BK under 1940-talet. Hans bok om sin far som också var murare, "Algot - ett liv i Sverige (1891-)" som publicerades 1976, är mycket läsvärd. Däremot är "På väg mot det kommunistiska idealsamhället" (1981) en i bästa fall naiv betraktelse över det östtyska samhället. Raimond var faktiskt den som beviljades den sista stora intervjun med Albert Speer i augusti 1981. Speer, som var Hitlerregimens arkitekt och under en period rustningsminister, avled några veckor senare.
Raimonds bokproduktion: ”Jag, en jobbare” (1971). ”- åt alla lycka bär?” (1972). ”Algot – ett liv 1891- ” (1976). "Arbetets söner" (1978). ”Brännpunkt Tyskland” (1979). ”På väg mot det kommunistiska samhället” (1981). ”Samtal med Albert Speer (1983)”. Samtliga går att köpa via nätet på Bokbörsen för en överkomlig penning. Partiell matchlista för Raimond här.
På bilden nedan syns Raimond till vänster, KG Norén i mitten och Arvid Claesson till höger. Fotot nedan är taget vid ett RBK-samkväm. Notera hur prydligt klädda pugilisterna var. Fotot från Arvid Claesson klippbok. Tack för det!
Christer Franzén
Svenska landslaget i boxning redo för match mot Italien 1951-10-26 i Göteborg.
En sådan här uppsättning boxare kommer ni aldrig mer att få se.
Ingemar Johansson, Rolf Storm, Stig Sjölin....
1951 års landslagsmatcher här.
//CF
John Andersson vår hårdaste fighter någonsin. Ta del av hans liv.
Möt mannen som förorsakade TV-chock
Möt mannen som räddade en kamrat i skeppsgossekåren från drunkningsdöden
Möt mannen som blev torpederad två gånger under kriget
Möt mannen som blev fransk hederslegionär
Möt mannen som blev svensk mästare, landslagsboxare och EM-bronsmedaljör som amatör
Möt mannen som blev Sveriges förste Europamästare i professionell boxning
Möt mannen som var den förste svensk som kämpade om en VM-titel
Möt mannen som boxades under revolverhot
Möt John Andersson - Yrkesboxaren
Yrkesboxaren John Andersson.
Svensk mästare. Landslagsman. Europamästare.
Skeppsgosse. Krigsseglare. Hederslegionär.
Stockholm 2021.
ISBN 978-91-88851-73-4
Boken kan enklast köpas via förlaget GML https://www.gml.se/bocker/yrkesboxaren-john-andersson
Du kan även beställa genom din lokala bokhandel eller via Bokus, Akademibokhandeln, Adlibris och liknande.
Christer Franzén
De olympiska lekarna i Helsingfors 1952 blev för svensk boxnings vidkommande en besvikelse trots en silver- och en bronsmedalj.
Förhoppningarna var stora inför tävlingarna.
Stig Sjölin diskvalificerades i sin match mot den kommande berömdheten Floyd Patterson som ansågs vara ett underbarn redan då.
Någon bronsblecka delades inte ut i Helsingfors, så Stig fick vänta länge på sin medalj.
Ej heller Ingemar Johansson erhöll någon medalj efter sin finalförlust. Den fick han vänta på till 1982!!
Ingemar gjorde ingen lysande turnering och hans förberedelser lämnade mycket övrigt att önska.
I finalen hade han den jättelike jänkaren Ed Sanders emot sig. Ingemar valde att springa baklänges och hänga och låsa.
I pressen utmålades han som en feg hare i ringen.
Fotot nedan är från kvartsfinalen mot jugoslaven Tomislav Krizmanic. Det blev en klar poängvinst för Ingemar. De hade mötts några månader tidigare i Göteborg och då vann jugoslaven.
Geopolitik kan få märkliga följder. Jugoslavien styckades upp med bistånd från EU och NATO. Minns ni alla NATO-bomber som föll över det forna Jugoslavien? Den nya världsordningen medförde att Krizmanic ansågs vara född i Bosnien och att han avled i Kroatien (sic!).
Stort tack till Sandra Andersson som bidrog med fotot. Hon är f.ö. dotter till den fine tungviktaren Ulf Andersson från BK Örnen.
//CF
Ett härligt foto från finalen i lätt tungvikt 1944. Matchen gick mellan Kurt Stehlin (Huvudsta BK) till vänster och John "Den skånske slagbjörnen" Nilsson (Malmö BK) till höger. På fotot syns något av en sällsynthet - ett rakt slag av John Nilsson.
Malmöboxaren var en utpräglad slugger som tog emot mer än han gav. Det drog folk till galorna, men mot tekniker av Stehlins kaliber kom han till korta.
Hans hälsa debatterades i pressen redan som amatör. Han matchades alldeles för snabbt och hårt. Han tvingades sluta av medicinska skäl. John var en glad gamäng även då hans karriär hade nått vägs slut och trots att livet inte alltid visade sin vackraste sida. Två proffsmatcher sticker ut. Han blev praktknockad av världstjärnan Freddie Mills i första ronden. Det var en match som aldrig borde kommit till stånd.
Samma år, 1946, höll John på att ställa till en storsensation. I Göteborg gick John mot den drygt sju kilo tyngre och åtskilligt längre Olle Tandberg. I tredje ronden satt nationalidolen Olle på golvet, inte bara en utan två gånger. Publiken var helt vild och ropen skallade Jonne, Jonne, Jonne. Olle var illa ute, men John blev för ivrig och slog bort sin chans. Därefter tog Olles tyngd, rutin och metodiska boxning över. Då slutet kom i nionde var John totalt försvarslös och domaren tvingades stoppa den ensidiga kampen.
Olle Länsbergs roman Den hårda leken från 1956 om boxaren Conny Persson är till stora delar baserad på John Nilssons öde. Romanen är bra - läs den! Ta också del av den filmade versionen, med samma titel. Den kan mäta sig med vilken som helst av de bästa boxningsfilmer som gjorts, exempelvis Gentleman-Jim (1942), The Set-Up (1949), Fat City (1972), Raging Bull (1980). Alltså inget Ramboskit. Den hårda leken finns på DVD, senast utgiven i...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Foton, Nostalgi, Boxning på film, Proffsboxning
I början av sommaren kom det ett trevligt mejl från Erika vars morfar var den kände göteborgspugilisten Per Björk.
Han var aktiv under 1920- och 1930-talen och tävlade först för Göteborgs Atletklubb och därefter för Redbergslids BK.
Det visade sig att familjen ägde en utomordentligt fin samling fotografier från den dåtida göteborgsboxningen.
Foton som till och från kommer förgylla RINGSIDE framöver. Härlig nostalgi som jag tackar för...
Erika berättar att Per var en fin morfar, en rolig spjuver som lärde henne spela kort och boxning. Att han gav henne många fina minnen.
Per gick även tre proffsmatcher och erhöll för detta en summa av 454 kr, vilket år 2015 motsvarade 13.991 kr och 91 öre.
Det var en god ersättning för en boxare i de lättaste viktklasserna. En industriarbetare tjänade i snitt 5 kr 38 öre per dag år 1935.
Fotona nedan är inför och efter en stadsmatch mellan Göteborg och Oslo. Stadskamper var myckt populära, där exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö brukade mötas inför fullsatta hus.
Den 8 februari 1930 drog Oslo det längsta strået och Göteborg fick se sig besegrat med 5-3. Matchresultaten här.
Göteborgslaget, som bara bestod av boxare från Redbergslids BK, hade följande uppsättning:
Lagfotografiet från vänster till höger. Tungvikt Karl Sundström (segrade), Lätt tungvikt Carl Olsson, Mellanvikt Lorentz Olsson (segrade), Weltervikt David Johansson, Lättvikt Sven Asplund, Bantamvikt Per Björk (segrade) och Flugvikt Karl Adelsson.
Det andra fotot visar hur Per Björk hyllas för sin seger vid norsk-svenska gränsen. Notera att tågresan gick i klass 3. Inga bekvämligheter för gårdagens pugs. Observera också cigaretten. De flesta idrottare var rökare. Enligt reklamen var det nyttigt, även om några hade börjat tvivla på det budskapet.
Stort tack till Erika.
//CF
