Stora Grabbar (del VIII)

71. Jan Persson. BK Sparta. Mer känd som "Plutten-Persson" än något annat. Utmärkt amatör. Fyra svenska mästerskapsguld. Endast fyra förluster på 14 landskamper. Två gånger nordisk mästare. Blev proffs 1964, men borde gått över tidigare. Han hade förutsättningarna. 
72. Bo Högberg. Olika klubbar men Hisingens BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Sju gånger i landslaget. Hade en stil som passade bättre i proffsringarna. En av Sveriges mest omskrivna boxare och då inte enbart för sina insatser i ringen. 
73. Märket uppges som försvunnet.
74. Rolf Risberg. Olika klubbar men BK Sparta som SG. Fyra gånger svensk mästare. Elva landskamper. En habil boxare som led av den så vanliga svenska sjukan - att ha svårt mot utländskt motstånd. 
75. Kenneth Israelsson. Olika klubbar men IFK Umeå som SG. Fem SM-Guld. Nordisk mästare. 18 landskamper och EM-deltagande. Norrlandsboxare är sällsynta gäster i Stora Grabbars klubb. En av de bättre pugsen i de lättare klasserna.
76. Leif Magnusson. Olika klubbar men Årsta BK som SG. Fyra gånger svensk mästare. Ett Nordiskt guld. 15 landskamper. EM-deltagande. Bra boxare som hade problem så fort en utländsk motståndare äntrade ringen. 
77. Rolf Paulsson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre gånger svensk mästare. Åtta landskamper. En idag lite orättvist bortglömd tungviktare. 
78. Kennerth Wiberg. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Fyra SM-Guld. Nordisk mästare. Sex landskamper. EM-deltagare. Betraktades som en ny Ingemar Johansson efter en serie snabba knockoutvinter i början av karriären. Den bördan blev kanske för stor...
79. Lars Risberg. BK Örnen. Två svenska mästerskap. Elva landskamper med klar minusstistik. Inget av de större namnen bland SG. Storebror lystrade till namnet Lennart. 
80. Kjell Fredriksson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre svenska mästerskap. Nordisk mästare. Endast tre förluster på 14 landslagsuppdrag. EM- och OS-deltagare. Tillhör de bättre bland de lättare utövarna i svensk boxning. 

//CF