Svenska Boxningsförbundet version 1

Den 19 mars 1919 bildades en interimstyrelse för att organisera amatörboxningen i Sverige. Den 12 april samma år var planerna och riktlinjerna klara för det Svenska Boxningsförbundet. Det historiska mötet ägde rum på restaurang Riche i Stockholm.

Det hade dock boxats i Sverige långt tidigare. Den första riktiga matchen torde ha gått i Malmö 1893, men det var i Stockholm och bland de olika atletklubbarna som verksamheten fann sitt organisatoriska nav. Atletik var på modet vid förra sekelskiftet. Det var publikdragande aktiviteter där utövarna bollade med vikter, hade dragkamp med hästar, lyfte galanta damer på bräda och t.o.m. brottades med björnar. Dessa kraftkarlar fattade tycke för boxningen och utövade sporterna parallellt. Matcherna var en blandning av vad vi idag skulle benämna amatör- och proffsboxning. Gränsen var oskarp långt in på 1920-talets början. Boxningen fann omedelbart sin publik. Bland förgrundsfigurerna återfanns namn som Hjalmar Lundin, Calle Sven, Oscar "Bellis" Carlsson, Viking Cronholm, Stellan och Rolf Lindhe, Verner Lejon, Andrew "Kid" Johnson och något senare Alex Weimark. Flera träningsinstitut öppnades och även ett par instruktionsböcker i boxning publicerades.

År 1912 arrangerades OS i Stockholm. Boxningen ströks från programmet, men det är en historia för sig. Intresset medförde att de första tankarna på att organisera boxningen nationellt tog form. Boxningen upptogs också i dåtidens motsvarighet till dagens RF, men petades bort lika kvickt. De herrar som styrde och ställde i idrottssverige ville inte ha med boxningen, eller rättare uttryckt, med boxarna att göra. Därför organiserades boxningen av andra krafter än de aktiva.

Lördagen den 1 mars 1913 grundades den första versionen av SBF. Platsen var Rosenbad!
En styrelse, fylld av militärer, tillsattes under ledning av överste Schersten, som hade undervisat i boxning på gymnastikinstitutet redan 1895. De första föreningarna som anslöt sig var Djurgårdens IF, Fredrikshofs IF och Livregementets Dragoner (alla från Stockholm), Örgryte IS, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, IK Sparta (Malmö) och Uppsala Studenters IF. Av dem var det bara Djurgården som hade arrangerat något i boxningsväg. Och. Notera att ingen att de många atletklubbarna, med mångårig erfarenhet att arrangera och utöva boxning, ansågs värdiga att vara med i bildandet av SBF. Det var i atletklubbarna boxarna och kunskapen fanns. Inte undra på att det var trögt före i starten för det nya förbundet. 

SBF version 1 slog dock på stort med två blandgalor på Djurgårds-Cirkus i mitten av december 1913. De gick för fulla hus. Det publika intresset var det inget fel på. Åskådarna bjöds inte bara på boxning, de underhölls även med fäktning och föredrag. Huvudattraktionen var Kid Johnson, om utsetts till tränare för SBF, och en okänd förmåga som påstods komma från "Västindien". Kid hävdade då han anlände till Stockholm i samband med OS att han var den berömde tungviktsmästaren Jack Johnson, men det trodde inte ens svenskarna på. 

SBF 1 dog sotdöden, medan boxningen via atletklubbarna och senare via de klubbar som bildades, blomstrade. SBF var i stort bara en pappersorganisation. Den verkliga boxningen fanns i världen utanför styrelsen. En situation som påminner mycket om den politiska situation vi upplever i Sverige idag. Verkligheten finns, men politikerna lever på en egen planet utan att behöva besväras av den. 

Illustration nedan från Stockholms-Tidningen då det begav sig 1913 - "Negerboxare på Cirkus".  

//CF