Mohammad Ali (1942-2016) - ett minne från Nybro

År 1965 var Ali på uppvisningsturné i Sverige. Han hade nyligen besegrat Sonny Liston för andra gången. Det blev besök på tio orter med start i Stockholm (Gröna Lund) den 6 augusti. Med sig som sparringpartners hade han Jimmy Ellis, som senare skulle bli världsmästare, och Cody Jones. De behandlades mycket varsamt. Programmet var över på 50 minuter och då inräknat rephoppning, gymnastik, en intervju med festföremålet och några framförda schlagers av Per Grundén. Ali verkade tämligen ointresserad för uppgiften. Det glimtade till något då någon i publiken ropade "Heja Floyd" eller kallade honom för Cassius Clay. Åskådarna slöt upp men de var mindre i antal än förväntat under turnén. I Nybro uppnåddes en av de högre åskådarsiffrorna då 2.500 hugade kom till Victoriahallen, men den blev inte fylld till arrangörernas besvikelse. Ali var vid tillfället inte lika beundrad i Sverige som Floyd Patterson eller ens Sonny Liston. Det hände sig så att Floyd Patterson var inne på sin tredje uppvisnings- och PR-runda i Sverige ungefär samtidigt som Ali. Populariteten var fortsatt stor för Floyd även om den var i dalande. Han var onödigt brutal mot sina sparringar vilket gjorde hans program mer fartfyllt och spektakulärt än Alis. I Kalmar slog han knock på den 115 kg tunge Richard van Norden. Om Floyds och Alis vägar inte korsades under Sverigeturnén så möttes de med besked i november samma år i Las Vegas. I Alis ögon var Floyd en "white-house-nigger", själv ingick han i den förvirrade och rasistiska sammanslutningen Nations of Islam. Han hade visserligen aldrig läst Koranen, men de gav honom en identitet och lade händerna på hans pengar. Det tragiska är att bägge blev skadade av utövningen. Båda fick konsumera ofantligt med stryk under sina karriärer och det satte naturligtvis sina avtryck på hjärnan - dementia pugilistica. Floyd försvann i stillhet in i dimmorna. För Alis del har omvärlden blundat och accepterat att han led av Parkinsons, vilket han också gjorde. Jag har blivit illa berörd varje gång jag sett den zombielike Ali forslas från det ena jippot till det andra. Vad gäller Alis karriär kan det delas in i fyra perioder, varav två var lysande, sedan gick det utför.

Först har vi den unge Cassius Marcellus Clay Jr som erövrade OS-guldet 1960 i Rom efter en glimrande turnering. Därefter bar det spikrakt upp som proffs. Sedan stoppades han av en politisk skandal av stora mått. Genom sin vägran att göra militärtjänst p.g.a. Vietnamkriget togs mästarbältet ifrån honom. Det dröjde ända till slutet av oktober 1970 innan han tilläts komma åter i ringen. Han senaste match var ett titelförsvar i början av mars 1967. Det långa tiduppehållet hade inte gjort honom gott, men det fanns fortfarande mycket boxning i Ali. Han mötte dem alla, men nu gick matcherna ofta tiden ut. Vid den här tidpunkten var det dessutom 15 ronder som gällde. Mot slutet av 1970-talet var Ali en märkt man, men tvingades fortsätta av s.k. rådgivare. Reflexer, ben, timing var borta liksom pengarna. Det var bara ett skal kvar av den forne Ali. Det var så långt ifrån "float like a butterfly, sting like a bee" man kan komma.

När Ali var som bäst var han liksom det sovjetiska ishockeylaget det främsta som kunde skådas i idrottsväg. Det är så jag vill minnas honom.

Nybro 1965 Ali 001

Notera att det står Cassius Clay i annonsen. Det tog tid innan hans nya namn slog igenom.

//CF