SBF

SBF vinglar vidare...

Inom Svenska Boxningsförbundet är det rena svängdörren till ordförandestolen.
I år blev det ett nytt namn igen. Ett skifte var av nöden eftersom den avgående styrelsen torde ha varit den sämsta någonsin i SBF:s historia (och det säger inte lite). Förbundets medlemmar måste vara en suicidal skara. Under förra årsmötet hade de en möjlighet att välja en duglig kraft som kom utifrån, men vad gör delegaterna? Med öppna ögon utsåg de en totalt inkompetent figur och han har drivit förbundet som ett slags familjeföretag. Den ena utnämnigen efter den andra gick till sina vänner. Det kallas nepotism. Den värsta utnämningen av dem alla var posten som Generalsekreterare. Det är ett uppdrag som kräver stor skicklighet och finess inom många områden, och som på många sätt är viktigare än ordförandeposten. Något anställningsförfarande ansågs inte aktuellt. Utnämningen skedde likt en feodal förläning och gick till en komplett odugling från vänskapskretsen. SBF får skörda det man en gång sått...

Svensk boxning är illa ute. Kass ekonomi. Det är naturligtvis inget företag som vill bli förknippat med en solkig organisation som SBF. Få aktiva och vad värre är, avsaknad av såväl boxare som tränare som håller internationellt. Därtill ständiga interna bråk och strider där anmälningarna haglar åt alla håll. Och alldeles för många olämpliga personer har inflytande över verksamheten. 

Svensk boxning är i behov av total helrenovering från topp till botten. Svensk boxning behöver nya friska krafter och de ska rekryteras externt från politik, finans, reklam, jurist- och annan näringsverksamhet. Personer som inte är uppfödda i ankdammen. Krafter som kan komma med kreativa lösningar. Begåvningar som kan tänka utanför boxen och som förmår produktutveckla verksamheten. Ett ledarskap som förmår att göra sporten rumsren igen. 

Jag betvivlar är den nya styrelsen är vuxna uppgiften. Den nya styrelsen är visserligen bättre än...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar, SBF

Comeback av Lennart Bernström!?

Det ryktas i gångarna att den tidigare förbundkaptenen/sportchefen Lennart Bernström är på väg tillbaka till Förbundet. Det kan kanske tyckas som lite märkligt att någon som lämnade positionen för drygt ett decennium sedan gör comeback. Svensk boxning är illa ute med få aktiva och frånvaro av framgångar. Förbundet behöver konsolidera de få krafter som finns kvar genom att ta ett steg tillbaka för att kunna ta två, tre framåt. Jag tror att Bernström är rätt person att leda och utveckla dagens verksamhet. Vi har sett alldeles för många halv- och kvartsfigurer passera under de senare åren och resultaten har blivit därefter. Bernström har erfarenheter och meriter så att det räcker till och bli över. Dessutom sätter han liksom undertecknad den ryska stilen främst. Hoppas han kan drilla och förkovra inte bara de aktiva utan även tränarna. Det är nämligen på tränarfronten det brister som mest. Alldeles för många klubbtränare sitter fast i det förgångna, så här har Bernström en hel del att jobba med. Många klubbar tycks dessutom ha givit upp och ägnar sig mer åt friskis-och-svettis-verksamhet än boxning. 
Kort om Bernströms meriter. Började i IF Linnéa för att fortsätta i Narva BK där han drog fram namn som Stefan Sjöstrand, Håkan Sindemark. Vesa Koskela och Martin Kitel. Exempelvis så blev Narva bästa klubb efter Sovjetunionen på Gee-Bee 1983. Därefter blev det lite exotiskt, förbundskapten i Norge (!) under 1985-1988. Axlade sedan posten som förbundskapten efter Leffe Carlsson 1992 och hade många framgångsrika år med boxare som Majid Jelili, Andreas Gustafsson, John Larbi och Kwamena Turkson. OS-kvalet i Vejle 1996 får inte glömmas och med sex deltagare i Atlanta. 
Förhoppningsvis kan Bernström fortsätta att odla kontakter österut, han var framgångsrik på det tidigare. Så jag ser fram emot den dag då landslaget kan dra en rak vänster...

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Info, SBF

Kalabalik i Kungliga Hallen

Den 30 mars 1952 var det landskampshumör i Kungliga Hallen. Frankrike stod som motståndare och det var en viktig kamp för båda nationerna. OS i Helsingfors stod inför dörren och lagen testade sina kandidater. Det som från början hade varit en uppgörelse i god anda slutade i kaos. Frankrike var bättre och de ledde inför tungviktsmatchen med 7-2. Endast Roland Johansson (Halmstads BS) i flugvikt och Stig Sjölin (Värnamo BK) i mellanvikt hade lyckats besegra sina motståndare. Inför Ingemar Johanssons match var stämningen hög. Han hade fjorton dagar innan praktknockat dansken Karl Frank i första ronden under en landskamp i Stockholm. 
Den franske tungviktsmotståndaren Lucien Touzard var illa axelskadad när han äntrade ringen. Skadan hade tillfogats kort innan i en landskamp mot Danmark. Han ville egentligen inte boxas. Den svenske läkaren fann inget fel på honom. Massören Gustaf Martinsson, BK Örnens starke man, hade tagit hand om divere blessyrer på fransmännen när de kom till Stockholm och han förklarade Touzard som stridoduglig. Martinsson menade att den franska lagledningen skulle förbjudit sin man att tävla. De svenska ledarna var informerade om Touzards tillstånd, men hemlighöll det för press och inte minst publik. Den franska ledningen försökte få förbundet att tala fakta för åskådarna. De ville t.o.m. utannonsera matchen som uppvisning. När den väl blev av så avbröts den efter ett tiotal sekunder då den franske ringdomaren såg att Ingemar gick för fullt. Det blev naturligtvis våldsamma publikprotester. De hade betalt dyra pengar för att få se Ingemar boxas. I tumultet som uppstod uppfattade många att den franske ringdomaren hade givit sin man segern. I denna stund rusade ett gäng mot ringen för en egen typ av landskamp mot ringdomaren. Den franska lagledningen skulle rapportera händelserna till sitt idrottsministerium. De svenska ledarna skyllde på fransmännen. 

Det fanns ytterligare en oklarhet i landskampen....
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, OS, Landskamper, SBF

Svenska Boxningsförbundet version 1

Den 19 mars 1919 bildades en interimstyrelse för att organisera amatörboxningen i Sverige. Den 12 april samma år var planerna och riktlinjerna klara för det Svenska Boxningsförbundet. Det historiska mötet ägde rum på restaurang Riche i Stockholm.

Det hade dock boxats i Sverige långt tidigare. Den första riktiga matchen torde ha gått i Malmö 1893, men det var i Stockholm och bland de olika atletklubbarna som verksamheten fann sitt organisatoriska nav. Atletik var på modet vid förra sekelskiftet. Det var publikdragande aktiviteter där utövarna bollade med vikter, hade dragkamp med hästar, lyfte galanta damer på bräda och t.o.m. brottades med björnar. Dessa kraftkarlar fattade tycke för boxningen och utövade sporterna parallellt. Matcherna var en blandning av vad vi idag skulle benämna amatör- och proffsboxning. Gränsen var oskarp långt in på 1920-talets början. Boxningen fann omedelbart sin publik. Bland förgrundsfigurerna återfanns namn som Hjalmar Lundin, Calle Sven, Oscar "Bellis" Carlsson, Viking Cronholm, Stellan och Rolf Lindhe, Verner Lejon, Andrew "Kid" Johnson och något senare Alex Weimark. Flera träningsinstitut öppnades och även ett par instruktionsböcker i boxning publicerades.

År 1912 arrangerades OS i Stockholm. Boxningen ströks från programmet, men det är en historia för sig. Intresset medförde att de första tankarna på att organisera boxningen nationellt tog form. Boxningen upptogs också i dåtidens motsvarighet till dagens RF, men petades bort lika kvickt. De herrar som styrde och ställde i idrottssverige ville inte ha med boxningen, eller rättare uttryckt, med boxarna att göra. Därför organiserades boxningen av andra krafter än de aktiva.

Lördagen den 1 mars 1913 grundades den första versionen av SBF. Platsen var Rosenbad!
En styrelse, fylld av militärer, tillsattes under ledning av överste Schersten, som hade undervisat i boxning på gymnastikinstitutet redan 1895. De första föreningarna som anslöt sig var Djurgårdens IF, Fredrikshofs IF och Livregementets Dragoner (alla från Stockholm),...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF

Kvalificerade idioter till ledare

Sverige hade en trupp vid Ungdoms-EM (22). Den enda som presterade något av värde var den fina talangen Stephanie Thour från Växjö. Hon kom till semifinalen. Bra jobbat!

MEN. Där tvingades hon ställa upp trots att hon var febersjuk!

På Svenska Boxningsförbundets Facebooksida låter det så här:

"Tyvärr förlust till Steffi med 5-0. Trots feber i 3 dagar så kämpade hon på bra. Energin tog slut i andra ronden men Steffi visade vilja och gjorde sitt bästa. Hon tar med sig en bronsmedalj hem till Sverige".

Det är fullkomligt sanslöst. De finns i princip inte något farligare än att tävla med feber i kroppen. Dessutom hade Stephanie varit febrig under tre dagar. Därtill var febern hög. Hon skulle absolut inte fått tävla i det tillståndet. Det borde även de utsända kretinerna på plats begripa. De har agerat totalt oansvarigt som ledare.

Det är dags att SBF:s ledning visar civilkurage. Stäng av dem på livstid. De har inte inom idrotten att göra. Idrottsledare har till uppgift att vårda och ta hand om sina adepter, inte att hänsynslöst utnyttja dem. 

Dessutom fanns det en svensk supervisor på plats. Inte heller hon agerade.

Jag hoppas innerligt att Stephanie Thour inte får några men av det här. 

//CF

Länk: https://sv-se.facebook.com/svenskboxning/

Skynda och läs. Inlägget kommer med säkerhet att raderas...
För säkerhets skull får ni en skärmdump nedan:


Läs mer →
Publicerat i: SBF

Festivitas - SBF 100 år

SBF version ett bildades på Rosenbad år 1913 och SBF 2.0 grundades på restaurang Riche 1919. Anrika Nalen var därför ett utmärkt val av lokal för SBF:s 100-årsjubileum. Boxningshistorien sitter så att säga i väggarna.  Självaste Harry Persson saluterade gästerna i entrén liksom ett par representanter från förbundet. Det var en trevlig introduktion till galaaftonen.

Förbundets styrelse skall ha en stor eloge för att de önskade göra jubileet minnesvärt i form av förtäring, underhållning och tävlingar. Där fanns mycket god vilja och det låg en stor arbetsinsats bakom kvällens förnöjelser. Det tackar vi för.

Naturligtvis måste det utdelas hedersbetygelser. Dylika hör till, men de är alltid knepiga. Vem får komma in i värmen och vilka hamnar i frysboxen? Det blir lite väl mycket kamratklubben-för-inbördes-beundran över det hela. Samtliga namn var väl inte helt självklara, men låt oss vara generösa under en sådan här bemärkelsedag.

Kanske kunde förbundet en afton som denna ha bjussat på lite bättre tävlingar. Varför inte något europeiskt toppnamn som huvudnummer? Merparten av de svenska pugilisterna presterade under par, men det gör ingenting eftersom de ändå erhåller beröm på förbundets hemsida. Förbundstränarens ord tycks ha fallit på hälleberget. Ett namn bör dock framhållas – Alexander Bwambale. Han plockade snyggt isär den på Irland mycket hyllade ryske importen Afanasev.

Det enda som riktig störde och skavde var Riksidrottsförbundets usla hyllning, eller vad man skall kalla det. Den var en riktig förolämpning. Talet var illa förberett och illa utfört – så behandlar man inte en hundraåring.

Nu väntar nästa minnesfest…

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Info, SBF

Stora Grabbar / Stora Tjejer (del I)

Utmärkelsen Stora Grabbar och Stora Tjejer tillkom 1928 för att hedra de idrottsutövar som representerat Sverige vid olika internationella tävlingar. I utmärkelsen inräknas också placeringar på svenska mästerskap. Hederstecknet erhålls efter ett visst antal uppkomna poäng som viktas efter dignitet, där ett Olympiskt guld väger allra tyngst. Systemet har ändrats genom åren så att det blivit allt lättare att uppnå tillräcklig antal poäng. Ett gult kort bifogas utmärkelsen vilket innebär att innehavaren har fri entré till samtliga evenemang i sin sport. 

En av RINGSIDES flitigare besökare, Joakim Liske, föreslog att den svenska boxningens Stora Grabbar och Stora Tjejer borde ha plats på RINGSIDE och det har han alldeles rätt i. Summa 137 herrar och åtta damer har uppnåt stipulerade antal poäng. För att det inte bara skall bli en svåröverskådlig lista delar jag upp namnen i kluster om tio. Läs och njut. 

1) Den förste inom boxningen som blev Stor Grabb var Allan Carlsson från Örebro. Olika klubbar men tillhörde BK Kelly då han blev SG. Allan tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna med ett OS-brons som främsta merit. Utmärkt landslagsfacit. 
2) Stig Cederberg från Stockholm. Olika klubbar men BK Primo (Stockholm) som SG. Främsta meriter OS-Brons och EM-silver. Stig tillhör gruppen underskattade boxare. Utmärkt landslagsfacit. 
3) Gunnar Berggren från Stockholm. Var trogen Hammarby IF under sin framgångsrika karriär. OS-Brons och EM-Brons som främsta meriter. Gunnar är verkligen underskattad som amatörboxare. Utmärkt landslagsfacit. Han nämns sällan eller aldrig bland de stora. Avslutade med en tämligen usel proffkarriär. 
4) Nils Ramm från Stockholm. Djurgårdens IF under sin aktiva tid. OS-Silver, EM-Silver och EM-Brons gör Nisse till en av Sverige mest medaljhängda boxare. Som så många avslutade han med en tämligen misslyckad proffskarriär. 
5) Lars Söderberg från Örebro. BK Kelly som SG. Trefaldig svensk mästare med...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del II)

11) Utmärkelse nr. 11 tillföll Thure Ahlqvist från IK Ymer i Borås. Svensk mästare och landlagsman med ett OS-Silver från 1932 där han besegrade den favorittippade amerikanen Nathan Bor. Jänkaren hade bara fem förluster totalt under sin amatörkarriär. En proffsmatch, men den var som oplanerad ersättare i en Göteborgsgala. 
12) John Andersson, olika klubbar, men Djurgårdens IF som SG. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsboxare och EM-bronsmedaljör 1930. En av Sveriges absolut främsta proffsboxare genom tiderna. 
13) Oscar Andrén. Djurgårdens IF. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsman och Europamästare 1925. Utmärkt amatör, men inte lika framstående som professionell. 
14) Per Edlund. Olika klubbar men Härnösands BK som SG. Tvåfaldig svensk mästare, landslagsboxare och EM-deltagare. 
15) Harry Eklund. Borlänge SK och BK Masen, men det senare som SG. Tvåfaldig svensk mästare och landslagsman. 
16) Kurt Liljedahl. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tvåfaldig svensk mästare och landslagsman. I landslagsmundering hade han ett utmärkt matchfacit (5-0). 
17) Gustaf Magnusson. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Trefaldig svensk mästare och landslagsman. Ingick i den svenska boxaråttan vid den första landskampen år 1923. Tillhör gruppen numera glömda boxare. Tvingades till karriärstopp efter en fyrverkeriolycka. 
18) Bertil Nilsson. Sundsvalls BK. Trefaldig svensk mästare, landslagsman och EM-deltagare. 
19) Harry Wolff. Djurgårdens IF. Tvåfaldig svensk mästare, obesegrad landslagsman (2-0) och EM-silver 1927. 
20) Erik Eriksson. Olika stockholmsklubbar, men IF Linnéa som SG. Mer känd som "Vagnis" bland publik och journalister. Trefaldig svensk mästare och landslagman. 

Fortsättning följer.

Not: Matchlistorna är i varierande grad kompletta. Röd markering innebär att samtliga matcher är bokförda.

 

Christer Franzén


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

"17 boxare rastas för Ungernmatchen"

Sverige och Ungern hade avtalat om en landskamp i Stockholm den 25 april 1956. Inför nationsutbytet hade förbundet arrangerat ett träningsläger i Sandviken med början 17 april. Sjutton av våra bättre boxare uttogs för ett sista test. Markerat med fet stil är de som kom att ingå i landslaget. 

Det var i flugvikt Alf Nordbeck (Eslövs IK) och Rune Gustafsson (Mölndals BK). Bantamvikt Jan Nordbeck (Eslövs IK) och Sven Stråhlberg (BK Winter). Fjädervikt Eje Sjöberg (Eskilstuna BK) och Olle Eek (Kalmar BK). Lättvikt Bo Högberg (Hisingens BK) och Lars Neuhaus (BK Höjden). Weltervikt Kurt Johansson (Värnamo BK) och Nils Olsson (Djurgårdens IF). Lätt mellanvikt Jack Andersson (Halmstads AIS). Mellanvikt Stig Sjölin (Värnamo BK) och Sören Danielsson (IK Balder). Lätt tungvikt Lennart Risberg (BK Örnen). Tungvikt Thörner Åhsman (Landala AK), Ebbe Strid (Haga AK) och Sven Jan Andersson (Djurgårdens IF). 
Utan att delta på sammankomsten i Sandviken erhöll Karl Bergström (IF Linnéa) och Bertil Larsson (Nacka BK) var sin plats i den svenska tian. Stig Sjölin som borde varit självskriven anförde sjukdom som orsak till sin frånvaro. 

Landskampen blev inte helt oväntat en säker ungersk viktoria. Siffrorna skrevs till 8-2. I det ungerska laget ingick den enastående Laszlo Papp, en av amtörhistoriens främsta. De ungerska gästerna ansågs vara teknikfenomen. De blågula som gick segrande från ringen var de tunga gossarna Lennart Risberg och Thörner Åhsman. Den svenska truppen uppbar kritik och få fick godkänt. Speciellt Lennart Risberg ansågs som en besvikelse. 

Fotot nedan visar dramatik av annat slag. Den på sin tid så kände ringdomaren Harry Eriksson åkte i golvet. 

1956 års landskamper här

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Landskamper, SBF

Stora Grabbar (del III)

21) Selfrid Johansson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Europamästare, OS-deltagare och landslagsboxare, men inte svensk mästare trots fyra SM-finaler. Tillhör gruppen idag bortglömda bra boxare. 
22) Bror Persson. Örebro Atletklubb som SG. Europamästare, landslagsman och svensk mästare. Även Bror tillhör gruppen idag bortglömda. 
23 John Pihl. Trogen sitt Djurgårdens IF. Svensk mästare och landslagsman, men inga internationella meriter. Tillhör inte de främsta bland SG. 
24) Percy Almström. Flera olika Stockholmsklubbar, osäkert vilken som SG. Trefaldig svensk mästare och landslagsman. 
25) Erik Ågren. Tillhörde Narva BK under hela karriären. En av Sveriges främsta amatörboxare. OS-Brons, EM-Silver, utmärkt landskampsfacit (14-1), fem gånger svensk mästare. 
26) Olle Tandberg. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tillsammans med Stig Sjölin det främsta som funnits inom svensk amatörboxning. OS-deltagare, tvåfaldig Europamästare, femfaldig svensk mästare, oöverträffat matchfacit som landslagsboxare (17-0). Haltande proffskarriär. 
27) Kurt Kreüger. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Europamästare, 33 x landslagsman, femfaldig svensk mästare. Ingen seriös proffsatsning. 
28) Oskar Ågren. Broder till Erik och tillhörde Narva BK under sin aktiva tid. Två gånger EM-brons, landslagsman och tvåfaldig svensk mästare. 
29) Harry Ljushammar. Olika klubbar, troligen Landala AK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. En bra boxare som är mer känd för sitt kriminella liv än sin boxning. 
30) Per Andersson. I boxningskretsar och tidningar känd som "Svarte-Per". Olika klubbar, troligen Narva BK som SG. En bra boxare som hade oturen att vara samtida med Olle Tandberg. Europadeltagare, landslagsman och två gånger svensk mästare. 

Fortsättning följer...

Not: Matchlistorna är i varierande grad kompletta. Röd markering innebär att samtliga matcher är bokförda.

Christer Franzén


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del IV)

31. Per Eriksson var trogen sitt Linnéa under karriären. Två gånger svensk mästare, landslagsboxare och EM-deltagare. Yngre broder till "Vagnis" Eriksson i samma klubb. Per tillhör idag de glömdas skara. 
32. Stig Kreüger. Också knuten till IF Linnéa under sin aktiva tid. Sexfaldig svensk mästare och 23 gånger i landslaget. Brons i det annullerade Europamästerskapet (Krigs-EM) 1942 i tysk/polska Breslau. Ett mästerskap i princip bara för axelmakterna plus Sverige. Mästerskapet borde aldrig ha arrangerats, men tillkom på svenskt initiativ. Stig har litet orättvist hamnat i skuggan av sin berömde bror Kurt. 
33. Karl Gustaf Norén var den förste Göteborgaren som blev SG. Olika klubbar men tävlade för Redbergslids BK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. Guld i det s.k. Krigs-EM  i tysk/polska Breslau. 
34. Börje Wretman. BK Örnen som aktiv. Två gånger svensk mästare och landslagsman. Brons i Krigs-EM. 
35. Allan Hansson. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Svensk mästare och landslagsman. Tillhör inte de främsta bland de bästa.
36. Nils Andersson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Tre gånger svensk mästare. Obesegrad som landslagsman. Respektabel amatörkarriär. Slog tungt och hade en hög KO-procent. Bättre som amatör än proffs. Mest känd som sparringpartner till Olle Tandberg. 
37. Einar Hammar. Olika klubbar, men Djurgårdens IF som SG. Fyra gånger svensk mästare och landlagsman utan seger. Som så många svenska boxare, bra på hemmaplan men hade det besvärligt mot internationellt motstånd. 
38. Tage Persson (Pagård). Olika klubbar men Skövde AIK som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. God nationell klass, men...
39. Kurt Stehlin. Huvudsta BK under karriären. Två gånger svensk mästare och landslagsman. Var aktiv då konkurrensen var utomordentligt hård i tungviktsklasserna. 
40. Tore Håkansson. Olika klubbar, IFK Linköping som SG. Tre gånger svensk mästare och landslagsman....
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del V)

NB! Någon gång kring mitten av den här perioden sänktes kraven för antalet poäng för att erhålla utmärkelsen. Efter nr 44 räckte det med 10 poäng. 

41. Bertil Ahlin. Flera klubbar men BK Akilles som Stor Grabb. OS deltagare. EM-silver. Sju gånger svensk mästare. Utmärkt landslagsfacit 32 (27-4-1). Tillhör gruppen att ha gjort flest matcher under karriären. En av svensk boxnings lysande stjärnor utan att riktigt lyckas internationellt. 
42. Tore Karlsson. Flera klubbar men BK Akilles som Stor Grabb. Fem gånger svensk mästare, landslagsman och OS-deltagare. Utmärkt tekniker som även han hade det svårt internationellt. Idag kanske mest känd som Stig Walterssons tränare. 
43. Jan Pamp. Tre gånger svensk mästare och landslagsman. Flera klubbar men BK Björnen som Stor Grabb. En av många goda boxare under en epok där konkurrensen var hård på hemmaplan. Hade det problematiskt på internationell nivå.  
44. Sten Ahnelöv. Flera klubbar men Malmö BK som Stor Grabb. Fyra gånge svensk mästare och EM-deltagare. Plusstatistik på landslagsnivå. 
45. Olle Bengtsson. Skoftebyns AIS. Känd som "Skoftebyn" efter sin klubb i Trollhättan. Ett SM-guld. Landslagsman. Inga större amatörmeriter. Blev proffsboxare utan att riktigt lyckas. 
46. Gunnar Nilsson. Redbergslids BK. Ett SM-Guld. Landslagsboxare. Har nått sin berömmelse genom att sensationellt erövra ett OS-silver 1948. Han fick därefter heta "Silver-Gunnar". Inget större nummer vare sig som amatör eller proffs.
47. Bengt Modigh. Flera klubbar men Djurgårdens IF som Stor Grabb. Ett SM-guld. Landslagsman. Ingen av svensk boxnings större aktörer. 
48. Ingmar Burjström. Flera klubbar men BK Örnen som Stor Grabb. Två gånger svensk mästare. Landslagsman med plusstatistik och OS-deltagare. Troligen vår främste flugviktare genom tiderna. Burjström hade mycket ogjort i ringen då han avled i kvicksilverförgiftning sommaren 1951. 
49. Börje Hansson. BK Örnen. Han blev aldrig svensk mästare. Landslagsman. Deltog på...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del VI)

51. Sture Olsson. IF Linnéa. SM-silver som bäst, men flitig deltagare i landskamper. Beskrevs som en träningsovillig talang. 
52. Roy Swedberg. Flera olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Tre gånger svensk mästare och sexton gånger i landslagsdress. Bra boxare som var dövstum vilket förhöjer prestationen. 
53. Rolf Storm. BK Akilles. Tre gånger svensk mästare, tolv landslagsuppdrag, EM- och OS deltagare. En talangfull boxare som tyvärr stoppades pga. ögonskada. Han hade mycket ogjort i ringen. På förberedelserna inför OS 1952 behandlade han Ingemar Johansson som en vante under sparringarna. Storm hade passat som proffs. 
54. Conny Blom. Flera klubbar men Landala AK som SG. Ett SM-Guld och tio landskamper. En mycket populär boxare på sin tid som numera dessvärre är bortglömd. 
55. Ingemar Johansson. Redbergslids BK. Tre SM-Guld, tio landskamper varav nio segrar, OS-Silver. Sveriges främsta proffsboxare genom tiderna, men inte som amatör. 
56. Berndt "Mike" Johansson. Flera klubbar men IF Linnéa som SG. Två SM-Guld, tio landskamper, Nordiskt silver. En av många bra boxare som idag är glömda. 
57. Åke Wärnström. Katrineholms BK. Tre SM-Guld, femton landskamper, OS-deltagare, EM-Brons, Nordiskt Silver. En underskattad pugilist. 
58. Roland Johansson. Halmstads BS. Fyra SM-Guld, fjorton landskamper, OS-deltagande. En av Sveriges främsta genom tiderna i den lätta klassen. 
59. Harry Gunnarsson. Flera klubbar men BK 1925 (Karlstad) som SG. Ett SM, nio landskamper med sju segrar, OS-deltagare, Nordiskt Brons. Numera bortglömd men var på sin tid ett pålitligt namn i landslaget. 
60. Bertil Larsson. Flera klubbar, men Nacka BK som SG. Två SM-Guld, elva landskamper med sju segrar, NM-deltagare. En bra men idag bortglömd boxare. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del VII)

Den här avdelningen rymmer några av Sverige populäraste och bästa boxare genom tiderna. De som sålde biljetter på sitt namn. 

61. Thörner Åhsman. Olika klubbar men Landala AK som stor grabb. OS- och EM-deltagare. Tre gånger svensk mästare. Utmärkt lanslagsfacit med tretton vinster på femton matcher. En av våra bättre tungviktare genom tiderna. Aktiv under en period då konkurrensen var stor, berömd är hans knock på Lennart Risberg, men hade oturen att vara samtida med Ingemar Johansson. 
62. Märket uppges som försvunnet. 
63. Lennart Risberg. BK Örnen som SG. OS- och EM-deltagare. Två gånger svensk mästare, Nordiskt guld. Obesegrad i landslagssammanhang. Elva vinster på lika många matcher. Hade problem med sina sköra ögonbryn. En av Sveriges absolut populäraste boxare. Det berättas fortfarande mer om Risbergs proffsmatcher än om Ingemar Johanssons. 
64. Werner Vasén. Hisingens BK som SG. EM-deltagare. Tre gånger svensk mästare. Tio landskamper. En av de bättre i de lättaste klasserna. Den ständige förmatchboxaren på Edwin Ahlqvists proffsgalor. 
65. Kurt Johansson. Olika klubbar men Värnamo BK som SG. Två SM-guld, fjorton landskamper, deltagre på Nordiska. En underskattad boxare som senare blev framgångsrik tränare i Danmark. 
66. Sören Danielsson. IK Balder som SG. Tre SM-Guld. Nordiskt guld. Åtta landskamper med plusfacit. OS-deltagare. En bra boxare som hamnade i skuggan av Stig Sjölin. 
67. Karl Bergström. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Tre SM-guld. Sjutton landskamper med tio segrar. OS- och NM-deltagande. Även här en bra boxare men som råkade vara samtida med Bosse Högberg och Stig Waltersson. 
68. Daniel Freiman. Upsala IF som SG. Tre SM-Guld. Fint landslagsfacit med tretton segrar på sjutton landskamper. Nordiskt deltagande. En av många fina utövare som fallit ur det kollektiva minnet. 
69. Lars-Olof Norling. Olika klubbar men Stockholms AIF som SG. Tre SM-guld. Utmärkt...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Danmark vs Sverige 12 september 2020

I Danmark vet man något som vi inte vet, men kom-i-håg att ni läste om det här på RINGSIDE först av alla.
Nämligen att det stundar till landskap mellan rödvitt och blågult. Nationskampen skall utkämpas i Vejle den 12 september. 
Tio matcher, varav tre för damer, skall avverkas. Se länk till tidningen för matcherna

Det kan bli en god start på en säsong som äntligen tar sin början.
Jag tackar Flemming i Odense för tidningstipset.

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Landskamper, SBF

Stora Grabbar (del VIII)

71. Jan Persson. BK Sparta. Mer känd som "Plutten-Persson" än något annat. Utmärkt amatör. Fyra svenska mästerskapsguld. Endast fyra förluster på 14 landskamper. Två gånger nordisk mästare. Blev proffs 1964, men borde gått över tidigare. Han hade förutsättningarna. 
72. Bo Högberg. Olika klubbar men Hisingens BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Sju gånger i landslaget. Hade en stil som passade bättre i proffsringarna. En av Sveriges mest omskrivna boxare och då inte enbart för sina insatser i ringen. 
73. Märket uppges som försvunnet.
74. Rolf Risberg. Olika klubbar men BK Sparta som SG. Fyra gånger svensk mästare. Elva landskamper. En habil boxare som led av den så vanliga svenska sjukan - att ha svårt mot utländskt motstånd. 
75. Kenneth Israelsson. Olika klubbar men IFK Umeå som SG. Fem SM-Guld. Nordisk mästare. 18 landskamper och EM-deltagande. Norrlandsboxare är sällsynta gäster i Stora Grabbars klubb. En av de bättre pugsen i de lättare klasserna.
76. Leif Magnusson. Olika klubbar men Årsta BK som SG. Fyra gånger svensk mästare. Ett Nordiskt guld. 15 landskamper. EM-deltagande. Bra boxare som hade problem så fort en utländsk motståndare äntrade ringen. 
77. Rolf Paulsson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre gånger svensk mästare. Åtta landskamper. En idag lite orättvist bortglömd tungviktare. 
78. Kennerth Wiberg. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Fyra SM-Guld. Nordisk mästare. Sex landskamper. EM-deltagare. Betraktades som en ny Ingemar Johansson efter en serie snabba knockoutvinter i början av karriären. Den bördan blev kanske för stor...
79. Lars Risberg. BK Örnen. Två svenska mästerskap. Elva landskamper med klar minusstistik. Inget av de större namnen bland SG. Storebror lystrade till namnet Lennart. 
80. Kjell Fredriksson. Olika klubbar men BK Köping som SG. Tre svenska mästerskap. Nordisk mästare. Endast tre förluster på 14...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Rödvitt vs Blågult 3-5

Det blev svensk seger i den första landskampen på mycket länge. Det var det 88:e mötet nationerna emellan. Danmark har vunnit 48 gånger, Sverige 23 och 17 har blivit oavgjorda. Denna gång blev det 5-3  till Sverige. Mötet gick i Rosborgshallen i Vejle. 
Jag hade inte möjlighet att följa utsändningen, men enligt rapporter var det en ganska medioker affär. Ringrosten lyste igenom, men huvudsaken är att verksamheten åter har kommit igång. 
Danskt referat här
Matchresultat här

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Landskamper, SBF

Dam-SM 2020 en veritabel katastrof

På årets SM deltog sju (7) damer. Ja, ni läste rätt. Sju. Det är det lägsta deltagarantalet sedan turneringen startade 1994. 

För att lägga grädde på moset så var två av deltagarna av den kaliber man benämner rena nybörjare. Ändå hamnade de i (direkt)final. Ingen kritik ska falla på de som kom till start. Däremot borde samtliga som på något sätt är ansvariga för damboxning att stå där med skammen i den mörka vrån - klubbtränare, distriktsansvariga, förbundstränare och förbundsansvariga. Ytterst är det Svenska Boxningsförbundets styrelse som bär huvudansvaret för att det kanat utför.

Nedgången för damboxningen kan inte skyllas på Covid, till skillnad från sjukdomen, har tillbakagången varit synlig i många år. Ingenting har gjorts. En gång tillhörde Sverige världseliten, nu har vi två kanske tre stycken som håller hygglig europeisk nivå. Det är vackert så, men det finns inga som fyller på underifrån. 

Såvitt jag förstått har det skett en för kvinnor ogynnsam sociologisk förändring i träningslokalerna. Därtill finns det fortfarande tränare som inte accepterar damboxning. Det finns också tränare som har en idiotisk syn på vad träning/boxning innebär. Det viktigate kriteriet för en bra tjejboxare var att hon kunde tåla smällar. Precis så sa en tränare, med tidigare förbundsuppdrag, från en av våra större klubbar, till mig. "Tåla smällar". Jag trodde faktiskt att adelsmärket på en skicklig utövare är att hon (eller han) undviker att ta emot smällar. Med sådana tränare är det inte konstigt att svensk damboxning sjunker i såväl antal som utövare och klass. Därutöver finns det en biologisk skillnad att ta hänsyn till. Kön är inte en social konstruktion som stollarna inom feminist- och HBTQ-sfären vill ha det till. Kön är en högst reell biologisk olikhet utmejsald av evolutionen och något som tränarna måste förstå. 

De tränare som inte brinner för uppdraget bör avföras...
Läs mer →
Publicerat i: SM, SBF

EM för juniorer 13 - 23 oktober 2020

Mästerskapen startar idag. De talangfulla Alexander Fredriksson (Morgongåva BK) och Kevin Scott (Upsala IF) blir det svenska bidraget till turneringen. Årets mästerskap är av naturliga skäl rumphugget, men de bästa nationerna är med. 

Det finns skäl att rekapitulera tidigare blågula medaljörer på junior-EM. Det har inte blivit så många medaljer genom åren.

1972: Brons Ove Lundby (BK Örnen) 
1984: Brons Peter Jacobsson (Oskarshamns BK) 
1990: Silver Robert Nordman (Angered BC) 
1992: Silver Ismael Koné (Malmö BK) 
          Brons Rickard Ekvall (Botkyrka BK) 
1993: Brons Michael Yikealo (KK All Round) 
          Brons Fredrik Alvarez (BK Stora Stöten) 
          Silver Kwamena Turkson (Rinkeby International) 
1999: Brons Benjamin Kalinovic (BK Rapid) 
          Brons Steven Musisi (IFK Umeå) 

Summa tre silver och sju brons. 

Som synes var 1990-talet en fin period för svensk boxning. I övrigt mindre så. Tjugoett år sedan sist. Vågar vi hoppas på bättre resultat denna gång. Förutsättningar finns...

//CF

Länk till YouTube och direktsändning av matcherna. 

Dessväre började det med en katastrof.
Alexander Fredriksson ägde matchen fram tills dess den ständigt retirerande letten Matvejs Prokudins skickligt kontrade honom. Räkning. Upp. Ny räkning och Fredrikssons EM-äventyr var kvickt till ända. Han är en stor talang, men kanske har lovorden stigit honom åt huvudet. En nyttig förlust som det brukar heta.
Så var EM-sagan slut. Även Kevin Scott förlorade. Han hade dock en mycket bättre motståndare än Fredrikssons lett. Ukrainaren Matjakubov var tät och kontant, medan Scott dess motsats. Kunde inte ringhörnan gett råd om alternativ taktik? 


Läs mer →
Publicerat i: EM, Turneringar, SBF

Stora Grabbar (del IX)

Nästa tiogrupp var ett härligt gäng som drog publik på egen hand.

81. Carl Axel "Putte" Palm. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Fem gånger svensk mästare, 24 landskamper med klar plusstatistik, Nordisk mästare och Nordiskt silver, EM- och OS-deltagare. Insatser som gav höga poäng i Stora Grabbars liga. 
82. Christer Ottosson. GAK Enighet (Malmö). Dubbel svensk mästare. 24 landskamper med klar plusstatistik. NM-och EM-deltagande. 
83. Bo Claesson. Skene AK. Svensk mästare. 15 landskamper, Nordiskt silver. 
84. Tor Mathisen. Eskilstuna BK. Blev SG utan att vara svensk mästare, ständig tvåa med fyra SM-silver. 18 landskamper, Nordiskt guld, EM-deltagande. 
85. Jan-Olof Öster. BK Akilles. Blev ej svensk mästare, men tre andraplatser. 20 landskamper med klar minusstatistik, Nordiskt- och EM-deltagande. 
86. Rolf Karlsson. Eskilstuna BK. Ett SM-Guld, 16 landskamper  med klar minusstatistik, Nordiskt deltagande. En av våra mer matchflitiga utövare. 
87. Claes-Göran Svensson. Malmö BK. Trefaldig svensk mästare. Elva landskamper, Nordiskt-Guld och EM-deltagare. 
88. Ove Lundby. BK Örnen (Stockholm). Åtta gånger svensk mästare, 39 landskamper med endast sju förluster, tre gånger Nordiskt guld, EM-VM- och OS-deltagare. Flest poäng bland Stora Grabbar efter Stig Sjölin. Kort sagt en av Sveriges främsta pugilister genom tiderna.
89. Nils-Erik Rosén. Kalmar BK. Mer känd som "Släggan". Trefaldig svensk mästare, 22 landskamper, Nordiskt deltagande. 
90. Hans Thomsén. Olika klubbar men Hisingens BK (Göteborg) som SG. Fyra SM-Guld, tio landskamper, Nordiskt Guld och Olympiskt brons. Hans OS-medalj betydde oerhört mycket för svensk boxning. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Ida Lundblad hyllad i Skövde

Ni minns väl Ida? Den talangfulla tjej som blev utmanövrerad på det vidrigaste av sätt av förbundet (läs Santiago Nieva och Klas Sandberg, dåvarande förbundstränare). Trots att hon var bäst vid tidpunkten sidsteppades hon. Tidigare artiklar från RINGSIDE här och här. Det finns fler artiklar och ni kan söka på Ida Lundblad i sökrutan. 

Nu har Ida belönats som bästa tränare/ledare 2020 vid en regional idrottsgala. 
Ett klipp från evenemanget här
Då kanske vi åter får se några pugilister från Skövde i ringen framöver.
Skövde var tidigare en gammal fin boxningsort.
Vågar vi hoppas på come-back under Idas ledning?

Idas fina meriter här

//CF 


Läs mer →
Publicerat i: Dambox, SBF

Stora Grabbar (del X)

91. Märket har förkommit
92. Lars Larsson. Olika klubbar men BK Örnen som SG. Trefaldig svensk mästare. Sjutton landskamper. Nordiskt deltagande. 
93. Per Gunnarsson. Värnamo BK. En av de bättre i de lättare viktklasserna. Två gånger svensk mästare. Nordisk mästare. Tolv landskamper. 
94. Ulf Carlsson. Olika klubbar men Katrineholms BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Nitton landskamper med klar plusstatistik. NM- och EM-deltagande. Ulf fick närmast hjältestatus efter sin utmärkta insats under OS 1976 där han gick jämnt mot superstjärnan Ray Leonard. 
95. Bo Ljung. Kristianstads BK. Två gånger svensk mästare. Pålitlig som landslagsman med sex segrar på åtta uppdrag. NM- och EM-deltagande. 
96. Leo Vainonen. BK Falken. Sex gånger svensk mästare. Två gånger Nordisk mästare. Utmärkt landkampsfacit med aderton segrar av tjugo möjliga. Två gånger EM- respektive OS-deltagare. En underskattad boxare i det svenska pugilistiska galleriet. 
97. Terry Laitala. Olika klubbar men Kristianstads BK som SG. Erhöll sin första skolning i Finland. Därefter tre gånger svensk mästare. Nio gånger i landslaget med klar minusstatistik. Nordiskt deltagande. 
98. Anders Eklund. BK Falken. Ett SM-guld. Sju segrar av åtta möjliga i landslagsdress. Två gånger nordisk mästare. EM-, VM- och OS-deltagande. Stora förhoppningar knöts till honom, men i likhet med många andra lovande svenska boxare höll han inte internationellt. 
99. Christer Corpi. Olika klubbar men BK Örnen som SG. Fem gånger svensk mästare. Tio segrar på tretton landslagsuppgifter. Två gånger Nordisk mästare. EM-, VM- och OS-deltagare. I likhet med Lennart Risberg var han stor publikfavorit i Eriksdalshallen. Besegrade bl.a. Ray Mercer, men led av den sedvanliga svenska internationella sjukan. 
100. Här föreligger en besynnerlighet. Det står Bertil Larsson, BK Akilles (Norrköping) i förteckningen, men det är alldeles fel. Han var en 1950-talsboxare och någon namne föreligger ej. Kanske kan RINGSIDES kunniga läsekrets lösa...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

SBF:s nya styrelse? HJÄLP!

Tänk backhoppning, tänk utomhushandboll, tänk nordisk kombination och ni betraktar boxningens framtid.

Svensk boxning tynar bort. Jag betvivlar att sporten kommer att finnas kvar om 10–15 år. Anledningen till detta har såväl en objektiv som en subjektiv sida för att tala med Karl Marx. Objektiv i den mening att den svenska strukturomvandlingen gick hårt fram mot boxningen. Tidigare var utövningen i det närmaste strikt arbetarklasscentrerad. På varje ort där det fanns en industri, såg, varv, gruva etc. fanns det en boxningsklubb och boxningen var socialt förankrad på orten. I dag har boxningen främst blivit en utövning för invandrare och har på så sätt förlorat sin historiska bas. Jag skall återkoppla till detta i en längre artikel framöver.

Till den subjektiva sidan hör valet av ledande personer. Med en sömngångarlik förmåga har förbundet genom åren haft en närmast ofattbar talang att välja de minst lämpliga kandidaterna till olika styrelseposter. Antalet SM-guld ansågs tidigare vara en tung merit för någon att hamna i styrelsen. Hur nu ett gott arbete i ringen är liktydigt med en förmåga att driva och utveckla en organisation? Idag är det lite andra kriterier som anses maximera utsikten till en förtroendepost.

Inför årets val av styrelse bli man beklämd. Den finns ingen som har presenterat något slags handlingsprogram för svensk boxning. Bara en av kandidaterna har bemödat sig, men det har mest blivit en slags önskelista. Valfläsk och frasvåfflor, om man vill vara elak, därför att det inte finns en enda stavelse om hur det skall gå till. Fler kommittéer tycks vara lösningen från ett skånskt perspektiv. Brrr! Han har ändå suttit i styrelsen. Gjort vaddå?

Hos de övriga finns det finns inte ens ett utkast med vanligaste flosklerna. Istället för program har vi en ledamot som i politisk korrekt anda vill ”minska det grova våldet.” Jovisst, men...
Läs mer →
Publicerat i: SBF

Stora Grabbar (del XII)

111. Odd Bengtsson. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Fyra gånger i landslaget med tre vinster. NM-, EM- och OS deltagare. 
112. Håkan Brock. Olika klubbar men GAK Enighet (Malmö) som SG. Två gånger svensk mästare. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna av tolv möten. Nordiskt guld. EM-, VM- och OS deltagare. Tillhör den minoritet som har plusstatistik på OS. Brock har en alldeles speciell nisch i svensk boxningshistoria genom sin jämna kamp mot Mike Tyson i Tammerforsturneringen 1984. 
113. Lotfi Ayed. Olika klubbar men Redbergslids BK (Göteborg) som SG. Fyra gånger SM-guld. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna på tolv matcher. Två gånger Nordisk mästare. En av få som erövrat VM-brons. EM- och VM-deltagande. Borde blivit proffs då han var som bäst. 
114. Mikael Ungesson. Majornas BK (Göteborg). En gång svensk mästare. Nio vinster på fjorton matcher i landslagsdress. 
115. Lars Myhrberg (Lundgren). Olika klubbar men Djurgårdens IF (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Sex landskamper. Nordiskt silver. EM- och VM-deltagande. Tillhör den lilla fina skaran av OS-medaljörer genom ett brons i Seoul. 
116. Jimmy Mayanja. Olika klubbar men Agnered BC (Göteborg). Åtta SM-guld. Nio segrar på tolv landskamper. Nordiskt guld. EM brons. OS-deltagande. 
117. George Cramne (Scott). Olika klubbar men IF Linnéa (Stockholm) som SG. Fem SM-guld. Elva landskamper med tio vinster. Två gånger Nordisk mästare. EM-deltagare. Ingår i den förnäma kvintett som slgit sig fram till ett OS-silver. George tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna. 
118. Martin Kitel. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Tre SM-guld. fyra landskamper med tre vinster. NM- och OS-deltagande. 
119. Sören Antman. BK Falken (Gävle). Tre SM-Guld. Fem vinster på sex landskamper. Nordiskt Guld. EM. och VM-deltagande. Två gånger OS-deltagande. 
120. John Pettersson. BK...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stora Grabbar (del XI)

101. Shadrach Odhiambo. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Fyra gånger svensk mästare. Nordisk mästare. VM-brons. Utmärkt landskampsfacit med fjorton segrar på sexton uppdrag. EM- och OS-deltagare. Kom från Uganda, men blev närmast folkkär och drog folk till galorna på egen hand. Led dock av den "svenska sjukan" att misslyckas på stora mästerskap. Ingick i den framgångsrika skaran av 1970- och 1980-talsboxare. 
102. Bo Persson. Malmö BK. Tre gånger svensk mästare. Sex segrar av tio möjliga i landslagsdressen. Nordiskt- och EM-deltagande. 
103. Tauno Lothander. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Svensk mästare. Nordisk mästare. Sjutton landskamper med klar minusstatistik. VM-deltagare. Det finns en seglivad myt att han skulle ha gått drygt 400 matcher. Det gjorde han inte. 
104. Roger Andersson. Olika klubbar men IF Linnéa som SG. Sexfaldig svensk mästare. Nordisk mästare. EM-brons. Sex landskamper. VM-deltagande. Roger var en fin representant för sporten. Vore alla som han hade det inte varit några problem att finna penningstarka sponsorer. Hans fem matcher mot Anders Eklund tillhör den svenska boxningshistoriens klassiker. 
105. Stefan Sjöstrand. Olika klubbar men Narva BK som SG. Fyra svenska mästerskap. Tolv landskamper. NM-, EM-, VM-, OS-deltagare. En av många bra boxare som inte höll internationellt. 
106. Vesa Koskela. Olika klubbar men Narva BK som SG. Tre gånger svensk mästare. Nordisk mästare. Sju landskamper. EM-brons, VM-, OS-deltagare. Som så många bra på hemmaplan, men överraskade med brons på EM 1981.
107. Märket har förkommit. 
108. Märket har förkommit. 
109. Bengt Cederqvist. Majornas BK. Två gånger svensk mästare. Nordiskt guld. Tio landskamper. 
110. Håkan Sindemark. Olika klubbar men Narva BK som SG. Två gånger svensk mästare. Nio landskamper. EM-deltagare. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Fem deltagare - Noll vinster - Sist i turneringen

Så enkelt var det att samanfatta den blå-gula insatsen vid årets stora turnering i Belgrad, Serbien. 
Tar man del av vad som skrivs på diverse Facebookgrupper och liknade kan man lätt få intrycket att Sverige är en storhet inom boxningen. T.o.m. bland blivande styrelseledamöter finns tankefostret att svensk boxning har "status". Så är det inte. Dessvärre. 

Facit från Serbien: Fem förluster på lika många deltagare. Det är illa nog, men ingen av de svenska motståndarna nådde pallplats. Så det går inte att skylla på lottningen (vilket brukar vara populärt). Som bäst hamnde några av dem på femte plats. Sammanlagt slutade Sverige på sista plats bland 35 deltagande nationer. 

Poltava, förlåt, Belgrad var ingen isolerad företeelse. Så här har det sett ut länge utan att någon i ledande position tycks reagera. Det går inte att skylla på utövarna. De gör så gott de kan utefter sina förutsättningar. Bördan för förlusterna skall istället läggas på SBF:s ledning och tränarna.  Den sistnämnda kategorin är svensk boxnings riktigt stora svaghet. Det tycks som om de ingenting har lärt eller förstått sedan 1980/1990-talet då svensk boxning var på alerten. Någon som minns OS-VM-EM-medaljerna? Det hjälper inte att trona på minnet av fornstora dagar...

Den kommande styrelsen tycks inte äga någon krisinsikt överhuvudtaget. Kandidaterna verkar vara nöjda med det som är. Utveckla svensk boxning? Varför det? Då de istället kan strutta omkring på AIBA-möten, fortsätta administrera startböcker, ägna sig åt privata politiskt korrekta geschäft eller bygga fler kommittér. 

Det ska fan vara boxare idag, för att travestera en känd teaterdirektör. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Turneringar, SBF

Stora Grabbar (del XIII)

121. Roger Pettersson. Många olika klubbar men Narva BK som SG. Tio SM-guld. Sexton landskamper med minusfacit. EM-, VM- och OS-deltagande. Om någon personifierar svensk oförmåga att lyckas internationellt så är det Roger. 
122. Tonton Semakala. Olika klubbar men Tensta BK som SG. Tre SM-guld. Utmärkt landslagsagerande med sex vinster på lika många uttagningar. EM-deltagande. Tillhör den exklusiva grupp som hemfört en VM-medalj via ett Brons. 
123. Kwamena Turkson. Olika klubbar men Rinkeby International som SG. Fyra SM-guld. Nio landskamper med åtta vinster varav rekordmånga på walk over. Inte bara ett utan två EM-Brons, VM- och OS deltagande. 
124. Ismael Koné. Olika klubbar men Redbergslids BK som SG. Tre SM-guld. Tre landskamper. EM, VM- och OS-deltagande. 
125. John H Larbi. Angereds BK. Sex SM-guld. Gott landslagsfacit med fem vinster av sex möjliga. EM- och OS-deltagande. 
126. Mikael Yikealo. Olika klubbar men Narva BK som SG. Fyra SM-guld. Fint landslagsnetto fem vinster av fem möjliga. VM-deltagande. 
127. Santiago Nieva. Olika klubbar men Narva BK som SG. Två SM-guld. Vinster i samtliga fyra landskamper. EM- och VM-deltagande. 
128. Tobias Asklöf. Åtvidabergs BK som SG. Två SM-guld. Utmärkta sju vinster på nio landskamper. EM-deltagare. 
129. Majid Jelili. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Fem SM-guld. Utmärkta tretton vinster på sexton landslagsförsök. EM-deltagande. Tillhör de få som erövrat en VM-medalj via ett Brons. 
130. Andreas Gustafsson. Olika klubbar men NBK/Akilles (Norrköping) som SG. Fem SM-guld. EM-Brons. VM-deltagande. 

Fortsättning följer...
CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Det sällsynt att man kan glädjas åt svensk boxning, men idag...

... gjorde Love Holgersson en ypperlig insats i det pågående VM-kvalet. 
Hon genomförde sin match helt enligt skolboken. Vacker rysk vänsterboxning kollrade bort den tyska proffsboxaren Christina Hammer.

Tyskan är inte vem som helst. På 27 proffsmatcher har hon endast en förlust och den kom mot amerikanskan Claressa Shields. Tolv av Hammers matcher har avslutats i förtid. Hon har besegrat Maria Lindberg inte bara en, utan två gånger, liksom Mikaela Lauren. Vilket i sig inte säger så mycket, men...

Mot Love Holgerssons teknik kom hon helt till korta. Hammer kom segersäker till ringen, men var alltför tyskt entaktad och fann inga vapen mot svenskan.
En boxare behöver egentligen bara kunna ett slag - den raka vänstern - därför att den öppnar för allt annat. Det tycks som om Lennart Bernströms "ryska arbete" äntligen slagit rot. Jag hoppas innerligt att andra tränare noterar och inser detta. 

Hatten av för Love och Lennart! 
//CF


Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, SBF

OS-kvalet i Paris... (forts)

När den svenska truppen återvände från Paris så fanns det ingen från förbundet på Arlanda för att välkomna dem.
Det är lika häpnadsväckande stillöst som förolämpande. En OS-biljett betyder alltså ingenting för herrarna och damerna i förbundsledningen. 

En snabbtitt i backspegeln på OS-kvalet ger upphov till följande reflexion. 
Agnes Alexiusson, grattis till Tokyoresan! En enastående tur i lottningen gav en plats i Tokyo. Men matchen mot engelskan Dubois avslöjade hur tufft det blir. Vi skall dock glädjas över att svensk boxning har en deltagare på plats. Det sprider goodwill över sporten. 
Stephanie Thour. Hon är liksom Agnes alltför entaktad för att komma någon vart och hon har liksom resten av gänget väldigt svårt att skifta taktik. Det var så uppenbart att hennes offensiv inte skulle löna sig mot den undflyende irländskan Walsh. Varför gav inte hörnan rådet att hon skulle dra på sig Walsh för att satsa på kontringar. 
Love Holgersson. Boxas bitvis glimmrande, men det är något som fattas henne. Otur i lottningen blev skillnaden mellan att stanna hemma eller åka till Japan. 
Liridon Nuha. Han är bedrövlig att skåda. Han kan inte boxas bara slåss. 
Adam Chartoi. Mötte kvalets och kanske det kommande OS bästa boxare. Klasskillnaden var generande uppenbar mellan världselit contra svensk elit.

-

Olika faller ödets lotter. Bokstavligen. Två kvartsfinaler avverkades i går för våra damer. Love Holgersson ställdes mot den troliga guldmedaljören i Tokyo, holländskan Nouchka Fontij. Det blev som väntat en overmäktig uppgift. Nouchka har 14-0 på svenska motståndare. Vilken som helst av de två övriga semifinalisterma hade varit enklare att möta.  

Agnes Alexiusson hade turen att få möta en grekinna utan några som helst meriter. Agnes vann naturligtvis och är därmed kvalificerad till Tokyo. Stort grattis till henne. Förhoppningsvis kan hennes OS deltagande attrahera nya utövare till träningslokalerna. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: OS, SBF

Stora Grabbar (del XIV)

Så är vi framme vid de sista tio som erhöll utmärkelsen. 

131. Tomas Jansson. BK Falken (Gävle). Två SM-Guld. Två landskamper. EM- och VM-deltagande. 
132. Rikard Lundby. Olika klubbar men Haninge BK som SG. Två SM-Guld. Sexton landskamper med klar minuskvot. 
133. Issam Karzoumi. Olika klubbar men Angered BC (Göteborg) som SG. Två SM-Guld. Tio landskamper med plusstatistik. 
134. Benjamin Kalinovic. BK Rapid (Västerås). Två SM-Guld. Tio landskamper med plusstatistik. EM- och VM-deltagande. 
135. Patrick Bogere. Olika klubbar men Redbergslids BK (Göteborg) som SG. Fyra SM-Guld. Tio landskamper varav hälften förluster. EM- och OS-deltagande. 
136. Bashir Hassan. Olika klubbar men Malmö BK som SG. Elva SM-Guld. 2 x Nordisk mästare. EM-Brons. 
137. Modo Sallah. Olika klubbar men BK Dalen (Stockholm) som SG. Sju SM-Guld. Åtta landskamper med sju segrar. EM- och VM-deltagande. 
138. Naim Terbunja. Olika klubbar men IFK Linköping som SG. Åtta SM-Guld. Tretton landskamper med pluskvot. EM-, VM- och OS-deltagande. 
139. Babacar Kamara. Olika klubbar men Stockholms AIF som SG. Utmärkt landskampsfacit med nio vinster på tio matcher. EM- och VM-deltagande. 
140. Badou Jack [Johannes Gabriel Badou Nyberg]. Olika klubbar men Djurgårdens IF (Stockholm) som SG. Fem SM-Guld. Tre landskamper med lika många segrar. EM-och VM-deltagande. 

Bland de 140 återfinnes en del namn som man inte direkt sammanknippar med utmärkelsen. Ett namn som verkligen saknas är Roberto Welin. Hans Europaguld 1991 borde givit åtskilliga poäng. Därtill 2 x SM-Guld, fyra landskamper och VM-deltagande. 

Näst på tur är Stora Tjejer. De är åtta till antalet.
//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

Stor Tjej

Även damsidan hade sin utmärkelse. Svensk damboxning utmärkte sig snabbt på den internationella arenan. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna samma medaljskörd för herrarna. 

1. Åsa Sandell. Winning BC (Malmö) som ST. Fyra gånger SM-guld. Obesegrad i två landskamper. Nordisk mästarinna. 
2. Katrin Enoksson. Redbergslids BK (Göteborg) som ST. Åtta gånger svensk mästare. Sju vinster på nio landskamper. Fem gånger Nordiskt Guld. EM-Silver. VM-Brons. Slog hårdast bland svenska damer. Åtskilliga av hennes matcher avgjordes i förtid. 
3. Frida Wallberg. Olika klubbar men Åtvidabergs BK som ST. Sex SM-Guld. Tre landskamper med minuskvot. Tre gånger nordisk mästarinna. EM-deltagande och VM-Guld. 
4. Teuta Cuni. Olika klubbar men Winning BC som ST. Fem SM-Guld. Åtta landskamper med plusstatistik. Två gånger Nordiskt silver. EM- och VM-deltagande. 
5. Anna Laurell. Olika klubbar men Lunds BS som ST. Sju SM-Guld. Sju Landskamper med två förluster. Fyra gånger Nordiskt guld. Två gånger EM-Guld plus EM-silver. Två gånger VM-Guld plus VM-silver. Två gånger OS-deltagande. 
6. Anna Ingman. Olika klubbar men IFK Umeå som ST. Fem SM-Guld. Åtta landskamper med två förluster. Tre gånger Nordisk mästarinna. EM-silver och VM-deltagande. 
7. Josefina Tengroth. Olika klubbar men Nyköpings BS som ST. Fyra SM-Guld. Fyra landskamper. Tre gånger Nordiskt Guld. EM-brons. 
8. Klara Svensson. Höllvikens BK som ST. Fem gånger svensk mästarinna. Sju landskamper med klar minusstatistik. Två gånger Nordiskt Guld plus ett Nordiskt silver. EM-silver och EM-brons. Ett VM-silver och två VM-brons. 

Därmed är genomgången av Stora Grabbar och Tjejer avslutad. Den tillkom på begäran från RINGSIDES besökare. 
//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF

Ungdoms EM 2021 - topp och botten

I Georgiens huvudstad Tblisi avgjordes nyligen vad europeiska förbundet anger som "EUBC Junior Boxing Championship".
Av någon anledning deltog inte Sverige. Det brukar ju annars framhållas hur bra våra svenska ungdomsboxare är. 

Svenska förbundet borde studera statistiken från turneringen. Sätta sig ner och försöka dra lärdom därav, men det kanske de inte vill...

Ryssland var helt överlägset. Likt Röda Armén körde de över allt motstånd.

Ryssland 18 Guld (av tjugosex möjliga!!!)
Ukraina 4 
Georgien 1 
Rumänien 1 
Ungern 1 
Cypern 1

I botten återfinns Finland och Danmark bland de tjugoåtta deltagande nationerna. Norge valde i likhet med Sverige att avstå. 

Något rätt måste de väl ändå göra österut till skillnad från vad som åstadkomms på tränarfronten i Norden. 
//CF


Läs mer →
Publicerat i: Turneringar, SBF

Inför OS i Tokyo

Svensk OS-boxning lever på minnet från fornstora dagar. Det är mycket länge sedan det blev en medalj i en olympisk turnering.
Det krävs nästan en arkeolog för att gräva fram dem.

Det har blivit sammanlagt elva medaljer sedan svensk boxnings debut i Paris 1924.
Guld - 0
Silver - 5 
Brons - 6 

1928 Amsterdam. Silver till Nisse Ramm (Djurgårdens IF) i tungvikt. Brons Gunnar Berggren (Hammarby IF) i lättvikt.
1932 Los Angeles. Silver Thure Ahlqvist (IK Ymer) i lättvikt. Brons Allan Carlsson senare Ekbäck (Örebro AK) i fjädervikt. 
1936 Berlin. Brons Erik Ågren (Narva BK) i lättvikt. 
1948 London. Silver Gunnar Nilsson (Redbergslids BK) i tungvikt. 
1952 Helsingfors. Silver Ingemar Johansson (Redbergslids BK) i tungvikt. Brons Stig Sjölin (Värnamo BK) i mellanvikt. 
1972 München. Brons Hans Thomsén (Hisingens BK) i tungvikt. 
1988 Söul. Silver George Cramne senare Scott (IF Linnéa) i lättvikt. Brons Lars Myhrberg tidigare Lundgren (Djurgårdens IF) i weltervikt. 

Däremellan och därefter har det varit mörker. De flesta svenska boxare har klart underpresterat då det gällt i olympiska sammanhang.

Så passa på att hedra denna elva med en tanke eller två under årets olympiska ringlekar. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, SBF

OS i Tokyo - match 1. Respass för Chartoi.

Det gick som det brukar då blå-gult äntrar ringen i OS-sammanhang. En match, en förlust. 
Adam Chartoi försvann redan i 1/32-dels finalen. 
Argentinaren Daniel Francisco Veron vann med klara 5-0. En enda domare, en korean, gav en rond, den sista, till Chartoi. 
Chartoi har mott Veron tidigare, under VM 2019, och då blev resultatet det omvända.

Proffsboxare får numera deltaga på OS och argentinaren har hittils gått tre matcher och vunnit samtliga över synnerligen beskedligt motstånd. Att vara proffs är ingen garanti för att vederbörande är bra. Minns Love Holgersson som under OS-kvalet totalt utboxade en tyska som anses tillhöra proffseliten.

Nu är det väl hög tid att förbundet ser över tränarverksamheten. Våra ungdomar har ju samma fysiska förutsättningar som konkurrenterna. Däremot har de i utlandet ofta mycket bättre tränare. Förbundet skulle satsa mindre på alla politiskt korrekta utbilningar och jippon och och mer på att söka en rikstränare från öststaterna. Någon som kan stöpa om förbundet från topp till botten.

//CF


Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, SBF