Julafton tillhör Stockholms Atletklubb

På julafton framför vi vår sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.

Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.

Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Boken om Stockholms Atletklubb är slutsåld, men jag bjuder på ett avsnitt från min framställning över Narvas historia. Vill ni läsa mer om hur det en gång var så finns boken här. Det är ingen snäv klubbhistorik utan innehåller mycket för alla dem som är intresserade av tidig svensk pugilism. 

"Första gången en svensk publik kunde ta del av pugilistiska elementa var 1882. En engelsk militär gymnastiktrupp visade upp sina färdigheter inom olika idrottsgrenar, däribland boxning, i Göteborg och Stockholm. Programmet var spektakulärt och enligt samtida tidningar var det boxningen som hänförde publiken mest. Sveriges förste proffsboxare Hjalmar Olsson, eller Jack Campbell som han kallade sig i USA, debuterade samma år borta i Kalifornien. Om detta visste man inget i hemlandet förrän han återvände i slutet av 1910-talet.

Boxning som fenomen var inte alldeles okänt i Sverige. Emellanåt skrevs det om sensationella matcher i England och USA. Som utövning introducerades den troligen av engelska sjömän i olika hamnar i Sydsverige under 1890-talet. Den första kända klubben hette Svea med säte i Malmö, men det var i Stockholm som den svenska (professionella) boxningen skulle uppstå. Atletik var ett populärt nöje från 1880-talet och fram mot första världskriget. Atleterna var oerhört omtyckta med sina publikknipande nummer på de olika varietéerna. De jonglerade med vikter och stänger. De hade dragkamp med hästar och de lyfte sköna damer. Atleternas spektakulära uppträdanden appellerade till breda samhällsskikt, men främst till arbetarklassen som var insatt i att bedöma värdet av muskelkraft i rörelse. Bland atleterna fanns några som seriöst började intressera sig för boxning. Flera av dem hade varit över och sett sporten i USA. De var begeistrade och införde nymodigheten med lyckat resultat.

Boxningens pionjärer återfinns bland kraftkarlarna i Idrottsklubben Atle, Maria Amatörklubb, Stockholms Allmänna Atletklubb, Stockholms Atlet- och Boxarklubb, Östermalms Atletklubb och liknande. Föreningarna var inte så långlivade, de fusionerades och ombildades, men de behöll samma inriktning – en blandning av atletik, boxning och brottning, ofta parat med akrobatik och gymnastik. Kretsen kring klubben Atle var viktiga för boxningens utveckling. Klubben bildades 1905. Därefter kom Stockholms Atletklubb att bli ett slags organisatoriskt nav för verksamheten.

I atletklubbarna utkristalliserades de som utgjorde den första generationens boxare i Sverige. Det var namn som Harry Appelqvist, Oscar ”Bellis” Carlsson, Karl Lundberg, John Nilsson, Bernhard Siggeholm, Ernst Ahlstrand, Carl Svensson [Calle Sven] och Gustaf Dahlstrand. Den professionelle brottaren Hjalmar Lundin spelade viss roll för boxningen under sina många besök och turnéer i hemlandet. Han var även boxningstränare i Göteborg en period under 1903. Tillsammans med kraftkarlen ”Starke-Arvid” Andersson var han en av de tidigaste idrottskändisarna".

Christer Franzén