RINGSIDE i tidningen Proletären

I den Göteborgsbaserade tidskriften Proletären nr 31/2021 har dess medarbetare Janne Bengtsson en lång artikel om arbetaridrottsrörelsen (AIF). Det han skriver är läsvärt och bra, även om han överdriver rörelsens betydelse. I Sverige var den blott en parantes under 1920- och 30-talen. Bengtsson är högst densamme med domarpondus och engagemang i Djurgården. 


Det finns ett avsnitt i texten där han hänvisar till boxning. Det är hämtat från RINGSIDE och därför kommer mitt bidrag i repris. 


"Ett annat OS - Spartakiaden
I skrivande stund pågår OS i dess vintervariant. Idag står de Olympiska spelen i ensam majestät, men så har det inte alltid varit. Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt uppträdde en konkurrent på arenan. Via direktiv från Stalins Sovjetunionen utgick påbud att den arbetande ungdomen skulle samlas till egna tävlingar och mästerskap istället för att medverka i den ”borgerliga idrottsrörelsen”. Mottot var proletär internationalism och på internationell nivå skulle en Spartakiad organiseras som motvikt till OS. Namnet var naturligtvis inspirerat av slaven Spartacus som anförde ett uppror i den romerska republiken c:a 100-talet f.v.t. 


För precis 90 år sedan (2-23 februari) arrangerades den första vinterspartakiaden i Oslo och där återfanns boxning på programmet. Totalt deltog 636 deltagare, från sex nationer, varav de flesta från Sovjetunionen. De mätte sina krafter i olika skidgrenar, skridskor, simning och brottning. Boxningen attraherade ett drygt femtiotal arbetarungdomar. Samma år arrangerades den första sommarspartakiaden i Moskva.
I Sverige drevs idealen av AIF-rörelsen. Det startades också åtskilliga AIF-klubbar runt om i landet, men stalinistpartiet (SKP) var alldeles för svagt, såväl ekonomiskt som organisatoriskt, för att kunna bära upp rörelsen och var dessutom splittrat av en mängd politiska interna strider. Här fick socialdemokratin snabbt hegemoni inom arbetarklassen och idrotten snabbt att inlemmas i det som idag kallas Riksidrottsförbundet. I Norge och Finland var AIF-rörelsen betydligt starkare och i Finland lever den fortfarande kvar via TUL. Det finns en del klubbar som fortfarande har AIF i sitt namn, men de har bara namnet gemensamt med de dekret som en gång författades i Moskva. På det internationella planet skrotades tanken på arbetarolympiader när Sovjetunionen begärde medlemskap i den internationella olympiska rörelsen. Nationen deltog för första gången på sommarspelen i Helsingfors 1952, där de på boxningssidan genast erövrade två silver- och tre bronsmedaljer. På nationell nivå levde Spartakiaderna vidare inom östblocket, men det är en annan historia.


Hur gick det då för våra pugilister i Oslo 1928? Resultatet blev nog bättre än förväntat. Tre svenskar deltog, en fjärde blev sjuk. Samtliga kom från Stockholms AIF. Bantamviktsklassen hemfördes av Evert Grundtman. I lättvikt skulle rätteligen Hilding Andersson gått till final, men ett slags överdomarsystem gjorde att den norrman han besegrat i semifinalen fick kämpa om guldet. Han fick även uppleva ytterligare ett mystiskt domslut. I kvarten förklarades han felaktigt som förlorare. Ett domslut som dock korrigerades.  I mellanvikt förlorade Helge Moberg sin inledningsmatch. Vad sjuklingen Herman Jonsson hade kunnat uträtta får vi aldrig veta. I boxningsturneringen hemförde Norge fyra guld och Sovjetunionen tre.


Arrangemangen imponerade på de svenska deltagarna. Boxtruppen med dess ledare Gurra Bergman (senare välkänd tränare för exempelvis John Andersson och Olle Tandberg) var lyrisk över läkarundersökningarna. Varje deltagare kontrollerades noga, inte bara hjärta och lungor, utan också via ”7 á 8 ytterst noggranna prov”.  Den ryska truppen deltog på en gala i Stockholm när de var på hemväg från Oslo. Huvudattraktionen var kampen mellan Nisse Ramm och den ryske guldmedaljören Vladimir Jeserov. Ryssarna beskrevs i pressen som oskolade och med en stil som mycket påminde om det som praktiserades i boxningens barndom här hemma.


Det skulle faktiskt bli ytterligare en Spartakiadmedalj till svensk boxning. Vid arbetar-VM i Paris 1934 gick en silvermedalj till Sverige.  Sedan var det slut med de svenska framgångarna i ringen under de återstående arbetarspelen". 


 




Christer Franzén