RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Välkommen till den ultimata databasen för svensk amatörboxning – RINGSIDE. Ett svenskt BoxRec. Här finner du tusentals boxare och tiotusentals matchresultat. Kompletta svenskresultat från OS-VM-EM-NM och snart även samtliga matcher från SM. Därtill otaliga matcher från turneringar, lokala mästerskap och klubbgalor.
Klicka på namn eller tävlingsform och du hamnar mitt i den svenska amatörboxningshistorien. Boxarna grupperas efter Förnamn Efternamn. Exempel Harry Persson, inte Persson, Harry. Det finns även en sökfunktion som tar dig dit du vill. Det är endast en bråkdel av boxarna som återfinns i alfabetsregistret. RINGSIDE uppdateras dagligen.
Danske boxaren Tom Jensen har gått ur tiden. Han blev 71 år.
Han hade två landskampssegrar mot Sverige med vinster över Lars Risberg (BK Örnen) 1966 och Kjell Sandström (Piteå IF) 1967. Därtill besegrade han Göran Andersson (BK 1925) i en B-nationskamp 1966. Samtliga i förtid. Minns ni den tiden då Sverige kunde ställa upp med ett A- och ett B-lag i landslagssammanhang? Idag får man ta ungdomar och juniorer till hjälp för att skrapa ihop ett "landslag".
Toms svenskmatcher här.
Jag lämnar över till Paul Gaardbo från DABU gamle drenge och hans minnesord över Tom Jensen.
"Tom var som amatør i Lindholm Bokseklub både jysk-, dansk og nordisk mester i mellemvægt i 1967.
Han blev professionel i september 1967, hvor han opnåede 53 kampe med en rekordliste på 43-8-2.
Tom fik aldrig en titelkampe, men boksede flere gode modstandere, som han også vandt over.
Han besejrede således den tidligere Europamester Lother Stengel, Tyskland, på TKO i 2. omgang. Det var samme Stengel som Tom Bogs besejrede og vandt Europamesterskabet i letsværvægt.
Desuden mødte han stærke navne som Fabio Bettini, Pascal di Benedetto, Johnny Frankham, Harald Skog, Les McAteer og Bunny Sterling.
Tak for underholdningen og venskabet.
Hvil i fred".
//CF
Vet du inte svaret på den frågan bör du köpa boken om Stig Waltersson.
Idag kan vem som helst bli proffs. Det krävs inga kvalifikationer. Annat var det tidigare.
Stig Waltersson är en av Sveriges främsta boxare genom tiderna. Han gick 168 matcher som amatör, erövrade sex svenska mästerskap, blev Nordisk mästare, uttogs till EM och 31 nationella uppdrag samt förärades Svenska Boxningsförbundets utmärkelse Stor Grabb. Som professionell blev han Nordisk mästare och var högt Europarankad. Enligt BoxRec placeras han på plats nummer fjorton av samtliga svenska proffsboxare genom tiderna.
Det var ingen dålig gärning av en yngling som började träna boxning för att beskydda sina systrar. Även i sin yrkesutövning som stenläggare har Waltersson lämnat bestående spår efter sig. Han har bl.a. anlagt det vackra mönstret på Rådhustorget i Söderköping. Stig Waltersson är en fin representant för sporten. Till skillnad från många av sina kollegor skötte han sig civilt och lät sig inte lockas av alla de frestelser som hör till kändisskapet. Boken kan beställas i bokhandeln eller exempelvis via Bokus.
Boken innehåller förutom berättelsen om Stigs liv, kompletta matchlistor, matchreferat, statistik samt ett 35-tal foton.
Trivsam sommarläsning garanteras.
//CF
Nedanstående är en artikel som tidigare varit införd i Folk och Bygd (Landskrona). Den är författad av boxningsentusiasten Bengt Nilsson som också ingår i tidskriftens redaktion. Intresset för boxning fick Bengt från tiden för Ingemar Johanssons första kamp om Europamästerskapet. Som hängiven läsare av Edwin Ahlqvists Rekord-Magasinet stimulerades intresset för boxningen. Jag tackar Bengt för den fina artikeln om hur det kunde gå till på lokal nivå. Vi behöver fler av denna typ av minnesanteckningar från den svenska boxningens historia. Texten återges här lätt redigerad.
---
PUTTA UT HAN!
Ropet, som överröstade stimmet i den fullpackade Eriksdalhallen i Stockholm, kom från Gert-Arne Hanssons ringhörna och den som skrek var sekonden Gunnar Nilsson. Året var 1963 och Gert-Arne hade blivit lottad mot mellanviktklassens favorit redan i första matchen i Svenska Nybörjarmästerskapet. Kämparna var inne i sista rondens minut och favoriten hade en betryggande ledning. För Häljarp AIS muskulöse smedlärling återstod nu endast möjligheten att knocka sin motståndare.
– Han hängde med ryggen mot repen totalt slutkörd. Problemet var att jag, som i min tur hängde på honom, var lika färdig och inte orkade lyfta händerna för att lyda Gunnars uppmaning. Det slutade med poängförlust, men jag måste ändå ha gått hårt åt min motståndare, för han bröt turneringen och visade sig inte mer i hallen. Gert-Arne var en av många Häljarpspågar som försökte sig på en boxningskarriär i sextiotalets början.
Inspirerade av Ingemar Johanssons framgångar träffades ett gäng grabbar midsommardagen 1962 på byns utedansbana för att träna boxning. Den och byns kiosk var belägen där vi idag återfinner Tallskolan. Det lilla sömniga samhället stod inför en enorm utbyggnad. Under decenniets tre första är byggdes 350 villor. Både tallskog och sparrisfält förvandlades i rask takt till villatomter.
Vid en träning kom Gunnar Nilsson i ett ärende till kiosken och fick se pågarna...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar, Klubbnålar, Nostalgi, Kultur
Rankinglistor intresserar. Det har jag fått många bevis på från er besökare.
Nu förflyttar vi oss till den framgångsrika period då allas vår Leffe Carlsson var förbundskapten.
Rankingen avser mars 1990 och här har ni listettorna.
Luta er tillbaka och minns en tid då boxningen inte enbart var ett slags primitivt slagsmål som så mycket är i våra dagar.
48: Kodjo Akakpo, BK Älgen
51: Conny Andersson, Timrå BK
54: Jimmy Mayanja, Amgered BC
57: Mattias Ivarsson, Öbacka BK
60: George Scott, IF Linnéa
63,5: Mikael Partanen, Stockholms AIF
67: Wael Haddad, Järfälla BC
71: Marcel Yman, Timrå BK
75: Lotfi Ayed, BK Rapid
81: Rodney Blizzard, BK Rapp
91: Hamayak Shahbazian, Djurgårdens IF
+91: Peter Jaako, Majornas BK
//CF
Det är inte bara Svenska Boxningsförbundet som fyller 100 år. Det gör även Eskilstuna BK. Det är en anmärkningsvärd bedrift. Det finns bara tre ännu existerande klubbar som är äldre. EBK var samtida med numera bortglömda storheter som Stockholmsklubbarna Akademiska IF, BK Amatör och BK Pugilist, Gefle IF och BK Viking (Nynäshamn).
I Eskilstuna kunde man träna boxning redan i början av 1910-talet vilket är ganska anmärkningsvärt. Vid den tidpunkten fanns det egentligen bara organiserad utövning i Stockholm, men med periodvisa inslag av aktiviteter i Skåne, Göteborg och Dalarna. Det dröjde dock till den 5 maj 1919 innan Eskilstuna BK (EBK) bildades. Klubben hade redan från början en idog tävlingsverksamhet och EBK belönades direkt med ett guld på det första svenska mästerskapet 1920. Klubben bidrog med hela fem boxare av sammanlagt 56 på mästerskapet och Alvar Carlén knep SM-tecknet i weltervikt. Under 1930-talets början fick EBK en lokal konkurrent i form av BK Celtic.
På 1940-talet var Einar Sjöberg det stora namnet som decenniet därefter övertogs av hans son Eje Sjöberg. Från 1960-talet noteras pugs som schweizaren Heinz Stücki, de norskfödda bröderna Tor och Ernst Mathisen. De var uppe i SM-finalen i tungvikt 1966 och hade på bröders vis gjort upp innan vem som skulle vinna. Ej heller att förglömma Rolf Karlsson och den tyskfödde Gert Mielke från skarven 1960/70-talet. Därefter har det väl inte gnistrat på samma vis om EBK. Det har blivit några junior- och ungdomsmästare som bäst plus ett SM-silver för Pezhman Seifkhani år 2008.
Skriv in Eskilstuna BK i sökfönstret så får ni ta del av åtskilla EBK-are och deras prestationer i ringen genom åren.
Så vi lyfter på mössan och utbrister i ett kollektivt GRATTIS till klubben som går in i sitt andra sekel.
//CF
Idag minns vi John Andersson. Den 24 maj är det nämligen exakt fyrtio år sedan han avled. John är en av de främsta svenska boxarna genom tiderna. Han ingår dessutom i den exklusiva skara utövare som kan kallas ohälsosamt hårda och fräna. Dit hör också vår förste proffsboxare Hjalmar Olsson/Jack Campbell som var aktiv under bare-knuckleeran, Bosse Högberg och kanske också Paolo Roberto.
Johns liv liknar en grekisk tragedi. Från enkel arbetarbakgrund steg han mot höjderna som svensk mästare, landslagsman, Europamästare som professionell, för att därefter försvinna in i glömskan.
Som amatör tävlade John för Flottan, IK Balder och Djurgårdens IF. Det finns ingen svensk proffsboxare som mött så många toppnamn som JA. Han stack lite oväntat till Frankrike och där blev den blonde stockholmaren snabbt en stor publikfavorit. Därefter följde en mindre lyckosam sejour i USA för att till sist avslutas i Tyskland. Det var fr.a. matcherna mot hungriga unga tyskar som märkte honom för livet.
Jag har följt John från vaggan till graven via åtskilliga timmars grävande i arkiv och bibliotek. Jag har systematiskt plöjt dags- och idrottspress, inte minst amerikanska, franska, spanska och tyska publikationer för att få en så helgjuten bild av honom som möjligt. Dessa efterforskningar kommer att resultera i en biografi över hans liv.
Boken innehåller mycket spännande saker. Skolgång, skeppsgosseår, kompletta matchreferat från sammanlagt cirka 200 matcher och uppvisningar, rättegångsbeskrivningar, åren som krigsseglare, giftermål, dödsorsak, ekonomi och mycket mer. Jo, ryktet stämmer. Han blev skinnad ända in i det sista.
Boken kommer att innehålla hundratals foton och illustrationer.
Mer information om biografin kommer naturligtvis här på RINGSIDE.
Christer Franzén
Matchlista som amatör här.
Nedan affisch från match som inte blev av. Motståndaren blev utbytt.
Att internationella Olympiska kommitteen slänger ut AIBA som arrangör för boxningen inför Tokyo-OS är utmärkt. AIBA har alltid varit en korrupt organisation och det har bara eskalerat. Boxningssamhället måste ta sig samman och bygga en ny organisation. Jag tror dock inte det är möjligt. Det finns alldeles för stora pengar i omlopp och det finns alldeles för mycket småpåvar med rymliga samveten och stora fickor. Det är inte bara på toppen det är sjukt. Minns alla vansinniga domslut vi fått oss tilldelade genom åren.
Dessvärre finns det en baksida på IOK:s hantering i AIBA-frågan. I missriktad jämlikhetssträvan skall antalet män minska och antalet kvinnor öka under Tokyo-OS. Det är det sämsta man kan göra. Det ställer alldeles i onödan män mot kvinnor. Höga vederbörande tycks tro att antalet kvinnliga utövare är lika många som manliga. Så är det som bekant inte. Istället borde de gå den andra vägen. Behåll de manliga viktklasserna och utöka de kvinnliga.
Här kan ni läsa mer från Boxingscene.
Från Fightnews.
//CF
Hoppsan. Man måste nästan gnugga sig i ögonen. För första gången på många år presterade herrarna bättre än damerna på en större internationell turnering. Fyra herrar gav sig åstad och en (Adam Chartoi Hammarby IF) återvände med ett guld och en annan (Liridon Nuha Hammarby IF) med ett brons. På damsidan gav tre damer ett brons (Love Holgersson BK Swing). Love stötte på den omöjliga Nouchka Fontijn. Holländskan har gjort rent hus med svenska motståndare. Idel triumfer sedan 2008.
Nedan en äldre artikel från RINGSIDE om Feliks Stamm och den turnering som uppkallats efter honom.
Nyligen avslutades den 36:e upplagan av den polska Feliks Stammturneringen. Den är uppkallad efter den polska boxningen fader Feliks Stamm (1901-1976). Efter en blygsam egen boxningskärriär på 1920-talet blev han en mycket framgångsrik tränare och coach för det polska landslaget. Han medverkade bl.a. på sju OS-turneringar och fjorton Europamästerskap. Hans adepter plockade hem åtskilliga ädla medaljer genom åren. I Bydgoszcz dit han flyttade efter kriget finns en gata uppkallad efter honom. Han var i Sverige åtskilliga gången som coach. I september 1965 var han iniviterad av BK Köping för en sejour med klubbens boxare och för att drilla ett gäng svenska tränare. Boxningsförbundet hade tackat nej till Stamm. Ett beslut som måste betecknas som häpnadsväckande. SBF var inte intresserat av nya impulser. Stamm hade mycket att lära ut, men tiden var naturligtvis för kort för att han skulle göra ett ordentligt avtryck bland tränare och aktiva. Bl.a. påpekade han ett generalfel hos de svenska boxarna. De arbetade aldrig offensivt i defensiven. De slog sig aldrig ur en clich. De duckade också fel, framåt istället för neråt.
Turneringen som bär hans namn tillkom året efter hans död. Den har periodvis varit av mycket hög klass. Den svenska debuten kom 1979 via Ove "Jätten" Lundby, Tapio Partanen...
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, Turneringar, porträtt, Foton
Jag erhöll en länk från RINGSIDES alerta läsekrets.
Den kubanska boxningen har haft det lite bekymmersamt under 2000-talet. Problem med ekonomi och generationsväxling har tvingat bort kubanerna från främsta ledet. Saknaden av giganter som exempelvis Teófilo Stevenson och Félix Sávon har varit stor. Kanske står Kuba nu inför en ny storhetstid. Landet dominerade de panamerikanska spelen som avgjordes i april. Länk till artikeln som även ger en smula kubansk boxningshistoria. Bara en kommentar. Författaren till densamma anger de aktiva svenska boxarnas antal till 850. Det är naturligtvis fanatisfullt önsketänkade. Siffran baserar sig på antalet uttagna licenser, vilket är något helt annat än aktiva boxare. Många av de licensierade gör överhuvtaget ingen match, andra går blott någon enstaka. Det finns bara omkring hundra som kan anses som verkligt aktiva. Dessvärre!
Tack till Mats C för tipset.
Mer kubansk boxning. Det pågår av allt att döma en fin fotoutställning i tyska Ulm. Katharina Alt har varit på Kuba och dokumenterat boxning i en serie bilder i vad hon kallar "Boxing Cuba". Några av fotografierna visas i denna länk. Det framgår tydligt hur påvert det är på Kuba p.g.a. det amerikanska embargot mot landet.
Tack till allas vår boxningsskribent på nätet PÅP.
Alt är en begåvad fotograf och här är fortsättningen om kubansk boxning på hennes hemsida. Den innehåller också annat av intresse. Köp hennes bok Boxing Cuba. From backyards to World Championship. Bild nedan.
//CF
SBF version ett bildades på Rosenbad år 1913 och SBF 2.0 grundades på restaurang Riche 1919. Anrika Nalen var därför ett utmärkt val av lokal för SBF:s 100-årsjubileum. Boxningshistorien sitter så att säga i väggarna. Självaste Harry Persson saluterade gästerna i entrén liksom ett par representanter från förbundet. Det var en trevlig introduktion till galaaftonen.
Förbundets styrelse skall ha en stor eloge för att de önskade göra jubileet minnesvärt i form av förtäring, underhållning och tävlingar. Där fanns mycket god vilja och det låg en stor arbetsinsats bakom kvällens förnöjelser. Det tackar vi för.
Naturligtvis måste det utdelas hedersbetygelser. Dylika hör till, men de är alltid knepiga. Vem får komma in i värmen och vilka hamnar i frysboxen? Det blir lite väl mycket kamratklubben-för-inbördes-beundran över det hela. Samtliga namn var väl inte helt självklara, men låt oss vara generösa under en sådan här bemärkelsedag.
Kanske kunde förbundet en afton som denna ha bjussat på lite bättre tävlingar. Varför inte något europeiskt toppnamn som huvudnummer? Merparten av de svenska pugilisterna presterade under par, men det gör ingenting eftersom de ändå erhåller beröm på förbundets hemsida. Förbundstränarens ord tycks ha fallit på hälleberget. Ett namn bör dock framhållas – Alexander Bwambale. Han plockade snyggt isär den på Irland mycket hyllade ryske importen Afanasev.
Det enda som riktig störde och skavde var Riksidrottsförbundets usla hyllning, eller vad man skall kalla det. Den var en riktig förolämpning. Talet var illa förberett och illa utfört – så behandlar man inte en hundraåring.
Nu väntar nästa minnesfest…
//CF