RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Välkommen till den ultimata databasen för svensk amatörboxning – RINGSIDE. Ett svenskt BoxRec. Här finner du tusentals boxare och tiotusentals matchresultat. Kompletta svenskresultat från OS-VM-EM-NM och snart även samtliga matcher från SM. Därtill otaliga matcher från turneringar, lokala mästerskap och klubbgalor.
Klicka på namn eller tävlingsform och du hamnar mitt i den svenska amatörboxningshistorien. Boxarna grupperas efter Förnamn Efternamn. Exempel Harry Persson, inte Persson, Harry. Det finns även en sökfunktion som tar dig dit du vill. Det är endast en bråkdel av boxarna som återfinns i alfabetsregistret. RINGSIDE uppdateras dagligen.
SBF version ett bildades på Rosenbad år 1913 och SBF 2.0 grundades på restaurang Riche 1919. Anrika Nalen var därför ett utmärkt val av lokal för SBF:s 100-årsjubileum. Boxningshistorien sitter så att säga i väggarna. Självaste Harry Persson saluterade gästerna i entrén liksom ett par representanter från förbundet. Det var en trevlig introduktion till galaaftonen.
Förbundets styrelse skall ha en stor eloge för att de önskade göra jubileet minnesvärt i form av förtäring, underhållning och tävlingar. Där fanns mycket god vilja och det låg en stor arbetsinsats bakom kvällens förnöjelser. Det tackar vi för.
Naturligtvis måste det utdelas hedersbetygelser. Dylika hör till, men de är alltid knepiga. Vem får komma in i värmen och vilka hamnar i frysboxen? Det blir lite väl mycket kamratklubben-för-inbördes-beundran över det hela. Samtliga namn var väl inte helt självklara, men låt oss vara generösa under en sådan här bemärkelsedag.
Kanske kunde förbundet en afton som denna ha bjussat på lite bättre tävlingar. Varför inte något europeiskt toppnamn som huvudnummer? Merparten av de svenska pugilisterna presterade under par, men det gör ingenting eftersom de ändå erhåller beröm på förbundets hemsida. Förbundstränarens ord tycks ha fallit på hälleberget. Ett namn bör dock framhållas – Alexander Bwambale. Han plockade snyggt isär den på Irland mycket hyllade ryske importen Afanasev.
Det enda som riktig störde och skavde var Riksidrottsförbundets usla hyllning, eller vad man skall kalla det. Den var en riktig förolämpning. Talet var illa förberett och illa utfört – så behandlar man inte en hundraåring.
Nu väntar nästa minnesfest…
//CF
Hög tid att återknyta till tråden Klubbnålar.
Det är många besökare på RINGSIDE som önskar att jag skall sammanställa en förteckning över de boxningsklubbar som finns och fr.a. har funnits i Sverige. Jag har lekt med tanken, men det är ett enormt stort projekt att identifiera alla klubbar som existerat. Det rör sig troligen om 1200-1300 sedan tidernas begynnelse. Att bara ställa upp en förteckning av namn vore tämligen meningslöst. Det krävs mer information än så. Däri ligger det arbetssamma. Det krävs födelse- och dödsår och detta är inte det lättaste att att få information om. Boxningsklubbarna brukar dö sotdöden och har varit inaktiva länge innan det stora insomnadet. Hur skall man datera exempelvis Djurgårdens IF och IF Linnéa? Klubbarna är betydligt äldre än sin boxning. Är det klubbens startår som gäller eller då den dyker upp i pugilistiska sammanhang. Det är heller inte så lätt alla gånger att hitta rätt ort till föreningarna. Det finns ett klubbnamn i resultatlistorna men varifrån kom den? Skall klubbar som aldrig haft några boxare, men varit medlemmar i SBF, noteras?
Jag skall fundera på saken, uppslaget är gott, och visst vore det en god boxningshistorisk gärning att kunna presentera samtliga klubbar som härjat i ringen.
Låt oss presentera en kortlivad klubb som hade stora framgångar på sin tid. Boxningsklubben av 1928 var en utbrytning ur Djurgårdens IF. Det rådde missnöje med moderklubben på alla plan. Den legendariske tränaren Konte Johnsson öppnade eget och klubben blev snabbt framgångsrik. BK 28, som den kalldes i vardagslag, bildades i januari 1928. Redan sommaren 1930 brakade nyetableringen samman. Tycket av dålig ekonomi och dyra lokaler blev dödsstöten. De hade haft träningslokaler på St Eriksplan och Rörstrandsgatan i Stockholm (ungefär där dagens Djurgården huserar). Medlemmarna försvann i huvudsak till IF Linnéa även om en del gick tillbaka till...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbnålar
På begäran. Var så goda. Årets första ranking.
Rankingen baseras på kända resultat och den enskilde boxaren värderas enligt tre kriterier: Klass på motståndet - Inbördes möten - Tävlingsflit. Tyvärr är det fortfarande så att en del klubbar arrangerar tävlingar utan att redovisa resultaten från matcherna. De enda som blir lidande är de(ras) aktiva. Vi fortsätter att väga in ungdomarnas och juniorernas insatser i förhållande till seniorernas. Om vi bara rankade seniorer så skulle det inte bli en ranking värd namnet och det finns för få ungdomar och juniorer som är rankingmässiga för att det i nuläget är aktuellt med speciella listor för dem. Tyvärr tävlas det för lite på seniornivån.
49/50: Ingen rankad
52/54: 1. Alexander Fredriksson, Morgongåva BK (u) 2. Gigi Zardiasbrills, Antares BK (u) 3. Leon Kalyun, Angered BC (u).
56/57: 1. Arsalan Dastparvar, Narva BK 2. Erduan Berisha, KFUM Linköping 3. Daniyal Syed, Redline (j) 4. Muzammil Akbari, IF Linnéa (j) 5. Kevin Bohm, Morgongåva BK (u) 6. Noah Nordby, Kalmar BK (j) 7. Dino Martinovic, BK Tigern (j) 8. Clay Jayson (tidigare som Klas Jansson), KFUM Linköping 9. Hasrat Asatryan, Guldstadens BK 10. Abel Michael, Upsala IF (j).
60: 1. Yusufi Hassan Ali, Hammarby IF 2. Mohammed Abdulrahim, Malmö BC 3. Nebil Ibrahim, Upsala IF 4. Paolo Magui, BK Ringen. 5. Kevin Scott, Upsala IF (j) 6. Biniam Tesfagbr, Eskilstuna BK 7. Muhammed Ali Yousefi, BK Viljan 8. Manzoor Ashna, Gripen BK 9. Ali Qawir, Allstars TC 10. Schain Amoer, Kalmar BK.
64: 1. Emil Harrysson, BK Falken 2. Yohannes Berhane, BK Dalen 3. Hampus Broman BS Tor (j) 4. Roberto Bengtsson, Halmstads BS 5. Emil Stor, Hallstahammar KF 6. Milad Mazdak, TiFa BC 7. Ibrahim Bakhtiari, Hammarby IF (j) 8. Toni Nohra, Vänersborg BK 9. Andreas Palm, IF Linnéa 10. Peter Ahlberg, Skoftebyns AIS (j).
69: 1. Billy Liljekvist, Bulldog TC 2. Adolphe Sylva, Halmstads BS 3. Adel Belalia, Djurgårdens IF 4. Yousef Adou, Redbergslids BK 5. Nassir Elvaz, Guldstadens BK (j) 6. Ferdous Sahar, Stockholms AIF 7. Mohammed Al-Maliki, KFUM Fight...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Ranking
En av Finlands främsta boxare genom tiderna har avlidit. Olli Johan Oskari Mäki föddes i Kokkola (Karleby) den 22 december 1936 och avled den 6 april 2019 i sviterna av långvarig Alzheimers. Han hade en lång amatörkarriär bakom sig innan han tog steget in i den professionella världen.
Mäki var trefaldig finsk amatörmästare åren 1955, 1957-1958. Därtill Nordisk mästare 1957 och Europamästare 1959. Där fanns också ett EM-silver från 1957 på meritlistan. Enligt uppgift blev det 320 matcher som amatör med endast tretton förluster. Såvitt jag vet var Mäki obesegrad i sina möten mot svenskar. Svenskmatcherna finner ni här.
Då Mäki inte blev uttagen till OS 1960 i Rom "gick han över" som det brukar heta. Debut samma år. Redan i sin elfte match fick Mäki en kamp om VM-titeln i fjädervikt. Det var alldeles för tidigt. Han hade inte en chans mot den regerande mästaren Davey Moore, men det var naturligtvis en stor idrottshändelse i hemlandet. Sammanlagt blev det 50 matcher (28-14-8, 5 KO) och matchlistan innehåller många goda europeiska namn. Som proffs blev Mäki Europamästare 1962, försvarade titeln för att senare förlora densamma. Fyra av proffsmatcherna gick i Sverige. Sista kampen utspelades 1973 på Mallorca, men i praktiken hade karriären upphört 1969. Efter den aktiva tiden väntade tränare- och manageruppgifter.
År 2016 gjordes det en film om Mäkis förberedelser inför matchen mot Davey Moore. På svenska har den titeln Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.
Nedan Olli Mäki som Europamästare
//CF
En glädjens dag, men det var inte en dag för tidigt. Trycket blev för stort. Inte minst från den internationella olympiska rörelsen. IOK:s planer på att arrangera OS-boxningar utan AIBA var nog droppen. Det hade förvandlat AIBA till en pappersorganisation.
Nu är det hög tid att se över hela AIBA - från topp till botten. President Gafur var inte den ende. Han har haft ett förfärande stort stöd inom organisationen. Korruption och nepotism är fortfarande vitt spridda inom AIBA och dess filialer. Det är många som behöver hamna på historiens sophög.
Pressmeddelandet här från AIBA:s hemsida.
//CF
Sverige hade en trupp vid Ungdoms-EM (22). Den enda som presterade något av värde var den fina talangen Stephanie Thour från Växjö. Hon kom till semifinalen. Bra jobbat!
MEN. Där tvingades hon ställa upp trots att hon var febersjuk!
På Svenska Boxningsförbundets Facebooksida låter det så här:
"Tyvärr förlust till Steffi med 5-0. Trots feber i 3 dagar så kämpade hon på bra. Energin tog slut i andra ronden men Steffi visade vilja och gjorde sitt bästa. Hon tar med sig en bronsmedalj hem till Sverige".
Det är fullkomligt sanslöst. De finns i princip inte något farligare än att tävla med feber i kroppen. Dessutom hade Stephanie varit febrig under tre dagar. Därtill var febern hög. Hon skulle absolut inte fått tävla i det tillståndet. Det borde även de utsända kretinerna på plats begripa. De har agerat totalt oansvarigt som ledare.
Det är dags att SBF:s ledning visar civilkurage. Stäng av dem på livstid. De har inte inom idrotten att göra. Idrottsledare har till uppgift att vårda och ta hand om sina adepter, inte att hänsynslöst utnyttja dem.
Dessutom fanns det en svensk supervisor på plats. Inte heller hon agerade.
Jag hoppas innerligt att Stephanie Thour inte får några men av det här.
//CF
Länk: https://sv-se.facebook.com/svenskboxning/
Skynda och läs. Inlägget kommer med säkerhet att raderas...
För säkerhets skull får ni en skärmdump nedan:
Steffen Tangstad, flerfaldig norsk amatörmästare och Europamästare som proffs, har drabbats av ett hårt öde. Han lider av en nervsjukdom och har tvingats att amputera ena benet vid knät. Se artikel i norska Verdens Gang.
Tangstad är väl i Sverige mest känd för Europatitelmatchen mot Anders "Lillen" Eklund den 9 mars 1985 i Köpenhamn. Det var en mycket omskriven kamp med mycket känslor inblandade. Bl.a. ansåg Ingemar Johansson att norrmannen enkelt skulle besegra Eklund. Så blev det inte. EM-kronan blev blå-gul under en kort period. Det var Anders "Lillen" Eklunds finaste stund och hans främsta bidrag till den svenka boxningshistorien.
Tangstad sågs inför EM-matchen som favorit. Han var obesegrad och han hade gått ett tjugotal matcher i Chicago och gått oavgjort mot James "Buster" Douglas. Samme Douglas som några år senare knockade Mike Tyson. I sin sista proffmatch förlorade norrmannen mot Michael Spinks i en VM-titelmatch under 1986.
Som amatör representerade han IF Tönsberg-Kameratene och hans matchlista uppges till 70 (61-9). Såvitt jag vet gick han fem amatörmatcher mot svenska motståndare. Två matcher med två förluster mot Anders Eklund. En vinst mot Conny Åkesson (BK 1925), en vinst över Åke Johansson (BK Falken) och en förlust mot Roger Andersson (IF Linnéa).
Vi får alla hoppas att Tangstad kan bibehålla en livskvalité trots amputationen.
//CF
PS. Länken till VG ang Tangstad kom till mig från flera håll, Sverige, Danmark, Norge och Spanien. Det är jag tacksam för. Det visar hur långt RINGSIDE når och hur viktig besökarna anser den vara.
Den 19 mars 1919 bildades en interimstyrelse för att organisera amatörboxningen i Sverige. Den 12 april samma år var planerna och riktlinjerna klara för det Svenska Boxningsförbundet. Det historiska mötet ägde rum på restaurang Riche i Stockholm.
Det hade dock boxats i Sverige långt tidigare. Den första riktiga matchen torde ha gått i Malmö 1893, men det var i Stockholm och bland de olika atletklubbarna som verksamheten fann sitt organisatoriska nav. Atletik var på modet vid förra sekelskiftet. Det var publikdragande aktiviteter där utövarna bollade med vikter, hade dragkamp med hästar, lyfte galanta damer på bräda och t.o.m. brottades med björnar. Dessa kraftkarlar fattade tycke för boxningen och utövade sporterna parallellt. Matcherna var en blandning av vad vi idag skulle benämna amatör- och proffsboxning. Gränsen var oskarp långt in på 1920-talets början. Boxningen fann omedelbart sin publik. Bland förgrundsfigurerna återfanns namn som Hjalmar Lundin, Calle Sven, Oscar "Bellis" Carlsson, Viking Cronholm, Stellan och Rolf Lindhe, Verner Lejon, Andrew "Kid" Johnson och något senare Alex Weimark. Flera träningsinstitut öppnades och även ett par instruktionsböcker i boxning publicerades.
År 1912 arrangerades OS i Stockholm. Boxningen ströks från programmet, men det är en historia för sig. Intresset medförde att de första tankarna på att organisera boxningen nationellt tog form. Boxningen upptogs också i dåtidens motsvarighet till dagens RF, men petades bort lika kvickt. De herrar som styrde och ställde i idrottssverige ville inte ha med boxningen, eller rättare uttryckt, med boxarna att göra. Därför organiserades boxningen av andra krafter än de aktiva.
Lördagen den 1 mars 1913 grundades den första versionen av SBF. Platsen var Rosenbad!
En styrelse, fylld av militärer, tillsattes under ledning av överste Schersten, som hade undervisat i boxning på gymnastikinstitutet redan 1895. De första föreningarna som anslöt sig var Djurgårdens IF, Fredrikshofs IF och Livregementets Dragoner (alla från Stockholm),...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF
Sten Moritz avled den 17 februari i år. Han var ett välkänt och aktat namn i boxningssverige under 1960- och 1970-talen, inte minst i hemstaden Malmö och i Sydsverige. Han tillhörde de främsta i en tid då konkurrensen var knivskarp. Blev juniormästare 1964, dubbel sydsvensk mästare, gjorde 4 A-landskamper plus en B-dito. Moritz lyckades aldrig bli svensk mästare, men erövrade ett Nordiskt silver 1972. Han matcher mot bl.a. Kalmars "Släggan" Rosén och Narvas Branko Mikek tillhör de mer klassiska i den svenska boxningshistorien.
Civilt arbetade han som svetsare på Kockums fram till varvets nedläggning. Dessförinnan på stuven i Malmö hamn. Sonen Larry Moritz följde i pappans spår. Han blev svensk mästare, landslagsman och proffsboxare.
Om någon vet något mer om Sten tveka inte att meddela mig via "Kontakt". Vore tacksam att erhålla ett foto på honom som kan pryda hans matchlista.
Partiell matchlista här.
//CF
Idag svämmar det fullkomligt över av folk som lämnar den olympiska boxningen för den professionella varianten. Endast någon enstaka gör, eller kommer att göra, några pengar att tala om. Övriga kan jämföra sig med hur det var för närmare sextio år sedan. Låt oss därför kasta ett öga i backspegeln. Vi återvänder till 1962 som i sig inte var något exceptionellt bra år ur svensk synpunkt bortsett från Ingemar Johanssons comeback och Bosse Högbergs debut.
Det fanns två promotors vid tidpunkten, Edwin Ahlqvist och Per-Olof Ahl. Den senare mer känd som Kapp-Ahl efter sin klädkedja. De omsatte 3.350.000 kr vilket motsvarar cirka 36.531.000 kr i dagens penningvärde. Det var alltså ganska vacka slantar som var i rörelse. Åskådarantalet låg på 93.500 fördelat på tio galor.
Det fanns bara tre boxare som kunde betraktas som proffs på riktigt: Ingemar Johansson, Lennart Risberg och John Henry. De övriga hade vanliga arbeten vid sidan av: Lasse Norling (byggnadsarbetare), Bosse Högberg (truckförare), Werner Vasén (varvsarbetare) och Thörner Åhsman (studerande).
Granskar man vad de plockade hem på boxningen under året ser det ut som följer: Ingemar Johansson - 3 matcher - 850.000 kr [idag 9.268.864], Lennart Risberg - 5 matcher - 100.000 kr [1.090.455], Lasse Norling - 9 matcher - 40.000 kr [436.182], John Henry - 7 matcher - 40.000 kr [436.182], Bosse Högberg - 5 matcher - 20.000 kr [218.091], Werner Vasén - 6 matcher - 12.000 kr [130.855] och Thörner Åhsman - 1 match - 5.000 kr [54.523].
Det kunde dock vara tufft att vara promotor. Kapp-Ahl gick cirka 50.000 kr back på sitt försök i boxningsbranschen. Det motsvarar bortåt 5,5 miljoner idag. Han tog det dock ganska lätt. Betraktade det som en god PR-investering för sin klädfirma. Ahlqvist gjorde heller inga pengar på Ingemars matcher mot Bygraves respektive Snoek, men dessto större...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Proffsboxning