RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Välkommen till den ultimata databasen för svensk amatörboxning – RINGSIDE. Ett svenskt BoxRec. Här finner du tusentals boxare och tiotusentals matchresultat. Kompletta svenskresultat från OS-VM-EM-NM och snart även samtliga matcher från SM. Därtill otaliga matcher från turneringar, lokala mästerskap och klubbgalor.
Klicka på namn eller tävlingsform och du hamnar mitt i den svenska amatörboxningshistorien. Boxarna grupperas efter Förnamn Efternamn. Exempel Harry Persson, inte Persson, Harry. Det finns även en sökfunktion som tar dig dit du vill. Det är endast en bråkdel av boxarna som återfinns i alfabetsregistret. RINGSIDE uppdateras dagligen.
En av RINGSIDES mer seniora besökare ringde och frågade om jag kände till Kabompokalen.
Ja, det gjorde jag. Följdfrågan blev - om jag visste hur många boxare som erhöll denna utmärkelse.
Då blev det svårare. Jag kunde direkt namnge ett drygt dussintal, men var det ett tillräckligt antal?
Dags att gräva i arkivet. Men först några ord om Kabompokalen som måste vara okänd för alla under femtio år.
Utmärkelsen emanerar från en idrottsintresserad klädfabrikör i Alingsås. Några av er har kanske haft en blaser eller rock från Kabom,
eller Konfektions AB Oscar Molander som firman hette. Den upphörde i mitten av 1960-talet.
Priset i form av en ståtlig silverpokal utdelades 115 gånger. Första gången var 1928. Pokalen avsåg bäste svensk i landskamper och internationella tävlingar. Den som dessutom överträffade sig själv var en naturlig kandidat till priset.
Eftersom svensk boxning höll hög standard kom boxarna tidigt in i bilden som "kabommare".
1929 Gotte Karlsson, BK Örnen, efter seger mot Norge med 5-3.
1930 Bertil Molander, IK Balder, efter seger mot Danmark 6-2.
1931 Robert Westblom, Sandvikens AIK, efter seger mot Norge 7-1.
1932 Harry Eklund, Borlänge SK, efter seger mot Finland 6,5-2,5.
1933 Lars Söderberg, BK Kelly, norsk seger i landskampen 2-6.
1934 Stig Cederberg, IF Linnéa, efter svensk seger mot Polen 5-3.
1935 Allan Carlsson, BK Kelly, efter svensk seger mot Finland 6-2.
1936 Olle Tandberg, Djurgårdens IF, efter 4-4 mot Danmark.
1937 Oscar Ågren, Narva BK, efter seger mot Norge 6-2.
1938 Allan Hansson, Redbergslids BK, efter 4-4 mot Tyskland.
1939 Percy Almström, Huvudsta BK, 2-6 mot Polen.
1940 Erik Ågren, Narva BK, Narva BK, oavgjort mot Italien.
1941 Kurt Kreüger, IF Linnéa, efter seger 5,5-4,5 mot Danmark.
1943 Tage Persson (Pagård), Alingsås BK, efter seger 6-2 mot Danmark.
1944 Stig Kreüger, IF Linnéa, efter vinst 6-2 mot Finland.
1945 Nils Andersson, IF Linnéa, efter vinst 6-2 mot Finland.
1947 Sten Ahnelöv, Malmö BK, oavgjot 4-4 mot...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi
BK Björnen (Hälsingborg) hade ett festligt klubbmärke.
Det saknades inte humor i den skånska metropolen.
Klubben bildades i mitten av 1930-talet och upphörde via en sammanslagning med rivalen Hälsingborgs BK vid mitten av 1960-talet.
Men, är det bara jag som associerar till stora stygga vargen i sagan om de tre små grisarna?!
Ta del och njut...
//CF
Fotot är taget från den tid då klubbarna kunde ställa upp med fullt manskap.
Därför gick det att arrangera boxningsserier division ett och två, klubbmatcher, stadsmatcher och liknande.
Här är det kämpar från Kungliga Flottans IF (FIF) i Karlskrona som poserar.
Det fanns också ett FIF i Stockholm och ett i Göteborg.
Den tuffaste pugilist som svensk boxning frambringat John Andersson startade sin karriär inom det marina.
Ni vet väl att det också fanns såväl militära mästerskap som marinamästerskap?
Lagledaren/coachen var ingen mindre än Gustaf "Rövarn" Haglund som sjäv var aktiv under svensk boxnings glanstid på 1920- och 30-talen.
Han tävlade för olika Stockholmsklubbar, men började sin bana i gamla fina Stockholms Atletklubb.
Rövarns var främsta rival till Djurgårdens Oskar Andrén. De möttes flera gånger bl.a. i ett EM-kval där Oskar vann och sedan gick vidare till ett EM-guld.
Jack Svensson, en färgstark och glad gamäng inom och utom ringen, som sålde biljetter bara på sitt namn. Han kallades omväxlände för "Skrattis-Svensson" eller "den leende flottisten" i spalterna. En hårdför herre som var synnerligen populär. Svensk mästare och landslagsman.
Knut Pettersson, kallades allmänt för King-Kong. Vilka underbara smeknamn Rövarn-Skarttis-King Kong! Det skulle inte gå i dagens PK-kultur med alla sina värdegrunder. Han började i IK Atle (Karlskrona). Juniormästare. Välkänt namn fr.a. i de sydsvenska ringarna.
Oscar Persson var i likhet med många andra flottister en publikfavorit. Han gav valuta för entrépengarna. Bland meriterna svensk mästare, sydsvensk mästare och marin mästare.
Helmer Gelander började i Karlskronaflottan för att senare tävla för Redbergslids BK i Göteborg.
Per Hasselberg hamnade också i Göteborg efter sejouren i FIF och tävlade då för Landala AK. Sydsvensk mästare och Flottistmästare.
Gösta Olsson blev ett par gånger sydsvensk mästare och erövrade ett juniorsilver.
Allan Persson tävlade för FIF och Karlskrona BK.
Var så god, en...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Matcher, porträtt
Stadskamper var under en lång period populära arrangemang.
I Sverige bjöds det tidigt, läs 1920-talet, på hårda duster mellan exempelvis Göteborg, Malmö och Stockholm.
Under 1960-och 70-talen stod ofta danska Aalborg för motståndet.
Det är en ort som danat många mästare via de lokala klubbarna AK Jyden, Lindholm Bokseklub och IK Sparta.
Den 18 oktober 1963 var det pånytt matcher mellan Stockholm och Aalborg i Eriksdalshallen.
Resultatet slutade 5-5.
De som hemförde segrar för gamla Eken var Jan "Plutten" Persson (BK Sparta), Teofil Pollex (Djurgårdens IF),
Risto Sipilä (BK Sparta), Rolf Paulsson (BK Höjden) och John Fuller (Djurgårdens IF).
Det är den sistnämnde som rubriken avser. I en dansk avisa stod det att läsa att
"Wagn Nörgaard skal möde 'svensk neger'." Se artikeln nedan.
Amerikanen John Fuller var stationerad soldat i dåvarande Västyskland.
Varför han kom till Stockholm är lite oklart eftersom inte tycks ha deserterat.
Fuller var inte bara aktiv boxare inom klubben han gled även in i tränarrollen hos Djurgården.
Kanske kan någon bland RINGSIDES många kunniga besökare bringa klarhet?
//CF
Piratorganisationen World Boxing (WB) fortsätter med sina cuper.
Denna gång var Kina värd för arrangemanget.
Tre blågula gick sammanlagt fyra matcher.
För två av dem, Kevin Scott (IF Linnéa) och Nebil Ibrahim (Upsala IF) var det tack-och-bock på direkten.
Den tredje Elwin Mayue-Belezika (Hammarby IF) vann på motståndarens skada innan det blev respass hem.
Man blir betänksam vid läsning av poängprotokollen.
Turneringen genomsyras av delade domslut.
Någon gemensam linje för bedömning tycks inte finnas inom WB.
Usla domslut var annars ett av argumenten för att bryta sig loss och bilda eget...
Domarna var snurrigt oeniga i Nebil Ibrahims match.
En algerier dömde oavgjort 27-27, men gav motståndaren segern.
En kazak hade 28-26 till motstånaren.
En australier noterade hela 29-25 till Nebils fördel. Det var m.a.o. inte ens en jämn match.
En marockan fann att Nebil vann med 28-26. inte heller där var det en jämn kamp.
En ungrare hade också oavgjort 27-27 men tummen upp för motståndaren.
Eftersom jag inte kunnat ta del av Nebils insats kan jag inte bedöma vad som var rätt.
En indiktion är väl att två tunga boxningsnationer, Kazakstan och Ungern, höll på opponenten från Iran.
//CF
SBF har problem med att rangordna sina boxare.
Många år passerade utan att någon slags ranking förekom.
För ett par år sedan utsågs av någon outgrundlig anledning Tidaholmsraggaren till att handha sysslan.
Resultatet blev ett gigantiskt haveri.
Han blandade friskt elitboxare med diplomare.
Därtill diplomare som inte gått några matcher.
Han belönade frikostigt sitt eget stall av noviser.
Nåväl, konstigheterna dog inte med styrelseledamoten från Västergötland.
Den senaste rankingen från SBF innehöll ett stort antal boxare som överhuvudtaget inte tävlat under 2026.
60:
Noradin Dhoore
Oliver Persson
Ali Aga Zamani
65:
Peter Ahlberg
Waris Osmani
70:
Christnel Mazareau
75:
Felix Nyfors
Bolor Jargal
Sam Svensson
Ridha Nesar Alaraji
80:
Liridon Nuha
Kasper Tengroth
85:
Mateo Pavic
Den/de som uppställer SBF:s ranking tycks ha noll koll på sin egen verksamhet.
CF/RB
Den franska turneringen Les Ceintures, kanske mer känd som kampen om Montanabältet, firade 20 år denna gång.
Matcherna gick i staden Argenteuil i norra Frankrike i slutet av maj månad. I Argenteuil bodde f.ö. konstnären Claude Monet på 1870-talet.
Det internationella deltagandet brukar vara stort.
Så även denna gång - här deltog exempelvis också Kanada och Brasilien.
Piratorganisationen World Boxing fortsätter dessvärre att bojkotta ryska utövare.
Åtta blågula, inklusive en dam, medverkade i sammanlagt tretton matcher.
Facit blev två klassegrare, vilket måste betraktas som en klar framgång.
Det var Upsala IF:s Nebil Ibrahim och Erwa Abdalla som stod för bedriften.
För fem av de åtta blev turneringen bara en match kort.
//CF
BK Ringens (Jönköping) startpunkt dateras till den 19 oktober 1926.
Klubben hade, som så många andra, att kämpa mot ett lokalt boxningsförbud.
Problemet löstes genom att bilda, Allmänna Boxningssällskapet Huskvarna-Jönköping, som myndigheterna inte kunde komma åt eftersom det var "privat". Förlagan var ABS i Stockholm som därmed kunde arrangera proffsboxningar med bl.a Harry Persson.
Den första lokala ABS-galan arrangerades troligen 1928-10-21.
BK Ringen fick omedelbart ett regionalt genomslag. De deltog i, och många gånger gick deras boxare segrande ur, Smålandsmästerskap, Distriksmästerskap och Östsvenska mästerskap.
På nationell nivå skulle det dröja ända fram till 1966 innan ett SM-guld kunde hemföras.
Det var den utmärkte flugviktaren Ulf Danielsson som stod för bedriften. Därtill landslagsboxare och senare proffs. Han drabbades f.ö. hårt av proffsförbudet 1970.
Sedan gick det nästan ett halvt sekel innan nästa SM-guld bärgades. Det var via Sander Lauritsen år 2011, en bedrift han repriserade två år senare. Agnes Alexiusson tävlade en kort period för BK Ringen, men det räckte för ett SM-Guld 2023.
Björn Morén blev klubbens förste juniormästare. Året var 1970.
Bland övriga namn kan nämnas Ulf Danielssons bror Håkan, SM-silvermedaljör och landslagsboxare.
Paolo Magui landslagsboxare och SM-Silver, senare proffs och dagens publikmagnet.
Zäta Lind och Henry Asp var lokala stjärnor på 1930-talet. Rune Danielsson dito på 1940-talet. Conny Ljungberg 1950-talet. Lennart Schön 1960-talet.
Att lyckas fylla ett sekel är imponerande och bara att gratulera.
//CF
Idag är det på dagen 75 år sedan EM arrangerades i italienska Milano.
För svensk del var mästerskapet både en besvikelse och en framgång.
EM samlade 20 nationer och 133 deltagare.
I nationskampen hamnade den svenska truppen på en hedrande fjärde plats tillsammans med Frankrike.
Italien vann följt av Tyskland och Ungern.
Vår stora amatörstjärna Stig Sjölin (Värnamo BK) erhöll EM:s stilpris.
Uttagningen till mästerskapet hade inte varit oproblematisk.
Rikstränare Sten Suvio satsade på yngre förmågor framför de gamla mästarna.
Åke Wärnström (Katrineholms BK) framför Bertil Ahlin (Djurgårdens IF).
Gert Ståhle (Bjuvs BS) istället för Conny Blom (Landala AK).
Den dövstumme Roy Svedberg (Djurgårdens IF) fick träda tillbaka för Lennart Ahlbin (BK Örnen).
Rolf Storm (BK Akilles) var ohotad liksom Stig Sjölin.
Ingemar Johansson (Redbergslids BK) borde varit självskriven men en handskada satte stopp.
Resultatet blev ett guld (Sjölin) och tre brons (Wärnström, Stråhle och Storm). Resultaten här.
Bland guldmedaljörer i övrigt märks den fenomenale Laszlo Papp (Ungern), Zygmunt Chychła (Polen) och Bruno Visintin (Italien).
Nedan en present från RINGSIDES ungerska korrespondent János Erdei vars farfar deltog
och blev bortdömd i semifinalen mot en hemmaboxare.
Det är turneringens officiella poster och minnesmärke. Därtill en förstasida med bl.a. svenska och norska deltagare.
Stort tack till János för det fina materialet.
//CF