RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Välkommen till den ultimata databasen för svensk amatörboxning – RINGSIDE. Ett svenskt BoxRec. Här finner du tusentals boxare och tiotusentals matchresultat. Kompletta svenskresultat från OS-VM-EM-NM och snart även samtliga matcher från SM. Därtill otaliga matcher från turneringar, lokala mästerskap och klubbgalor.
Klicka på namn eller tävlingsform och du hamnar mitt i den svenska amatörboxningshistorien. Boxarna grupperas efter Förnamn Efternamn. Exempel Harry Persson, inte Persson, Harry. Det finns även en sökfunktion som tar dig dit du vill. Det är endast en bråkdel av boxarna som återfinns i alfabetsregistret. RINGSIDE uppdateras dagligen.
Rapporter från såväl Odense som Malmö berättar att den tidigare danske mästaren och landslagsmannen Poul Moesby avled den 28 april. Han tävlade för Brande Atlet Klub och 1971 blev han klubbens förste danske mästare. År 1977 kom den andra danska mästerskapstiteln. Därtill erövrade han det jylländska mästerskapet 1980.
Moesby satte tekniken i högsätet och när han var som bäst var han enligt tidningarna "dansk boksnings nye Börge Krogh". En svensk publik kunde ta del av Moesbys färdigheter under en landskamp i Göteborg 1971. Danmark besegrade Sverige med 6-4, men Moesby tyngde den danska förlustraden då han mötte sin överman i BK Örnens Lasse Larsson.
//CF
Så enkelt var det att samanfatta den blå-gula insatsen vid årets stora turnering i Belgrad, Serbien.
Tar man del av vad som skrivs på diverse Facebookgrupper och liknade kan man lätt få intrycket att Sverige är en storhet inom boxningen. T.o.m. bland blivande styrelseledamöter finns tankefostret att svensk boxning har "status". Så är det inte. Dessvärre.
Facit från Serbien: Fem förluster på lika många deltagare. Det är illa nog, men ingen av de svenska motståndarna nådde pallplats. Så det går inte att skylla på lottningen (vilket brukar vara populärt). Som bäst hamnde några av dem på femte plats. Sammanlagt slutade Sverige på sista plats bland 35 deltagande nationer.
Poltava, förlåt, Belgrad var ingen isolerad företeelse. Så här har det sett ut länge utan att någon i ledande position tycks reagera. Det går inte att skylla på utövarna. De gör så gott de kan utefter sina förutsättningar. Bördan för förlusterna skall istället läggas på SBF:s ledning och tränarna. Den sistnämnda kategorin är svensk boxnings riktigt stora svaghet. Det tycks som om de ingenting har lärt eller förstått sedan 1980/1990-talet då svensk boxning var på alerten. Någon som minns OS-VM-EM-medaljerna? Det hjälper inte att trona på minnet av fornstora dagar...
Den kommande styrelsen tycks inte äga någon krisinsikt överhuvudtaget. Kandidaterna verkar vara nöjda med det som är. Utveckla svensk boxning? Varför det? Då de istället kan strutta omkring på AIBA-möten, fortsätta administrera startböcker, ägna sig åt privata politiskt korrekta geschäft eller bygga fler kommittér.
Det ska fan vara boxare idag, för att travestera en känd teaterdirektör.
//CF
111. Odd Bengtsson. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Fyra gånger i landslaget med tre vinster. NM-, EM- och OS deltagare.
112. Håkan Brock. Olika klubbar men GAK Enighet (Malmö) som SG. Två gånger svensk mästare. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna av tolv möten. Nordiskt guld. EM-, VM- och OS deltagare. Tillhör den minoritet som har plusstatistik på OS. Brock har en alldeles speciell nisch i svensk boxningshistoria genom sin jämna kamp mot Mike Tyson i Tammerforsturneringen 1984.
113. Lotfi Ayed. Olika klubbar men Redbergslids BK (Göteborg) som SG. Fyra gånger SM-guld. Utmärkt landskampsfacit med elva vunna på tolv matcher. Två gånger Nordisk mästare. En av få som erövrat VM-brons. EM- och VM-deltagande. Borde blivit proffs då han var som bäst.
114. Mikael Ungesson. Majornas BK (Göteborg). En gång svensk mästare. Nio vinster på fjorton matcher i landslagsdress.
115. Lars Myhrberg (Lundgren). Olika klubbar men Djurgårdens IF (Stockholm) som SG. Fem gånger svensk mästare. Sex landskamper. Nordiskt silver. EM- och VM-deltagande. Tillhör den lilla fina skaran av OS-medaljörer genom ett brons i Seoul.
116. Jimmy Mayanja. Olika klubbar men Agnered BC (Göteborg). Åtta SM-guld. Nio segrar på tolv landskamper. Nordiskt guld. EM brons. OS-deltagande.
117. George Cramne (Scott). Olika klubbar men IF Linnéa (Stockholm) som SG. Fem SM-guld. Elva landskamper med tio vinster. Två gånger Nordisk mästare. EM-deltagare. Ingår i den förnäma kvintett som slgit sig fram till ett OS-silver. George tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna.
118. Martin Kitel. Olika klubbar men Narva BK (Stockholm) som SG. Tre SM-guld. fyra landskamper med tre vinster. NM- och OS-deltagande.
119. Sören Antman. BK Falken (Gävle). Tre SM-Guld. Fem vinster på sex landskamper. Nordiskt Guld. EM. och VM-deltagande. Två gånger OS-deltagande.
120. John Pettersson. BK...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
Den danske mästaren och landslagsmannen Leif Rasmussen drabbades av en hjärtattack i mitten av april 2021. Han tävlade för Köpenhamnsklubbarna AK Thor och IK 99. Två gånger dansk mästare, 1967 och 1968. Dessförinnan Köpenhamnsmästare 1964. Leif hade plusstatistik på svenskar i nationmötena med fem vinster av sju möjliga. Han mötte den dåvarnde svenska eliten i form av Tor Mathisen (Eskilstuna BK), Kennert Wiberg (Eksjö ABK), Leif Hansson (Hälsingborgs BK), Ulf Carlsson (BK Akilles) och Göran Engström (GAK Enighet).
Leif arbetade som typograf på Berligske Tidende och ägde ett stort intresse för brevduvor. Ett intresse han delade med många ameriksanska proffsboxare.
Flemming i Odense förmedlade nyheten. Tack för det!
//CF
En dotter till Gilbert Göransson meddelar att henns far avled den 4 mars 2021. Gilbert tävlade för Flottans IF i Karlskrona och var en känd utövare i Sydsverige. Han tillhörde den stora grupp boxare som utan att själv nå toppen betydde mycket för sporten. En pålitlig hantverkare vid de lokala galorna. Den typ av tävlingar som numera mest är ett minne blott. Idag skulle det behövas åtskilligt fler av Gilberts kaliber i ringen.
//CF
Tänk backhoppning, tänk utomhushandboll, tänk nordisk kombination och ni betraktar boxningens framtid.
Svensk boxning tynar bort. Jag betvivlar att sporten kommer att finnas kvar om 10–15 år. Anledningen till detta har såväl en objektiv som en subjektiv sida för att tala med Karl Marx. Objektiv i den mening att den svenska strukturomvandlingen gick hårt fram mot boxningen. Tidigare var utövningen i det närmaste strikt arbetarklasscentrerad. På varje ort där det fanns en industri, såg, varv, gruva etc. fanns det en boxningsklubb och boxningen var socialt förankrad på orten. I dag har boxningen främst blivit en utövning för invandrare och har på så sätt förlorat sin historiska bas. Jag skall återkoppla till detta i en längre artikel framöver.
Till den subjektiva sidan hör valet av ledande personer. Med en sömngångarlik förmåga har förbundet genom åren haft en närmast ofattbar talang att välja de minst lämpliga kandidaterna till olika styrelseposter. Antalet SM-guld ansågs tidigare vara en tung merit för någon att hamna i styrelsen. Hur nu ett gott arbete i ringen är liktydigt med en förmåga att driva och utveckla en organisation? Idag är det lite andra kriterier som anses maximera utsikten till en förtroendepost.
Inför årets val av styrelse bli man beklämd. Den finns ingen som har presenterat något slags handlingsprogram för svensk boxning. Bara en av kandidaterna har bemödat sig, men det har mest blivit en slags önskelista. Valfläsk och frasvåfflor, om man vill vara elak, därför att det inte finns en enda stavelse om hur det skall gå till. Fler kommittéer tycks vara lösningen från ett skånskt perspektiv. Brrr! Han har ändå suttit i styrelsen. Gjort vaddå?
Hos de övriga finns det finns inte ens ett utkast med vanligaste flosklerna. Istället för program har vi en ledamot som i politisk korrekt anda vill ”minska det grova våldet.” Jovisst, men...
Läs mer →
Publicerat i: SBF
... John Andersson, som sjöman i handelsflottan, blev torpederad två gånger under andra världskriget?
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Det var något som den danske bantam/fjäderviktaren Preben R Jensen borde funderat lite extra på.
Läs den sorglustiga historien nedan. Så det kan bli...
//CF
I boken om John Andersson omnämns att hans svåger, den på sin tid så kände boxaren Emil "Mille" Johansson (Vallsäter), var med och bildade den första svenska rugbyklubben i Sverige som en sektion av IK Balder. Året var 1931 och de höll till på Östermalms IP i Stockholm.
Den alltid lika alerte Carl F i Malmö uppmärksammade mig på att Jan Evander som boxades för Malmö BK var landslagsman i rugby och tävlade för Malmö Rugbyklubb.
Det fick mig att gräva vidare och jag fann att ett par Enköpingsboxare som tillhörde elitnivån inom rugby. Börje Lund blev svensk mästare för Enköpings Rugbyklubb och Jörgen Tärnblom som var svensk mästare och landslagsman för samma klubb. Enköpings RK dominerade svensk rugby under 1970- och 1980-talen. Här kan kanske också tillföras att Roland Tärnblom var flerfaldig svensk mästare i dragkamp för lag.
Rugby är en gammal fin sport med anor från 1800-talet och den var med på det olympiska programmet 1900, 1908, 1920 och 1924. Senast det begav sig vann USA, så de kan fortfarande titulera sig Olympiska mästare.
Hör av er om ni känner till någon mer boxare som varit aktiv rugbyspelare. Förhoppningsvis kan listan förlängas.
Fortsättning 1-2-3-4: Det kom raskt in nya namn på boxande rugbyspelare eller rugbyspelande boxare om man så vill. Bengt N som spelade för RC Falken i Landskrona minns att tungviktaren Ronny Jönsson (Hälsingborgs BK) tävlade för samma klubb. En annan tungviktare, Christer Graff (IF Linnéa och Flottans IF) var aktiv i en av Karlskronaklubbarna. Rolf Svensson (BK Björnen i Helsingborg) tillhörde Malmö RC. Sedan kom två namn som nog bara idkade boxning som träning. Det var Conny Dorsch (Djurgårdens IF) och Älvsjö AIK i rugby. Stellan Bülow (BK Örnen) i Attila Rugby Gäng. Vi för inte glömma allas vår Olle...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Nostalgi, Kultur
P4 Sveriges Radio ringde. De planerar att göra ett nostalgiskt inslag om Floyd Patterson och Muhammad Ali.
Varför? Jo, bägge var i Sverige på uppvisningsturné under 1965. För Floyd var det den tredje och sista svenska turnén, för Ali den första och enda. Floyd visade upp sin färdigheter 1960, 1964 och 1965. Sammanlagt gästade han bortåt femtio orter. Floyd blev oerhört populär i Sverige. Detta trots, eller kanske därför, att han knockat Ingo. Han drog exempelvis 40 000 åskådare till Gröna Lund i Stockholm jämfört Alis 10 000.
P4 koncentrerar sig på två av evenemangen. De som avverkades i Kalmar (Floyd) och Nybro (Ali). Det passar bra eftersom jag bevistade bägge. Först ut var Floyd i Kalmar sporthall där cirka 1 300 slöt upp, därefter Ali i Viktoriahallen där bortåt 2 500 bänkade sig, vilket var en av de bättre publiksiffrorna för honom.
Bägge körde rephoppning, gymnastik och skuggboxning plus den efterlängade sparringen. Vid jämförelse så var Floyds program betydligt bättre än Alis. Floyds sparring var så matchlik den kunde bli. Han körde hårt och t.o.m. golvade en av sina sparringpartners. Ali tycktes inte ta det hela på allvar. Han lattjade mest och programmet var kort. Det fylldes ut med jippon och schlagersång. Ali stördes av ropen "Heja Floyd".
En titelmatch mellan Floyd och Ali väntade i kulisserna så det var kallt krig emellan dem. Ali kallade Floyd för kanin, whitehouse nigger och liknade. Floyd kontrade med det dräpande; "Clay har öknamn på alla, men det värsta tycker jag han har givit sig själv, nämligen Muhammad Ali". Den ökända och rasistiska muslimska organisationen Nation of Islam hade slagit klorna i honom och skulle fortsatt exploatera honom. Länk till min tidigare artikel om Ali i Nybro här.
Det skall bli spännade att höra minnesprogrammet om vad som en gång var....
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Proffsboxning