Kalabalik i Kungliga Hallen

Den 30 mars 1952 var det landskampshumör i Kungliga Hallen. Frankrike stod som motståndare och det var en viktig kamp för båda nationerna. OS i Helsingfors stod inför dörren och lagen testade sina kandidater. Det som från början hade varit en uppgörelse i god anda slutade i kaos. Frankrike var bättre och de ledde inför tungviktsmatchen med 7-2. Endast Roland Johansson (Halmstads BS) i flugvikt och Stig Sjölin (Värnamo BK) i mellanvikt hade lyckats besegra sina motståndare. Inför Ingemar Johanssons match var stämningen hög. Han hade fjorton dagar innan praktknockat dansken Karl Frank i första ronden under en landskamp i Stockholm. 
Den franske tungviktsmotståndaren Lucien Touzard var illa axelskadad när han äntrade ringen. Skadan hade tillfogats kort innan i en landskamp mot Danmark. Han ville egentligen inte boxas. Den svenske läkaren fann inget fel på honom. Massören Gustaf Martinsson, BK Örnens starke man, hade tagit hand om divere blessyrer på fransmännen när de kom till Stockholm och han förklarade Touzard som stridoduglig. Martinsson menade att den franska lagledningen skulle förbjudit sin man att tävla. De svenska ledarna var informerade om Touzards tillstånd, men hemlighöll det för press och inte minst publik. Den franska ledningen försökte få förbundet att tala fakta för åskådarna. De ville t.o.m. utannonsera matchen som uppvisning. När den väl blev av så avbröts den efter ett tiotal sekunder då den franske ringdomaren såg att Ingemar gick för fullt. Det blev naturligtvis våldsamma publikprotester. De hade betalt dyra pengar för att få se Ingemar boxas. I tumultet som uppstod uppfattade många att den franske ringdomaren hade givit sin man segern. I denna stund rusade ett gäng mot ringen för en egen typ av landskamp mot ringdomaren. Den franska lagledningen skulle rapportera händelserna till sitt idrottsministerium. De svenska ledarna skyllde på fransmännen. 

Det fanns ytterligare en oklarhet i landskampen. I bantamvikt hade svensken vägt över och kunde enligt reglerna inte segra. Nu gick matchen ändå med svensk förlust men publiken informerades inte om sakförhållandet. Ytterst ansvarig var naturligtvis boxbasen Oscar Söderlund som såg till att det verkliga förhållandet undanhölls publiken. Det är åskådarna som betalar för kalaset och arrangören har alltid en informationsskyldighet gentemot dem.

PS. I OS gick det faktiskt bättre för Sverige än Frankrike. De svenska pugsen inhöstade ett silver och en bronsmedalj. Frankrike ett brons. Skall man vara riktigt petig så fanns det inga bronsmedaljer att tävla om. Tidigare hade det var en match om tredjeplatsen. En regel som slopades 1950 inför OS i Helsingfors 1952. Bestämmelsen uppfattades senare som så idiotisk den var och ändrades till att de utslagna semifinalisterna skulle få brons utan match. 

Nedan en festlig teckning från kalabaliken. 1952 års landskamper här. 

//CF