Strandjaturneringen en dyster bekräftelse på svensk boxnings standard

Finns det någon som fortfarande hävdar att Sverige tillhör eliten bland boxningsnationer?
Strandjaturneringen visade smärtsamt klart och tydligt att svenska boxare ligger långt, långt efter i utveckligen. 

På plats fanns våra två främsta utövare - Agnes Alexiusson och Love Holgersson. De hade inte ens skuggan av en chans mot sina respektive motståndare. Deras stil är så stereotyp att det närmast blir parodiskt och hur lätt som helst att avläsa för motståndaren. Agnes har varit med länge och det är dessvärre längesedan hon visade prov på utveckling. Samma sak kan sägas om Love. Hon matchar dessutom för sällan för att kunna gå framåt. 

Var ligger felet? Det går knappast att beskylla utövarna. De gör så gott de kan.
MEN... Det finns inga elittränare i landet. Det finns bara goda klubbtränare, men det är en helt annan sak. Det finns inga tränare som befinner sig i frontlinjen. Det bli bara more of the same i källaren, man gör som man alltid gjort. 
Agnes har haft samma tränare sedan hon började för ett dryg decennium sedan. Hur ska han kunna tillföra henne något nytt? Det är närmast orimligt att begära, men resultatet bli därefter. 

I Bulgarien tycktes det finnas mer folk i ringhörnan än antalet utövare. Fanns det ingen som exempelvis kunde gett Love rådet att söka infighting. Hennes avståndsboxning fungerade ju inte. Hon gick på smäll efter smäll. Ändå fick hon fortsätta i samma stil. 

På herrsidan är det knappast bättre. Hampus Broman tycks lida av något slags Muhammad Ali-komplex. Skuttar runt i ringen med handskarna släpandes i golvet. Det där med gard tycks han inte fått lära sig. Ack ja...

Nebil Ibrahim var dock en liten ljuspunkt. Han har mycket boxning i sig. Bra skolad, men är fortfarande alltför vek i de stora sammanhangen. Dock. En talang att satsa på. 

Christer Franzén