Dam-SM 2020 en veritabel katastrof

På årets SM deltog sju (7) damer. Ja, ni läste rätt. Sju. Det är det lägsta deltagarantalet sedan turneringen startade 1994. 

För att lägga grädde på moset så var två av deltagarna av den kaliber man benämner rena nybörjare. Ändå hamnade de i (direkt)final. Ingen kritik ska falla på de som kom till start. Däremot borde samtliga som på något sätt är ansvariga för damboxning att stå där med skammen i den mörka vrån - klubbtränare, distriktsansvariga, förbundstränare och förbundsansvariga. Ytterst är det Svenska Boxningsförbundets styrelse som bär huvudansvaret för att det kanat utför.

Nedgången för damboxningen kan inte skyllas på Covid, till skillnad från sjukdomen, har tillbakagången varit synlig i många år. Ingenting har gjorts. En gång tillhörde Sverige världseliten, nu har vi två kanske tre stycken som håller hygglig europeisk nivå. Det är vackert så, men det finns inga som fyller på underifrån. 

Såvitt jag förstått har det skett en för kvinnor ogynnsam sociologisk förändring i träningslokalerna. Därtill finns det fortfarande tränare som inte accepterar damboxning. Det finns också tränare som har en idiotisk syn på vad träning/boxning innebär. Det viktigate kriteriet för en bra tjejboxare var att hon kunde tåla smällar. Precis så sa en tränare, med tidigare förbundsuppdrag, från en av våra större klubbar, till mig. "Tåla smällar". Jag trodde faktiskt att adelsmärket på en skicklig utövare är att hon (eller han) undviker att ta emot smällar. Med sådana tränare är det inte konstigt att svensk damboxning sjunker i såväl antal som utövare och klass. Därutöver finns det en biologisk skillnad att ta hänsyn till. Kön är inte en social konstruktion som stollarna inom feminist- och HBTQ-sfären vill ha det till. Kön är en högst reell biologisk olikhet utmejsald av evolutionen och något som tränarna måste förstå. 

De tränare som inte brinner för uppdraget bör avföras från damboxningen och en ny förbundsstartegi utarbetas för återuppbygga damboxningen. 

//CF