RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Utmärkelsen Stora Grabbar och Stora Tjejer tillkom 1928 för att hedra de idrottsutövar som representerat Sverige vid olika internationella tävlingar. I utmärkelsen inräknas också placeringar på svenska mästerskap. Hederstecknet erhålls efter ett visst antal uppkomna poäng som viktas efter dignitet, där ett Olympiskt guld väger allra tyngst. Systemet har ändrats genom åren så att det blivit allt lättare att uppnå tillräcklig antal poäng. Ett gult kort bifogas utmärkelsen vilket innebär att innehavaren har fri entré till samtliga evenemang i sin sport.
En av RINGSIDES flitigare besökare, Joakim Liske, föreslog att den svenska boxningens Stora Grabbar och Stora Tjejer borde ha plats på RINGSIDE och det har han alldeles rätt i. Summa 137 herrar och åtta damer har uppnåt stipulerade antal poäng. För att det inte bara skall bli en svåröverskådlig lista delar jag upp namnen i kluster om tio. Läs och njut.
1) Den förste inom boxningen som blev Stor Grabb var Allan Carlsson från Örebro. Olika klubbar men tillhörde BK Kelly då han blev SG. Allan tillhör kategorin Sveriges bästa boxare genom tiderna med ett OS-brons som främsta merit. Utmärkt landslagsfacit.
2) Stig Cederberg från Stockholm. Olika klubbar men BK Primo (Stockholm) som SG. Främsta meriter OS-Brons och EM-silver. Stig tillhör gruppen underskattade boxare. Utmärkt landslagsfacit.
3) Gunnar Berggren från Stockholm. Var trogen Hammarby IF under sin framgångsrika karriär. OS-Brons och EM-Brons som främsta meriter. Gunnar är verkligen underskattad som amatörboxare. Utmärkt landslagsfacit. Han nämns sällan eller aldrig bland de stora. Avslutade med en tämligen usel proffkarriär.
4) Nils Ramm från Stockholm. Djurgårdens IF under sin aktiva tid. OS-Silver, EM-Silver och EM-Brons gör Nisse till en av Sverige mest medaljhängda boxare. Som så många avslutade han med en tämligen misslyckad proffskarriär.
5) Lars Söderberg från Örebro. BK Kelly som SG. Trefaldig svensk mästare med...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar
... skicka foton från karriären till RINGSIDE.
Sandor Gaspar, ungernfödd, nådde stora framgångar under 1980- och 90-talet i svenska ringar. Han tävlade för Malmö BS, Malmö BK och Winning BC. Sandor blev ungdomsmästare, juniormästare tvåfaldig svensk mästare (1989, 1997), erhöll tre landslagsuppdrag och vann diverse cuper och turneringar. Därtill blev han ungersk mästare 1996 och var Ungerns representant i 81 kg på VM 1997 i Budapest.
- "Det roligaste som hänt svensk boxning på flera år", så uttryckte sig rikstränaren Leffe Carlsson efter Sandors SM-guld 1989.
Nedan en kavalkad foton. För de ungerska bidragen står min gode vän János Erdei.
Gaspars matchlista återfinns här som innehåller fler foton.
En kontemplativ stund i träningslokalen
Malmö BK bästa klubb SM 1989
VM deltagande 1997
Ungerska mästerskapen 1996
BK Theseus (Vetlanda), Heide IF, Iggesunds BK, Krokströmmens BK, Partille BK, Sunnerbo BK, Svegs Allmäna Boxningsklubb, Torestorps BK, Ånge BK, Älvsby BK...
Fortsättning följer...
//CF
Den första april är en minnesdag för svensk boxning.
Den 1 april 1933 var det första gången som som en svensk boxare blev Europamästare i proffsboxning. För bedriften svarade John Andersson (1909-1979). Han erövrade titeln på bortaplan i Bryssel. Motståndare var flamländaren Jack Etienne som var en synnerligen rutinerad herre. Han hade bortåt 120 fler matcher i bagaget än John Andersson. Titeln i lätt tungvikt hade förklarats vakant sedan den tidigare innehavaren, tysken Adolf Heuser, åkt till USA för att pröva lyckan.
Matchen fördes i högt tempo och den blev hård och blodig. När de tre poängdomarna sagt sitt efter 15 utkämpade ronder utropades John enhälligt som segrare. Det var årets idrottsbedrift och värd Svenska Dagbladets bragdmedalj, men någon sådan utmärkelse blev det inte. Några månader senare försvarade John sin titel. Denna gång i Wien. Därefter blev han ett offer för boxningspolitik och fråntagen sin titel. Men det är en helt annan historia...
Idag minns vi John Andersson för hans (då) unika prestation.
//CF
Någon som minns den?
Det är inte bara den gamla hederliga klubbgalan som försvunnit. Den uppskattade klubbmatchen försvann dessförinnan.
En gång i tiden kunde de flesta klubbar ställa upp med fullt manskap från flugvikt till tungvikt. Klubbmatcherna var oerhört populära varhelst de hölls och de antände ofta heta känslor bland publiken då två rivaler möttes. Den årliga kampen mellan Djurgården och Linnéa var en stor sak i Stockholm, men det behövde inte vara "storklubbar" i aktion för att intresset skulle vara omfattande. Marklunda BK vs Strömsborgs BK hade sin publik likaväl som Värnamo BK mot Kalmar BK eller BK Primo i kamp med danska IK Sport.
Nedan förstasidan från ett programblad.
Klubbmatchen mellan Landala Atletklubb från Göteborg och IF Linnéa från Storstan avhölls i Göteborg den 8 november 1940. Den slutade 4-4 med vinst för Linnéa genom seger i tungvikten. Göteborgarna tog hem de lättare klasserna och Stockholmarna den tyngre halvan.
//CF
Någon sådan blir det inte.
Det har nämligen tävlats alldeles för lite i år. Många av dem som tidigare rankats har inte gått en enda match.
Även herrboxningen tycks tyna bort. Alldeles oavsett så går det inte att idag konstruera en adekvat lista...
Bara så ni vet!
Roger Blomkvist/Christer Franzén
OS-kvalet för den europeiska poolen startar idag. Då kan det vara skäl att påminna om vad som en gång var.
Stockholm utsågs till värd för OS 1912. Det var den sjätte upplagan av olympiska lekarna. Boxningen ströks från programmet av de svenska arrangörerna. Programpunkten utgick trots att Storbritannien och USA ville ha boxningen kvar. Sporten hade funnits med såväl 1904 (St. Louis, USA) som 1908 (London).
Enligt den officiella motiveringen saknade arrangörerna kunskap om boxning eftersom sporten inte utövades i Sverige. Det var naturligtvis inte sant. Det hade boxats i flera år, fr.a. i Stockholmsområdet. Vid tidpunkten fanns det också flera boxningsinstitut i huvudstaden.
Sanningen är den att det var fel sorts människor som idkade boxning. De flesta kom från arbetarklassen och tillhörde helt andra kretsar än de militärer, adelsmän och "fint" folk som styrde och ställde inom idrotten. Den olympiska kommittén ville helt enkelt inte ha med boxarna att göra. Sedan är det en liten historisk ironi att svenskarnas intresse för pugilism ökade p.g.a. Stockholmsolympiaden. Med det är en annan historia...
//CF
Kvalen inför OS i Tokyo är igång.
Det är i Dakar, Amman, London, Buenos Aires och Paris som det skall avgöras. Europa är naturligtvis den hårdaste turneringen. De som inte har förbundsstöd försöker ta genvägar via Afrika eller Latinamerika. Afrika är väl den enklaste av alla kvalgrupper, men inte ens där lyckades Djurgårdens representant gå vidare.
En gång i tiden fanns det svenska amatörboxare som var högt rankade på världs- och europalistor.
Låt oss ta år 1989 som exempel. Två namn återfanns på världsrankingen. Det var Roberto Welin i 67 kg på plats sex och Erik Bredler i 71 på plats tio.
På Europarankingen finner vi hela sex namn. Där placerades Peter Jacobsson i 57 kg som nummer nio, George Cramne/Scott i 60 kg på plats sju, Markku Narkiniemi i 63,5 kg på plats tio, Roberto Welin i 67 kg på plats sex, Erik Bredler i 71 kg på plats sju och Hamayak Shahbazian i 91 kg på plats tio.
Japp, det var tider det...
//CF
Atletklubben 77 (Göteborg), BK Glänser (Falun), BK Trimner (Uddevalla), Grängesbergs BK, IFK Kalix, Karlsholms BK (Karlsholmsbruk), Korsträsk IK (Älvsbyn), Målilla BK, Vitangi Sportklubb, Ödeshögs Boxarklubb.
Fortsättning följer...
//CF
Så här kan man roa sig inför en landskamp mot Europas bästa landslag - Tyskland. Matchen gick i Stockholm 16 januari 1938 och slutade oavgjord 4-4, men eftersom Sverige tog tungvikten räknades det som svensk seger. På den tiden var de blå-gula ett respekterat landslag.
På fotot plumsar tre ystra yngligar omkring i snön. Kanske bidrog vinterlekarna till viktorian.
Politiskt var det vid tidpunkten mycket spänt i Europa. En storskalig kamp som skulle utkämpas på helt andra arenor stod inför dörren.
I det svenska laget ingick:
Flugvikt Allan Hansson (Redbergslids BK) som vann. Bantamvikt Percy Almström (Huvudsta BK) som förlorade. Fjädervikt Kurt Krüger (IF Linnéa) vinst. Lättvikt Erik Ågren (Narva BK) vinst. Weltervikt Oscar Ågren (Narva BK) förlust. Mellanvikt Gösta Borg (Mölndals BK) förlust. Lätt tungvikt "Svarte-Per" Andersson (IF Linnéa) förlust. Tungvikt Olle Tandberg (Djurgårdens IF) vinst.
I det rutinerade tyska laget ingick bl.a guldmedaljören från OS 1936 Herbert Runge, de olympiska silvermedaljörerna Erich Campe och Richard Vogt. Stämningen var hög bland de 3 600 personer som bänkat sig i Alvikshallen. Några av domsluten kom att diskuteras och Tyskland låg närmare 5-3 än Sverige, men oavgjort betraktades i pressen som en framgång.
Resultaten återfinns här.
//CF
Stort tack till Bengt Dahlquist för det fina fotot.