RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Välkommen till ett nytt boxår på RINGSIDE. Först ett stort tack till alla er som bidragit med uppgifter, foton, korrigeringar, resultat och övrigt material som hjälper till att hålla den svenska amtörboxningshistorien levande. Här är lite statistik som visar att RINGSIDE når långt, mycket långt. När år 2016 lades till handlingarna fanns det i databasen 38.373 matcher och 16.936 boxare. Därtill 354 artiklar som på olika sätt speglar vad som en gång timat. Under året kom besökarna från 137 nationer fördelade på 1.984 orter/städer. De bidrog tillsammans till 366.972 sidvisningar.
Nationernas topp tio var Sverige, Finland, Norge, Danmark, USA, United Kingdom, Tyskland, Polen, Frankrike och Nederländerna. Orternas topp tio var Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingfors, Lund, Helsingborg, Örebro, Uppsala, Karlstad och Sundsvall.
De mest populära perioderna för besökarna har varit 1920-talet, 1950-talet och 1970-talet.
Med tanke på den katastrofala ranking som presenterades av SBF så vore det klokt om ni ute i klubbarna skickade en kopia på resultatrapporterna till mig. På så vis behöver det inte bli någon diskussion om vem som är bäst. Det är bara att jämföra matchlistorna för respektive boxare.
Ute bland klubbarna finns också mängder av gamla startböcker. Sänd dem till mig så noteras de i databasen. Varje gång klubbnamnet syns så är det god PR er.
Så fortsätt bidra med material. Tillsammans gör vi RINGSIDE.
//CF
På julafton hyllar vi Stockholms Atletklubb (SAK). Varför? Jo, därför att på självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Det är saxat från min bok om Narvas historia. Vill...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Klubbar, Nostalgi
Här är ett fint foto från den anrika Eriksdalshallen i Stockholm. Aktörerna är Stig Waltersson från BK Akilles till vänster och västtysken från Dortmund Günther Valtinke till höger. Stig kunde denna afton lägga ytterligare en seger till handlingarna. "Stigga" eller "Walter", som han också kallades, är en av Sveriges främsta boxare genom tiderna. Han gick 168 matcher som amatör, erövrade sex svenska mästerskap, blev Nordisk mästare, uttogs till EM och 31 nationella uppdrag samt förärades Svenska Boxningsförbundets utmärkelse Stor Grabb. Stig besegrade Bosse Högberg fem gånger av fem möjliga. Glöm inte det!
Som professionell blev han Nordisk mästare och var högt Europarankad. Enligt BoxRec placeras han på plats nummer fjorton av samtliga svenska proffsboxare genom tiderna. Det var ingen dålig gärning av en yngling som började träna boxning för att beskydda sina systrar. Även i sin yrkesutövning som stenläggare har Waltersson lämnat bestående spår efter sig. Han har bl.a. anlagt det vackra mönstret på Rådhustorget i Söderköping. Betrakta det nästa gång det är Gripen Cup. Stig Waltersson är en fin representant för sporten. Till skillnad från många av sina kollegor skötte han sig civilt och lät sig inte lockas av alla de frestelser som hör till kändisskapet. Dessutom kan påpekas att Stig fyllde år för några dagar sedan. Så hedra honom genom att läsa hans biografi. På köpet får ni en stor portion svensk boxningshistoria. Beställ via förlaget Nomen eller i bokhandeln.
Att upprätta en rankinglista över de främsta boxarna är en grannlaga uppgift. Den är en viktig konsumentupplysning för såväl aktiva som för ledare och tränare. Det behöver väl inte tilläggas att den/de som hanterar rankingen måste vara kompetent folk.
För att en ranking inte skall bli helt godtycklig krävs kriterier för densamma. Den måste baseras på kvalitén på motståndet och hur aktiv boxaren varit. För att ta ett övertydligt exempel. Ett OS-guld ger åtskilliga rankingpoäng, en direktfinal i någon lokal cup och liknade, ger få poäng. Inbördes möten måste väga tungt. Minns den förfärliga uttagningen av Agnes Alexiusson trots att hon förlorat fem gånger av fem möjliga mot sin främsta rival Ida Lundblad. Den boxare som inte tävlat på tre månader borde betraktas som inaktiv och därmed strykas ur rullorna.
Nu har SBF i all sin vishet tilldelat Jan ”Raggarn” Eliasson, Lider Máximo från TiFa BC i Tidaholm, detta uppdrag. Man undrar varför? SBF kan väl gå vidare och utse honom till kassör också?! Han har ju gett prov på åtskillig ekonomisk fingerfärdighet genom åren. Nåväl, låt oss betrakta hans decemberranking.
Herrar 52 kg: De två som rankas borde betraktas som inaktiva. Det är länge sedan någon av dem gick en match så klassen skulle ha strukits.
56 kg: En riktigt svag klass. De två första har långa förlustrader mot tämligen beskedligt motstånd. Sedan följer det verkliga haveriet. Ett riktigt lågvattenmärke. Tre stycken 0-matchare innehar platserna 3-4-5. En av dessa ”nollor” tillhör TiFa. Varför inte lägga in några diplomare också? De är med största säkerhet bättre än de tre som nu ockuperar platserna. En boxare som återfinns på plats tre kan anses mogen för tuffa internationella uppdrag. Trean i 64 tilldelas ju landslagsuppdrag. Den nu utpekade trean - vad skulle han göra på Ahmet Cömert cup?
60 kg: Där ser det lite...
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, DDD, Så det kan bli
Så var det dags igen för utmärkelsen årets idrottsbragd. Svenska Dagbladet har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Huruvida den i år premierade golfinsatsen var tillräcklig undgår min bedömning. Boxning har inte mycket att komma med i bragdsammanhang numera. OS blev ett fiasko och vad Badou Jack gör borta i USA är bara något för de mest hängivna entusiasterna. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch. Det finns ett lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets reella innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John tvingades åka ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).
Christer Franzén
Ett stort grattis till BK Örnens Lise Sandebjer! Hon knep en glänsande silvermedalj på damernas Europamästerskap i Bulgarien. Det var den första silverplatsen som bestegs sedan 2009, då det faktiskt hemfördes alla valörer. En stor del av framgången har hon i "Coach Perkele". Han är en av de få tränare som söker och anammar internationella erfarenheter, samt knyter värdefulla kontakter bland ledande boxningsnationer. Det finns alltför många tränare i dagens boxningssverige som i princip bara lär ut samma saker som de själva kunde då de var aktiva för 15-20 år sedan. Kunskap inom idrott är idag en färskvara, så det gäller att vara alert för den som vill vara i framkant. Den viljan tycks vara en bristvara. I övrigt var de svenska damernas framgångar beskedliga. Det blev som det brukar på stora mästerskap, som bäst en seger innan det var dags att kvittera ut returbiljetten hem. Ett par av uttagningarna kan man sätta frågetecken för, men jag antar att det var klubbarna som stod för kostnaderna, inte det fattiga förbundet. Men låt oss vara snälla, vi får kalla det "erfarenheter inför framtiden". Det stora olympiska hoppet från Småland bevisade ännu en gång att den tidigare förbundstränarens satsning på henne var missriktad. Det är en sak att vara framstående junior, en helt annan att komma ut i den grymma seniorvärlden...
Hur det gick på EM vet ni här. Nedan foton på Lise med sin medalj och med tränaren Petri Eriksson.
Den 25 april 1956 var det fint besök i Stockholm. Så blev det också fullsatt i Eriksdalshallen, 4.600 betalande. Öststatsboxningen kom starkt efter andra världskriget med Sovjetunionen, Polen och Tjeckoslovakien i spetsen. Till Europatoppen hörde också Ungern och det var stäppens söner som stod för motståndet i april. I det ungerska landslaget ingick bl.a Laszlo Papp. Han är en av världens främsta amatörboxare genom tiderna. Papp erövrade tre OS-Guld i rad (1948-1952-1956). Det säger väl allt! Han hade en otrolig amatörlista med 301 vinster, 12 förluster och 6 oavgjorda. En av de få boxare som kunde bjuda honom motstånd var vår egen Stig Sjölin. Tyvärr blev det inget tredje möte dem emellan i Eriksdalshallen. Det var dock inte bara Papp som kunde boxas i det ungerska laget. Vilket skulle bevisas. Med eftertryck. Trots att Sverige ställde upp med ett järngäng blev det förlust med 2-8. Vad sägs om Alf Norbeck (Eslövs IK), Sven Strålberg (BK Winter), Olle Eek (Kalmar BK), Bosse Högberg (Hisingens BK), Karl Bergström (IF Linnéa), Kurt Johansson (Värnamo BK), Sören Danielsson (IK Balder), Bertil Larsson (Nacka BK), Lennart Risberg (BK Örnen) och Thörner Åhsman (Landala AK). De hade alla knockat sina motsvarigheter inom dagens boxning. Vem hade stått ens en minut mot ex.vis Bosse Högberg och Lennart Risberg. Mot de hårdföra ungrarna kom de flesta till korta. Olle Eek gjorde en bra match liksom Kalle Bergström, Bosse Högberg var "tapper". Danielsson hade inte en chans mot Papp. De två segrarna hemfördes av Risberg och Åhsman. Den förre efter en ordentligt holmgång. Han hade motståndaren i golvet med kunde inte avgöra. Åhsmans opponet blev diskad i tredje för "ojust boxning". Resulat i detalj från Sverige vs Ungern återfinner ni här. Fotot och referatet nedan kommer från en ungersk idrottstidning och är inskickade av János Erdei. Ett stort tack till...
Läs mer →
Publicerat i: Matcher, Foton, Landskamper
Vissa saker som händer är så osannolika att det är svårt att sätta ord på dem. Häromdagen gick den fine tungviktaren Thörner Åhsman ur tiden. Samtidigt, borta på Irland, avled hans motståndare från OS 1956 i Melbourne. De var dessutom födda samma år. Hans namn var Patrick "Pa" Sharkey. De möttes i åttondelsfinalen och Thörner vann på knock-out i tredje ronden. Se artikel om Sharkey här. Jan Rosén fann detta märkliga sammanträffande.
Efter sin karriär blev Thörner Åhsman en engagerad tränare för Hisingens BK i Göteborg. Drillen gick i källaren på Vårväderstorget och under honom kom det fram ett helt gäng talanger med namn som Tommy Snare, bröderna Pramås, Roland Ericsson, Steve Stömblad, Peter Nyman, Peter Hagby och Jack Johnsén. Thörner satte inte sitt namn under startboksansökan för vem som helst. Boxaren in spe fick först bevisa att han var vältränad och hade mod inför de uppgifter som väntade. Fotot nedan visar en engagerad Thörner som sekond för Jan Rosén. Stort tack till Jan för den inskickade bidraget som också bifogade följande kommentar: Han var en fantastisk tränare och ledare, och en människa med sunda grundläggande värderingar som skapade en atmosfär som fostrade oss alla i en god anda av kamratskap och respekt. Thörner hade alltid hade en historia att berätta, dom tog aldrig slut.
//CF
Thörner Åhsman var en utmärkt tungviktare som hade sin huvudsakliga karriär förlagd till 1950-talet. Han började i den på sin tid fina göteborgsklubben Haga Atletklubb för att fortsätta i Landala Atletklubb. Med tiden blev Thörner tre gånger svensk mästare - 1954-1955 och 1957. Han hade ett strålande landskampsfacit med 13 vinster på 15 matcher. Sammanlagt blev det 88 amatörkamper med 17 nederlag. Inget dåligt facit. Blev Stor Grabb nr 61 i ordningen. Hans mest spektakulära vinst var när kan knockade Lennart Risberg i första ronden under SM 1957 i Stockholm. Thörner ingick i den svenska OS-truppen 1956 i Melbourne tillsammans med Stig Sjölin och Lennart Risberg. Förväntningarna var mycket höga på trion, men det blev som det brukar när blå-gula kämpar tävlar på internationell toppnivå. Som proffs var Thörner inte lika framgångsrik. Han hamnade i skuggan av Ingemar Johansson och Lennart Risberg. Dessutom matchades han mycket märkligt av Edwin Ahlqvist. Som bäst rankades Thörner som nummer fem i Europa. När jag författade min bok om den professionella boxningens historia i Sverige hade jag en hel del kontakt med honom. Som orsak till sina ibland mindre goda proffsinsatser angav Thörner att när det gällde spände han sig på ett oförklarligt sätt. På träning och sparring satt högern perfekt, men under matcherna ville den inte lossna. Som amatör hade han haft en hög procent avslut på knock-out. BoxRec rankar honom som den femte bäste svenske professionelle tungviktaren genom tiderna efter Ingemar Johansson, Olle Tandberg, Harry Persson och Anders Eklund.
Partiell amatörlista här.
//CF