RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Mästerskapen startar idag. De talangfulla Alexander Fredriksson (Morgongåva BK) och Kevin Scott (Upsala IF) blir det svenska bidraget till turneringen. Årets mästerskap är av naturliga skäl rumphugget, men de bästa nationerna är med.
Det finns skäl att rekapitulera tidigare blågula medaljörer på junior-EM. Det har inte blivit så många medaljer genom åren.
1972: Brons Ove Lundby (BK Örnen)
1984: Brons Peter Jacobsson (Oskarshamns BK)
1990: Silver Robert Nordman (Angered BC)
1992: Silver Ismael Koné (Malmö BK)
Brons Rickard Ekvall (Botkyrka BK)
1993: Brons Michael Yikealo (KK All Round)
Brons Fredrik Alvarez (BK Stora Stöten)
Silver Kwamena Turkson (Rinkeby International)
1999: Brons Benjamin Kalinovic (BK Rapid)
Brons Steven Musisi (IFK Umeå)
Summa tre silver och sju brons.
Som synes var 1990-talet en fin period för svensk boxning. I övrigt mindre så. Tjugoett år sedan sist. Vågar vi hoppas på bättre resultat denna gång. Förutsättningar finns...
//CF
Länk till YouTube och direktsändning av matcherna.
Dessväre började det med en katastrof.
Alexander Fredriksson ägde matchen fram tills dess den ständigt retirerande letten Matvejs Prokudins skickligt kontrade honom. Räkning. Upp. Ny räkning och Fredrikssons EM-äventyr var kvickt till ända. Han är en stor talang, men kanske har lovorden stigit honom åt huvudet. En nyttig förlust som det brukar heta.
Så var EM-sagan slut. Även Kevin Scott förlorade. Han hade dock en mycket bättre motståndare än Fredrikssons lett. Ukrainaren Matjakubov var tät och kontant, medan Scott dess motsats. Kunde inte ringhörnan gett råd om alternativ taktik?
Den 17 april 1977 slog Göteborgsklubben BK 72, med Benny Ljungberg i ledningen, på stort. De inbjöd till boxningsfest med en tio man stark kubansk trupp med världsstjärnor som Angel Herrera och Sixto Soria i spetsen. Dessvärre lyste publiken med sin frånvaro så galan blev en riktig ekonomisk smäll för arrangörerna. Kanske var det biljettpriserna, 20-75 kronor, som avskräckte göteborgarna att ta sig till Scandinavium. Det fanns nog också en annan orsak till den klena publikuppslutningen. De var alldeles för svagt svenskt motstånd i ringen. Jouni Anttonen (BK Fighter), Zvonko Petrovic (BK 72), Arto Parri (GAK Enighet) och Marino Radman (Redbergslids BK) var inga namn att springa benen av sig för att skåda och övriga sju matcher fylldes ut av danskar och tyskar. Det blir en omöjlig ekvation.
Det intressanta med galan är inte vad som utspelades i ringen utan de bevarade räkenskaperna. De visar ersättningarna för resor och traktamente i svenska kronor till de medverkande.
Kuba: 50 000
Tyskland (Hannover): 14 068
Danmark: 3 550
Parri plus sekond: 1 100
Anttonen plus sekond: 600
Radman plus sekond: 750
Petrovic: 500
Stig Rånge (domare): 300
Åtta domare (Stockholm och Göteborg): 789
Tidtagare (Göteborg): 50
Läkare (Göteborg): 250
Övriga funktionärer: 5 000
Summa: 76 957 (bortåt 350 000 idag)
Två dagar senare var den kubanska truppen i Borås. Svenskmatcherna i Göteborg respektive Borås.
//CF
På årets SM deltog sju (7) damer. Ja, ni läste rätt. Sju. Det är det lägsta deltagarantalet sedan turneringen startade 1994.
För att lägga grädde på moset så var två av deltagarna av den kaliber man benämner rena nybörjare. Ändå hamnade de i (direkt)final. Ingen kritik ska falla på de som kom till start. Däremot borde samtliga som på något sätt är ansvariga för damboxning att stå där med skammen i den mörka vrån - klubbtränare, distriktsansvariga, förbundstränare och förbundsansvariga. Ytterst är det Svenska Boxningsförbundets styrelse som bär huvudansvaret för att det kanat utför.
Nedgången för damboxningen kan inte skyllas på Covid, till skillnad från sjukdomen, har tillbakagången varit synlig i många år. Ingenting har gjorts. En gång tillhörde Sverige världseliten, nu har vi två kanske tre stycken som håller hygglig europeisk nivå. Det är vackert så, men det finns inga som fyller på underifrån.
Såvitt jag förstått har det skett en för kvinnor ogynnsam sociologisk förändring i träningslokalerna. Därtill finns det fortfarande tränare som inte accepterar damboxning. Det finns också tränare som har en idiotisk syn på vad träning/boxning innebär. Det viktigate kriteriet för en bra tjejboxare var att hon kunde tåla smällar. Precis så sa en tränare, med tidigare förbundsuppdrag, från en av våra större klubbar, till mig. "Tåla smällar". Jag trodde faktiskt att adelsmärket på en skicklig utövare är att hon (eller han) undviker att ta emot smällar. Med sådana tränare är det inte konstigt att svensk damboxning sjunker i såväl antal som utövare och klass. Därutöver finns det en biologisk skillnad att ta hänsyn till. Kön är inte en social konstruktion som stollarna inom feminist- och HBTQ-sfären vill ha det till. Kön är en högst reell biologisk olikhet utmejsald av evolutionen och något som tränarna måste förstå.
De tränare som inte brinner för uppdraget bör avföras...
Läs mer →
Publicerat i: SM, SBF
Till alla er som frågat kan jag meddela att manuskriptet har gått till formgivning. Så biografin är på väg. Håll ut...
Jag har blivit glatt överraskad över intresset för John Andersson, den gamle mästaren. En av Sveriges främsta. Han är värd att få er uppmärksamhet.
Mer information följer naturligtvis.
//CF
Inom kort kommer min biografi om John Andersson att publiceras. Han var en av Sveriges främsta boxare.
Boken följer honom bokstavligen från vaggan till graven. Ett rikt men tragiskt liv.
I väntan på den framställningen bjuder jag på en japansk läseövning. Den avser mitt verk om den professionella boxningen i Sverige som gavs ut 2004. Den fann faktiskt läsare i samtliga världsdelar.
I Japan gavs RINGSIDE uppmärksamhet på en dryg helsida i deras motsvarighet till The Ring Magazine (maj 2005). Artikeln påbörjades på föregående sida i tidskriften. Ni får avnjuta den illustrerade sidan...
//CF
BK Pantern (Kristianstad), BK Rapid (Stockholm), BK Ratko (Stockholm), BK Troija (Hammerdal), BK Vargen (Karlstad), BK Vargarna (Örnsköldsvik), Bredahls BK (Orresta), Hambo BK (Bohus), Härnösands AIF, Polisens IF (Stockholm).
Fortsättning följer...
//CF
SAIS blev värd för den första galan efter Covidpausen.
Mika Moisio rapporterar att agendan trots allt blev diger. Sju diplommatcher, en uppvisning och fyra riktiga matcher gav en fin nypremiär.
Sök på 2020-09-26 så finner ni matchresultaten. Glädjande att domarna var eniga i samtliga matcher.
//CF
Den ene kämpen efter den andre lämnar ringen för gott.
Ralf Jensen, IF Sparta Köpenhamn, var en hårdslående dansk som boxades i lätt tungvikt och tungvikt. Som främsta meriter hade han två fina EM-brons och tre Nordiska titlar, därtill var han fyra gånger dansk mästare. Ralf var också ett säkert kort i danska landslaget. Han blev senare mindre lyckosam som proffsboxare.
Ralf gick i ringen sexton gånger mot svenska opponenter. De flesta i form av landskamper. Endast mot BK Köpings Rolf Paulsson och Eskilstunas Ernst Mathisen slutade det i nederlag.
Tack till Flemming i Odense för dödsbudet.
//CF
Anita Lindbloms namn är för evigt sammanlänkat med Bosse Högbergs. Deras stormiga förhållande var löpsedelsgodis för kvälls- och veckotidningspress under 1960-talet. Att placera henne i skuggan av Bosse gör henne väldigt orätt. Hon var en mycket begåvad artist, en lysande entertainer och en av de få underhållare som ägde présence på scen. Anita vann en "uttagning av flicka till revy" på Folkan i Stockholm i mitten på 1950-talet. Resten är som det heter historia. Revyprimadonna, sångerska och även aktris.
Efter de turbulenta åren med Bosse slocknade stjärnan allt mer. Hennes liv kantades av fler trassliga kärlesaffärer, skatteskulder, domstolbråk, konkurs, usla rådgivare och noll koll på ekonomin, häktning i sin frånvaro och exil i Paris. För att sluta som rätthaverist i en konflikt med en flyttfirma. En tvist som gjorde henne utblottad.
Det går inte att skriva om historien, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som kunde ha hänt med Anita och hennes karriär om hon inte sprungit i famnen på herr Högberg...
Länk till hennes artisteri här.
//CF
Ricard Olsen har gått ur tiden. Han var en dansk amatörboxare med ett sextiotal matcher bakom sig. Mer känd blev han som tränare. Olsen var med att lotsa fram en hel rad danska elitboxare. Det var namn som Mikkel Kessler, Mads Larsen, Rudy Markusson, Patrick och Micki Nielsen. Han tränade även sin son Frank Olsen som blev dansk mästare, senare proffs och bältesinnehavare för IBC.
Ricard Olsen mötte tre svenskar under sin aktiva tid. Han besegrade Mats Rahmberg, Lunds BS och Max Viebke, BK Primo. Däremot blev det förlust mot Eskilstunas tävlingsflitige Rolf Karlsson.
Ricards svenska matchlista här.
Artikel om Olsen i danska BT här.
//CF