RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
BK Corbett (Borås), BK Drakon (Kalix), BK Elit (Göteborg), BK Höken (Järpen), BK Magneten (Fellingsbro), BK Oden (Östersund), BK Stenungssund, BK Vargen (Kävlinge), Halmstads Finska Förening, IF Göta (Karlstad), IK Dynamik (Visby), IK Scott (Hölleberget), Järla IF (Nacka), Lainio BK, Malmö Boxningssällskap, Mariestads AIF, Sölvesborgs BK, Verdandi (Norrköping), Åhus BK.
Fortsättning följer...
//CF
Firmabeteckningen Stockholm Box Open framkallar fina minnen. En gång i tiden var det en utmärkt turnering som höll i flera år och där det ena internationella toppnamnet efter det andra sågs i ringen.
Idag är det stolta namnet utlånat till en tämligen medioker dussinturnering. Varför inte satsa på en högkvalitégala istället för att arrangera more-of-the-same. Om publiken ska komma tillbaka går det inte att bjuda på samma tunna soppa gång på gång. Vem vill betala för att se en mängd diplom/ungdoms/juniormatcher? Dylika är till för den närmsta kretsen och de yngre utövarna har hur mycket matchtillfällen som helst. Däremot saknas det kvalificerade matcher för våra A-boxare.
Är det inte hög tid att tänka om? Att åtminstone en arrangör i Sverige satsar på en A-turnering per år för att ge våra boxare och publiken bra internationella namn genom att hämta kvalitetsboxare från England, Frankrike, Nederländerna, Irland, Italien, Tyskland, Ryssland och liknade. Boxare som kan ge publiken valuta för entréslantarna. Nu är en trupp från Gambia (!) på gång. Det säger väl allt om arrangörernas ambititionsnivå.
//CF
Balderssons BK (Stockholm), BK Bore (Visby), BK Eken (Stockholm), BK Juno (Södertälje), BK Mars (Falun), Falkenbergs Boxningssällskap, Flottans IF (Stockholm), IFK Nyköping, Linköpings BK, Roslagsbjörnens BK (Norrtälje), Spånga BK, Strängnäs BK, Sunne BK, Söders BK (Kristianstad), Trollhättans Atletklubb, Västerviks BK, Åmåls Sportklubb, Östermalms IF (Stockholm), Östra Torns Boxningssällskap.
Fortsättning följer...
//CF
Låt oss glömma fiaskot i Dam-VM och i stället följa med BK Örnen till Norrland på turné.
Sommaren 1942 packade den legendariske Örnentränaren Gustaf Martinsson trunken och styrde resan mot Boden, Kiruna, Malmberget och Skellefteå. Det skulle bli en blandning av matcher och uppvisningar, samt spridandet av lite ljus och pugilistisk lärdom bland de norrländska klubbarna. Örntruppen bestod av de kända namnen Börje Wretman (svensk mästare och landslagsboxare), Gösta Pettersson (svensk mästare och landslagsboxare) och Börje Hansson (svensk mästare och landslagsboxare). De hade sällskap med de mindre kända Ragnar Frank och Rune Andersson. På turnén återfanns också Allan Hansson från Landala AK.
I Boden blev det pampigt så det förslog. I 19:s musikkår hälsade välkommen på bandyvallen. Militära hälsningar övrbringades innan slagväxlingarna kunde börja. Av de bättre boxarna fick endast Börje Hansson och Börje Wretman matcher. Däremot var hela truppen igång i Kiruna där motstånd kunde uppbringas. Idag kan man irriteras över alla ålders-och klassindelningar som omöjliggör matcher. Det var dock inte så mycket bättre förr. I Malmberget fick en ren nybörjare, 17 år ung, möta Gösta Pettersson som var nybakad svensk mästare och kom nästan dirkt från en B-landskamp mot Italien. I Skellefteå stod hemmaklubben SIF för det mesta av motståndet. Gott om publik på alla ställen. Stockholmare var något att begapa i landsorten.
Gustaf Martinsson var inte säskilt nöjd med vad han sett av norrlandsboxarna. De gick alldeles för mycket på knockout med sin slagsmålsstil. Hårda smällar i första hand och ingen tanke på gard. Några fann dock nåd för Örnledaren. Det var Svante Petrini (Malmbergets AIF), Åke Malmgren och Harald Bergqvist (BK Winter).
Nedan som tecknaren såg det:
//CF
Anderstorps BK, Bidalite BK (Torsås), BK Eken (Arlöv), BK Stjärnsmällen (Arvidsjaur), BK Viking (Nynäshamn), BK 72 (Göteborg), Bro IK, Dynamo Box (Kungsbacka), Enköpings Boxarklubb, Flottans IF (Karlskrona), Hedemora BK, Huskvarna Atlet- och Boxarklubb, IF SAAB (Linköping), IFK Lidingö, Orsa Allmänna Boxningsklubb, Solna BK, Stockholms Frigymnasters BK, Svaneholm-Viskafors IF, Södertälje Boxningssällskap, Trollhättans BK, Visby AIK.
Fortsättning följer...
//CF
Om ett par dagar börjar den elfte upplagan av damernas världsmästerskap. Sverige har deltagit i samtliga mästerskap sedan starten 2001 i USA. Den turneringen är också en oöverträffad succé för svenskt vidkommande. Det blev två guld och två brons på fyra deltagare. Sverige kunde njuta av frukterna av att vara först på banan med avseende på damboxning. Få nationer satsade på kvinnliga utövare vid tidpunkten. Med tiden har detta negativa synsätt ändrats och förbytts till sin motsats. Sverige har därmed hamnat ordentligt på efterkälken. Senaste medaljen var ett brons 2012. För att finna en guldmedaljös får vi backa till 2005 i Ryssland.
Här borde det finns mycket utrymme för analys. Svenska ungdomar är ju inte precis sämre utrustade än sina konkurrenter. I varje fall inte fysiskt, möjligen agående den mentala inställningen. Det går naturligtvis att skylla på bristande ekonomi vilket också brukar göras. Jovisst spelar ekonomi en roll men det räcker inte som förklaring. Kan det inte vara så att den svenska tränarkåren är för dåligt uppdaterad med de senaste rönen inom sporten. Staterna från det forna Sovjetunionen har dominerat stort under många år. Hur många klubbtränare är öppna för ny kunskap och har behagat lära sig ryska för att få kontakt med dem som ligger i framkant!? Det kan inte vara många, om ens någon...
Facit från tidigare VM:
10. 2018 New Dehli, Indien. 277 boxare från 62 nationer. Fyra svenska deltagare. Noll medaljer.
9. 2016 Astana, Kazakstan. 285 boxare från 64 nationer. Fyra svenska deltagare. Noll medaljer.
8. 2014 Jeju, Korea. 280 boxare från 67 nationer. Fyra svenska deltagare. Noll medaljer. Den sämsta daminsatsen i turneringens historia.
7. 2012 Qinhuangdao, Kina. 305 boxare från 70 nationer. Sex svenska deltagare. Ett brons. Brons: Anna Laurell (IF Linnéa).
6. 2010 Bridgetown, Barbados. 257 boxare från 66 nationer. Fyra...
Läs mer →
Publicerat i: Dambox, VM, AIBA, Turneringar
Björlanda BK (Göteborg), BK Höjden (Stockholm), BK Jaguaren (Göteborg), BK Killingen (Kil), BK Träffen (Tärnsjö), Finspångs AIK, IK Amatören (Halmstad), IK Sirius (Uppsala), IK Sparta (Malmö), Kvarnby IK (Malmö), Ockelbo IF, Pukebergs BK, SK Condor (Stockholm), Skuru IK (Nacka), Saltsjöbadens IF, Skövde AIK, Sundsvalls GIF, Uppsala Fighters BK, Vimmerby BK, Örnsköldsviks SK.
Fortsättning följer...
//CF
Det blev som det brukar. Något slags sedvanlig genomsnittlig insats med två segrar på sex matcher och snabbt respass från turneringen. För den i boxningssverige som fortfarande äger OS-drömmar är det nog dags att vakna.
De finns de som gör grova pengar på meditation och avslappningsövningar. Jag önskar det fanns något institut där de kunde lära ut lite djävlar anamma. Det är något letargiskt över de flesta boxare oavsett kön. Alexander Bwambale gjorde en bra insats mot den kubanske världsstjärnan Erislandy Savon, den skall han ha all heder av. Men... Vid några tillfällen hade han Savon i situation, men lät tillfällena passera likt det flyktiga morgondiset.
//CF
Otto Wallin har genomgått en märklig metamorfos. Från en skäligen enkel amatör till utmanare på toppnivå inom proffsboxningen. Han gick in i titelmatchen mot Tyson Fury som tänkt slaktoffer, oddset var tydligen 1-25, men gjorde en briljant insats utifrån sina förutsättningar. Han kontrollerade första halvan av matchen, men orkade inte hela distansen. Så länge han gick på kroppen var han i överläge. Dessvärre erhöll han fel råd av ringhörnan - att börja slå mot huvudet. I och för sig förståligt, med tanke på Furys cut, men inte desto mindre fel. Kroppslagen tog på en till synes inte helt topptrimmad Fury. Wallins sista rond var förnämlig. Han kom starkt tillbaka efter att ha fått mycket påskrivet under de närmast föregående omgångarna.
Det tycks som om poängdomarna inom proffsboxningen är lika dåliga som sina kamrater inom amatörleden. En av dem hade 118-110 till Fury. Vilken match såg han?
Tyvärr lider Wallin av den vanliga svenska boxningssjukan - avsaknaden av ett knockoutslag. Den bristen delar han med många goda ämnen från den svenska boxningshistorien. Tänk om John Andersson och Olle Tandberg haft klipp i nävarna. Då hade den internationella boxningshistorien fått skrivas om.
Det är alltid trevligt att bli positivt överraskad och för den surprisen stod Otto Wallin. Tack för det.
Wallins amatörmatcher här.
//CF
Den tjugonde omgången av VM i boxning började idag i Jekaterinburg i Ryssland. Tävlingarna avslutas med finaler den 21 september. VM är en tydlig statusmätare på var svensk boxning befinner sig. Historiskt sett är det inte så uppbyggligt att ta del av de blå-gula insatserna.
Inom boxningen är Sverige en småhandlare och det sammanlagda resultatet har blivit fyra blygsamma brons och vi ligger långt ner i maratontabellen. De svenska insatserna ser ut som följer. Vi var faktiskt med från början. Det är få som har överraskat, men desto fler som har underpresterat. Låt oss därför bli överraskade denna gång…
1974 Havanna: Noll medaljer
1 deltagare (Ove Lundby). Matchfacit 1 (0-1)
1978 Belgrad: Noll medaljer
2 deltagare (Ove Lundby, Marino Radman). 2 (0-2)
1982 München: Ett brons
7 deltagare (Stefan Sjöstrand, Tauno Lothander, Shadrach Odhiambo - brons, Vesa Koskela, Christer Corpi, Roger Andersson, Anders Eklund). 10 (3-7).
1986 Reno: Ett brons
5 deltagare (Peter Jacobsson, Stefan Sjöstrand, Lars Myrberg, Lotfi Ayed - brons, Håkan Brock). 9 (4-5).
1989 Moskva: Noll medaljer
6 deltagare. (Peter Jacobsson, Markku Narkiniemi, Roberto Welin, Erik Bredler, John Pettersson, Hamayak Shabazian). 11 (5-6).
1991 Sydney: Noll medaljer
6 deltagare (Wasesa Sabuni, Mikael Nilsson, Roberto Welin, Sören Antman, John Pettersson, Mikael Lindblad). 8 (2-6).
1993 Tammerfors: Noll medaljer
7 deltagare (Vesa Kuosko, Peter Claesson, Roger Pettersson, Wael Haddad, Andreas Bredler, Leif Keiski, Mikael Höök). 11 (4-7).
1995 Berlin: Noll medaljer
7 deltagare (Fabricio Nieva, Tomas Jansson, Mikael Yikealo, Roger Pettersson, Ismael Koné, Kwamena Turkson, Attila Levin). 10 (3-7).
1997 Budapest: Ett brons
5 deltagare (John H Larbi, Kamran Kabinejad, Tonton Semakala – brons, Roger Pettersson, Kwamena Turkson). 9 (4-5). Santiago Nieva deltog för Argentina.
1999 Houston: Noll medaljer
5 deltagare (Majid Jelili, Roger Pettersson, Andreas Gustafsson, Giovanni Alvarez, Kwamena Turkson). 6 (1-5). Ett skandal-VM där Kuba åkte hem i protest.
2001 Belfast: Ett brons
4 deltagare (Majid...
Läs mer →
Publicerat i: VM, AIBA, Turneringar