RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
EM för kategori U23 i Budapest Ungern.
En svensk deltagare: 2 matcher - 1 vinst 1 förlust.
Denna enda vinst räckte för en bronsmedalj.
Detta p.g.a. ett ringa antal deltagare i klassen 90 kg.
Medaljer är sällsynta varor inom svensk boxning så det är bara att gratulera Hammarbys Elwin Mayue-Belezika till bedriften.
//CF
Den som njuter av kvällspress och boxning har fått sitt lystmäte.
Ett gäng föredettingar har luftat sina personliga misslyckanden offentligt.
Hatobjektet är sittande ordförande Anders Holmberg.
Här har vi de stora gråterskorna.
Det är lätt om man heter Susanne Kärrlander.
Vad gjorde hon under sin tid som ordförande för SBF?
Ingenting, förutom att saluföra sig själv med självgoda "ordförandeord" och jättelika foton på sig själv på förbundets hemsida.
Hon trånade efter hög position inom piratförbundet World Boxing, men de ville inte ha henne.
Lika lite som de ville ha Pax Sjöholm.
Kärrlander/Sjöholms regim kostade svensk boxning stora slantar som istället borde gått till verksamheten.
Det är också lätt att kvida om man heter:
Mikael Broman som utsåg sig själv till Head Coach för seniorer. På vilka meriter?
Hans lösning på svenska boxares svaga position internationellt: Sparring, sparring och åter sparring plus mer sparring.
Han fråntogs med rätta sitt uppdrag.
Linda Broman. Till Styrelsen på vilka meriter?
Hon föll bort... utan saknad...
Linn Skoghagen. Någon slags ansvarig för damboxning där allt gick baklänges under hennes tid.
Hon fick lämna sitt uppdrag. Någon som frågar varför?
Niklas Valtonen. Erhöll sysslan som sportchef. På vilka meriter?
Hej då med honom. Han gjorde ändå ingen nytta.
Dorian Bunter. Oh, dear. Domare utan omdömde.
Förgrämd över att ha förlorat någon slags mindre position i organisationen.
Där har ni gänget bakom skitpratet mot ordförande Anders Holmberg.
De gör det genom att gå till kvällspressen med den enda effekten att skada svensk boxning.
Anders Holmberg kan ställas till svars, men det skall göras på årsmötet. Inte i kvällspressen eller skitsnack på nätet.
Kom ihåg att Holmberg valdes till ordförande med de förkrossande siffrorna 92 för honom vs endast 20 för fru Kärrlander.
/CF
Golden Gong i Skopje Nordmakedonien medio november.
Svensk elit
Tre deltagare - noll vinster
Kajani i Finland medio november
Norrländsk topp mot lokal finskt
Två manliga deltagare - en klassvinst
En kvinnlig - noll segrar
Hilleröd Box cup i Danmark medio oktober
Sydsvensk elit
Fem till final - en klasseger
En slags stadskamp, Helsingfors-Stockholm, med diverse inlån.
Fyra elitkamper - noll segrar.
//CF
De här minnesorden borde publicerats då det begav sig. Det var en "stor försummelse" som en besökare uttryckte det och däri hade hon rätt.
Det är få svenska boxare som blivit stora i underhållningsbranschen, Stig Caldeborn var en av dem Owe Thörnqvist var en annan.
Texten nedan kommer från Radio Nostalgi. Där finns också många foton.
"Stig Caldeborn var född den 6 juli 1931 i Göteborg och var i unga år aktiv i Redbergslids BK i klasserna mellanvikt och lättvikt. Han var barndomsvän med The World Champion tungviktaren Ingemar Johansson sedan 1940 talet fram till Ingemars död 30 januari 2009. Det blev många minnen tillsammans under åren inte minst från vistelserna i USA.
Medan Ingemar fortsatte med boxningen så valde Stig en bana som sångare. Som stor fan av Frank Sinatra så blev det hans repertoar som lade grunden till Stigs kommande framgångar som "Skandinaviens Frank Sinatra" i folkparkerna och konserter.
Restaurang Valand i Göteborg var bl.a. en av de återkommande scenerna liksom Liseberg.
I USA träffade han många av den tidens storheter som Count Basie, Natalie Cole, Tony Bennett, Eydie Gormé och Steve Lawrence. Men det var Frankie som var hans idol och mentor.
Stig var inbjuden till Frank Sinatras 80 års dag och träffade Tony Bennett senast dagen efter dennes 86 årsdag den 4 augusti 2012. Bennett höll då en konsert på Cirkus i Stockholm och tillfälle gavs till ett möte och minnen från deras första sammanträffande 1970 i London.
Under senare år arrangerade Stig egna konserter i Frank Sinatras anda och backades då upp av All Time Big Band på Kungsbacka Teater."
//CF
Karpaciauskas i Litauen oktober
3 deltagare - noll vinster
Tammer i Tammerfors oktober
3 deltagare - noll vinster
King of the Ring i Borås oktober/november
Hela den svenska eliten - blott två guld varav ett via walk over
-
Kan någon i ledande position förklara detta deprimerande tillstånd?
//CF
Svensk boxning har arrangerat många olika slags mästerskap genom åren.
Där återfanns allt från klubbmästerskap (!), distriktsmästerskap, kretsmästerskap (från sydsvenska till norrländska) till nationella mästerskap.
I Norrland förekom även vad man skulle kunna kalla sockenmästerskap.
Från början var de flesta årligt återkommande för att allt mer glesas ut.
Under många år var kretsmästerskapen att likna med lilla-SM.
År 1982 återstod bara sydsvenska och västsvenska mästerskapen. Det senare öppet för alla.
Sydsvenska mästare blev 54 kg Jorma Rovapalo (Älmhults BK), 71 kg Stefan Bengtsson (GAK Enighet), 75 kg Fredrik Hesselman (Älmhults BK), 81 kg Roger Nilsson (BK Värend).
Västsvenska öppna: 60 kg Reijo Karpinen (Hagfors BK), 63,5 kg Abdul Rahman (BK Örnen), 67 kg Stefan Fernström (BK Örnen), 71 kg Leif Altonen (BK Örnen), 75 kg Raimo Karpinen (Hagfors BK), 91 kg Leif Johansson (Skoftebyns AIS).
Samma års distriktsmästerskp gav följande segrare.
Dalarna: 67 kg Frej Andersén (BK Masen), 81 kg Göran Fagerström (BK Vicenten)
Göteborg öppet: 54 kg Yassar Yapisan (BK 72), 54 kg Bo G Svensson (Redbergslids BK), 60 kg Peter Eriksson (Hisingens BK), 63,5 kg Anders Karlsson (Proletärens FF), 67 kg Mikael Nyman (BK Kungälv), 71 kg Daniel Winberg (Majornas BK), 75 kg Jörgen Lindberg (BK Jaguaren), 81 kg Martin Samuelsson (BK 72).
Småland öppet: 60 kg Zole Djerdi (Halmstads AIS), 67 kg Per Olsson (Oskarshamns BK), 71 kg Mats Andersson (Nässjö BK), 75 kg Peter Alm (Kalmar BK), 71 kg Ove Berg (Skövde AIK), 91 kg Per-Åke Persson (Lunds BS).
Västergötland: 54 kg Ari Alanenpää, (IK Ymer), 60 kg Jouni Anttonen (BK Fighter), 71 kg Andreas Gourenius (KK All Round), 81 kg Jukka Itkonen (BK Fighter), 91 kg Leif Johansson (Skoftebyns AIS).
Jämförs boxning med en annan kraftsport som brottning blir man betänksam.
DM i brottning genomfördes i samtliga distrikt utom Gotland och Jämtland-Härjedalen.
//CF
I december 1954 presenterade Stockholms-Tidningen, som inte heller den finns, sin årliga rankinglista.
Den baserades på resultat, men inte enbart. Den enskilde boxarens stil och teknik vägde tungt vid bedömningen.
Följande gavs äran att ingå på topp-tio-listan:
För åttonde året i rad bjöd Hammarby IF på sitt rough house i den legendariska Eriksdalshallen.
Initiativet är synnerligen värt att applådera. Bara en sådan sak som att boxningen för en gångs skull krupit fram ur källarlokalerna.
Men om ansatsen är god var själva arrangemaget det inte.
Arrangörsmässigt är det slött slappt och likgiltigt.
Boxningen skulle börja 16.00, men så blev det inte detta år heller.
Fyrtiofem (45) minuter efter utsatt tid började röra på sig i ringen.
Dock inte för boxning. Någon slags lutknäppartjej satte igång med att spela och sjunga.
Hon gjorde det hellre än bra och det ville aldrig ta slut.
Jag går på boxning för att se boxning. Jag går på konsert om jag vill lyssna på musik.
Därtill en konferencier som numera är mycket trött och okoncentrerad.
Det är särskilt trist eftersom han en gång för inte så länge sedan var mycket bra, rolig och spirituell.
Som åskådare vill man gärna veta hur många matcher respektive boxare avverkat, men det förblev en hemlighet i år också.
Hammarbys tungvikthopp Elwin Mayue-Belezika fyllde år matchdagen. Det hade väl varit något att celebrera!
När boxningen väl kom igång, måste det varit tryggt att vara Hammarbyboxare. Segern säkrad redan innan matchen. Så har det varit i alla år. Inte en grön förlust så långt ögat kan nå...
Själva boxningen bekräftade dessvärre svensk boxnings låga status. Mest slagsmål och satsning på kraft än försök till teknik.
Speciellt damboxningen var nedslående att se. För inte så länge sedan tillhörde Sverige toppnationerna.
Den kyliga kvällsluften utanför Eriksdalhallen kändes befriande.
//CF
Nu sörjs hon av det ryska boxningsförbundet, som skrev följande på Telegram.
"Irinas bortgång är en stor förlust för hela boxningsfamiljen. Det är tungt och bittert att inse att hon inte längre är med oss. Våra djupaste kondoleanser till Irina Vladimirovnas familj och närmaste. Minnet av henne kommer för alltid att leva kvar hos oss."
Irina Sinetskaja var en av Rysslands bästa damboxare genom tiderna.
VM: 3 guld (2001, 2002, 2006), 1 silver (2005), 1 brons (2012).
EM: 5 guld (2001, 2003, 2004, 2005, 2009), 1 silver (2011).
Ryska mästare: 11 titlar (1999–2005, 2009, 2011, 2012, 2014).
Europa-cupen: Segrare 1999, 2000.
Länk till ryska boxningsförbundet.
//CF
Under sommaren har jag haft en trevlig korrespondens med Nils Johansson den tidigare ordföranden i Svenska Kanotförbundet och tillika svensk mästare inom samma sport.
Han är son till den utmärkte boxaren Gunnar Johansson som tävlade för Stockholms AIF.
Gunnar var landslagsman och svensk mästare som dessvärre avslutade sin karriär alltför tidigt. Mer om honom i en kommande artikel.
Gunnar uttogs till Olympiska Spelen i Rom 1960 tillsammans med klubbkamraten Lars-Olof Norling och Kalle Bergström från IF Linnéa. Ytterligare en kandidat var tänkbar, men Stig Waltersson gjorde en mindre god insats då det ungerska boxningsförbundet firade 35 år med en jubileumsturnering. Norling gick segrande ur sin klass i den turneringen.
Av någon anledning fick bara Norling och Bergström åka. Rombesöket blev en match kort för vardera. En historisk tvist: Norlings besegrare föll mot en viss Cassius Clay i semifinalen.
Nedan några dokument som bifogades OS-uttagningen.
A. Uttagningen
B. Vaccinering
C. Doser
//CF