Bajen Rough House

För åttonde året i rad bjöd Hammarby IF på sitt rough house i den legendariska Eriksdalshallen. 
Initiativet är synnerligen värt att applådera. Bara en sådan sak som att boxningen för en gångs skull krupit fram ur källarlokalerna.

Men om ansatsen är god var själva arrangemaget det inte. 

Arrangörsmässigt är det slött slappt och likgiltigt. 
Boxningen skulle börja 16.00, men så blev det inte detta år heller. 
Fyrtiofem (45) minuter efter utsatt tid började röra på sig i ringen. 
Dock inte för boxning. Någon slags lutknäppartjej satte igång med att spela och sjunga. 
Hon gjorde det hellre än bra och det ville aldrig ta slut. 
Jag går på boxning för att se boxning. Jag går på konsert om jag vill lyssna på musik. 
Därtill en konferencier som numera är mycket trött och okoncentrerad.
Det är särskilt trist eftersom han en gång för inte så länge sedan var mycket bra, rolig och spirituell. 

Som åskådare vill man gärna veta hur många matcher respektive boxare avverkat, men det förblev en hemlighet i år också. 

Hammarbys tungvikthopp Elwin Mayue-Belezika fyllde år matchdagen. Det hade väl varit något att celebrera! 

När boxningen väl kom igång, måste det varit tryggt att vara Hammarbyboxare. Segern säkrad redan innan matchen. Så har det varit i alla år. Inte en grön förlust så långt ögat kan nå...

Själva boxningen bekräftade dessvärre svensk boxnings låga status. Mest slagsmål och satsning på kraft än försök till teknik. 
Speciellt damboxningen var nedslående att se. För inte så länge sedan tillhörde Sverige toppnationerna. 

Den kyliga kvällsluften utanför Eriksdalhallen kändes befriande.

//CF