RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Att upprätta en rankinglista över de främsta boxarna är en grannlaga uppgift. Den är en viktig konsumentupplysning för såväl aktiva som för ledare och tränare. Det behöver väl inte tilläggas att den/de som hanterar rankingen måste vara kompetent folk.
För att en ranking inte skall bli helt godtycklig krävs kriterier för densamma. Den måste baseras på kvalitén på motståndet och hur aktiv boxaren varit. För att ta ett övertydligt exempel. Ett OS-guld ger åtskilliga rankingpoäng, en direktfinal i någon lokal cup och liknade, ger få poäng. Inbördes möten måste väga tungt. Minns den förfärliga uttagningen av Agnes Alexiusson trots att hon förlorat fem gånger av fem möjliga mot sin främsta rival Ida Lundblad. Den boxare som inte tävlat på tre månader borde betraktas som inaktiv och därmed strykas ur rullorna.
Nu har SBF i all sin vishet tilldelat Jan ”Raggarn” Eliasson, Lider Máximo från TiFa BC i Tidaholm, detta uppdrag. Man undrar varför? SBF kan väl gå vidare och utse honom till kassör också?! Han har ju gett prov på åtskillig ekonomisk fingerfärdighet genom åren. Nåväl, låt oss betrakta hans decemberranking.
Herrar 52 kg: De två som rankas borde betraktas som inaktiva. Det är länge sedan någon av dem gick en match så klassen skulle ha strukits.
56 kg: En riktigt svag klass. De två första har långa förlustrader mot tämligen beskedligt motstånd. Sedan följer det verkliga haveriet. Ett riktigt lågvattenmärke. Tre stycken 0-matchare innehar platserna 3-4-5. En av dessa ”nollor” tillhör TiFa. Varför inte lägga in några diplomare också? De är med största säkerhet bättre än de tre som nu ockuperar platserna. En boxare som återfinns på plats tre kan anses mogen för tuffa internationella uppdrag. Trean i 64 tilldelas ju landslagsuppdrag. Den nu utpekade trean - vad skulle han göra på Ahmet Cömert cup?
60 kg: Där ser det lite bättre ut, men varför placeras Magui på tredje plats? Han har fått stryk av femman Talal. Nr 6 Abdulrahim har besegrat ettan och tvåan i 56 kg. Det borde väl vara värt något.
64 kg: Naturligtvis hamnar en TiFa-pug högt. Mazdak vinner sällan och har dessutom förlorat mot nr 4 Abdrim. Mazdak får ändå boxas i landslaget trots att han inte rankas högst. Oh, dear...
69 kg: Ännu en skandalös viktning. Laziz Sharifov är vår bäste boxare kilo-för-kilo (vilket dock inte säger så mycket internationellt). Men i Sverige är han klar etta. Han matcher tämligen ofta för våra förhållanden och han är obesegrad sedan Nordiska mästerskapet. Att en Falkenboxare placeras före honom är ett riktigt trapetsnummer av herr Eliasson. Adam Chartoi. Vart tog han vägen?
Vad gäller 75-81-91 kg är det inte så mycket att anmärka på topp treplaceringarna, men klasserna utfylls av B- och C-gäng där förlustraderna är långa. Varför är de som rankas under plats tre i 75 kg att betrakta som bättre än exempelvis Harlin från Boden? I 91 kg medges att en pug är skadad. Varför är han då medtagen?
När det gäller damboxningen träffar rankingen bättre än på herrsidan, men här återfinns alldeles för många som borde betraktas som inaktiva. Vissa klasser är oerhört svaga. I 60 kg ligger en tjej fyra trots inaktivitet och trots idel förlustmatcher. Varför? Jo, hon kommer från TiFa! Det är tur för EM-silvermedaljören Lise Sandebjer att TiFa inte har någon dam i 48 kg…
Vad som obarmhärtigt avslöjas, även om det inte är meningen, är att Sverige lider brist på boxare och att det tävlas för lite. Det skikt som för svenska förhållanden kan kallas elit är försvinnande tunt. I internationell måttstock finns det nästan ingen som håller måttet.
Den ranking som Eliasson producerat gör mer skada än nytta och den måste vara oerhört demoraliserande. Boxningssverige borde sjuda av vrede. Dessvärre är det nog inte så. Ledarna känner uppgivenhet inför SBF och rycker mest på axlarna över eländet. Ingen verkar bry sig i en organisation som befinner sig i upplösning och fritt fall.
PS! Det står att rankingkommittén består av ytterligare två personer. Jag vägrar dock tro att Klas Sandberg har godkänt detta alster. Han kan ju sin boxning och han känner sina pappenheimare.
Christer Franzén