Bragdguldet i regi Svenska Dagbladet

Tidningen åtnjuter varje år sina femton minuter av uppmärksamhet då det s.k. bragdguldet delas ut.
Det är lite paradoxalt att utmärkelen fortfarande finns till eftersom tidningen i praktiken saknar en sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex, för att inte tala om dessa transor som får gråta ut i spalterna. SvD/Sport är sedan många år en underavdelning till HBTQ-rörelsen. 
Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. I år fick hopplandslaget äran. Det är inte så mycket att säga om det. Främsta rivalen var troligen diskuskastaren Daniel Ståhl, men han diskvalificerade sig själv genom att glatt uttrycka att han var stolt över att vara svensk. Sådant är absolut no-no i de politiskt korrekta kretsarna. 
Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Eftersom svensk boxning f.n. befinner sig totalt under isen så kan ingen begära att plaketten delas ut till någon pugilist, men historiskt har bragdjuryn visat prov på en horribel inställning visavi boxningen. 

Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Helt absurt!
Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd.
När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933.

Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).

Här bör också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat mot boxningen. Han satt med i bragdjuryn i bortåt trettio år...

Christer Franzén

Not: Boken Yrkesboxaren John Andersson. Stockholm 2021. Köp den för att ta del av ett spännande öde inom och utom ringen.