Proffsboxning stinker

En gång i tiden var EBU (det europeiska proffsförbundet) att betrakta som en tämligen hedervärd organisation. EBU skiljde sig från de genomkorrupta WBC, WBA, IBF, WBO och de andra i bokstavssoppan. Dessa är inget annat än affärsdrivande företag i det produktsegment som kallas boxning. Igår (11 febr 2017) hade EBU sanktionerat en kamp om den vakanta europatiteln i "super-lightweight". Anthony Yigit var ena parten, inget ont om honom, han ska ta alla chanser han får. MEN, och detta är ett stort och korrupt aber. Den andre utmanaren till titeln var en engelsman vid namn Lenny Daws. Han gick sin senaste match den 5 december 2015 och då förlorade han. För att hitta en vinst för honom måste vi gå ända tillbaka till 25 juli 2015. Det är alltså 581 dagar sedan hans arm höjdes i luften. En värdig EM-kandidat? Någon? Hur i h-e resonerar man inom EBU. Det är välkänt att titelmatcher kan köpas. De olika alfabetsorganisationerna ställer sig gärna till förfogande. De har många kommissionärer att göda. Men är det lika illa ställt med EBU? Det krävdes uppenbarligen inga meriter för att få kämpa om europatiteln. 


När vi ändå är inne på ämnet. På senare tid har vi också sett en trend att alltfler svenska amatörer "går över" som det brukar heta. Det tycks vara så att ju sämre amatör, desto hetare vilja att bli proffs. Att vara professionell brukar innebära att utövarna får betalt. Så inte inom boxning. Endast några få av våra proffs får någon ersättning alls och när så sker är den påfallande blygsam. De övriga måste betala allt själva, "all-inclusive" som det brukar heta i turistbroschyrerna, ofta även för motståndet, som i sig är billigt i alla bemärkelser. Lik från Baltikum går för en ringa penning på marknaden. 
//CF