Svenskans syn på bragder

Så var det dags igen för utmärkelsen årets idrottsbragd. Svenska Dagbladet har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Huruvida den i år premierade golfinsatsen var tillräcklig undgår min bedömning. Boxning har inte mycket att komma med i bragdsammanhang numera. OS blev ett fiasko och vad Badou Jack gör borta i USA är bara något för de mest hängivna entusiasterna. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch. Det finns ett lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets reella innebörd en verklig bragd. När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John tvingades åka ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933. Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988). 
Christer Franzén