RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Den 22 april 2017 vann irländaren Caomihin Hynes den fina turneringen Montana Belt i Frankrike. I finalen besegrade han IF Linnéas Mariusz Gnas. Veckan senare blev Hynes svårt knivskuren i ett överfall i Belfast. Vi lever helt uppenbarligen i en sinnesjuk värld där alla hämningar och spärrar har släppt. Artikel över dådet här.
För svenskt vidkommande gick det förutom Gnas finalplats inget vidare. Helena Envall, Amanda Lundström och Katrin Norén åkte ut på direkten. Yohannes Berhane vann en match innan det blev respass. Denis Kauffer likaså. Samtliga från IF Linnéa. Varför var bara Linneor på plats? Heder åt dem, men det borde väl varit åtskilligt fler klubbar som deltog i denna turnering!?
Hoppas att någon från Linnéa läser detta och skickar en välgångshälsning till Hynes och framför sitt deltagande till hans klubb.
//CF
På Öppet arkiv finns ett par filmupptagningar från svenskt landskamspsutbyte under 1940-talet. Den 21 mars 1943 mötte Sverige sin danska motsvarighet i Alvikshallen Stockholm. Det var den tjugofjärde utbytet med Danmark sedan första landskampen 1923. Då blev det överraskande oavgjort. Den här gången blev det en klar svensk viktoria med 6-2. Det svenska laget bestod av Tage Pagård (Persson), Alingsås BK som övertygade i sin landslagsdebut, Stig Kreüger, IF Linnéa som fick en domarseger, Kurt Kreüger, IF Linnéa blev däremot bortdömd, Gösta Pettersson, BK Örnen förlorade klart, Börje Wretman, BK Örnen tog en klar seger, KG Norén, Redbergslids BK gick segrande från ringen, Nils Frisk, IFK Linköping gjorde det rätta i en livlig match och Nils Andersson, BK Sparta konfirmerade den klara svenska segern. På upptagningen ser vi Pagård/Persson, KG Norén och Nisse Andersson i aktion.
Kriget gjorde det naturligtvis svårare att arrangera landskamper. Så under 1944 blev det bara en match och för motståndet stod Finland. Även den kampen gick i Alvikshallen och i almanackan stod det 8 december. Det var den trettonde gången nationerna möttes sedan starten 1929 då det blev blå-gul vinst. Det svenska gänget vann också denna gång, nu med 6-2. Stig Kreüger, IF Linnéa besegrade lite överraskande det finska ässet Elis Ask, Tage Pagård (Persson) Skövde AIK gjorde pånytt vad han skulle, Kurt Kreüger, IF Linnéa knockade sin opponent, Börje Hansson, BK Örnen såg sig besegrad, likaså Bernhard Engström (BK Örnen). För det tunga gardet gick det bra. Allan Ekwall, BK Björnen i Hälsingborg, Kurt Stehlin, Huvudsta BK och Nils Andersson, IF Linnéa var klara segrare. I aktion skådas bröderna Kreüger, Engström och Nisse Andersson. Notera att Nisse hade hederuppdraget att vara fanbärare vid bägge landskamperna.
Länk till landskamper 1943 och 1944.
Tipset angående journalfilmerna kom från en släkting till Nisse Andersson. Stort...
Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Matcher, Foton, Landskamper, Filmupptagningar
Det är ett ståtligt gäng som poserar för fotograferna efter finalerna för 1926 års svenska mästerskap. Det var det sjunde mästerskapet i ordningen och det gick sedvanligt på Djurgårds-Cirkus i Stockholm inför fullsatta hus. Deltagarantalet uppgick till 73 och sex av de åtta guldmedaljerna kom från Stockholmsföreningar. Djurgårdens IF blev bästa klubb med tre guld och ett silver. Mästerskapet gick i stort sett till tidningarnas förhandsfavoriter. På fotot vimlar det av svenska mästerskapstitlar, landskampsuppdrag, EM- och OS-medaljer.
Från vänster i bild har vi: Tungvikt Gustaf Magnusson, Djurgårdens IF. Hans karriär fick ett abrupt stopp efter en fyrverkeriolycka. Betydelsefull tränare för John Andersson och Olle Tandberg. Lätt tungvikt Nisse Ramm, Djurgårdens IF. EM-silver och EM-guld, OS-silver. Senare proffs. Mellanvikt Olof Falk, BK Örnen. En förtida död satte punkt för en karriär som kunde ha fört honom hur långt som helst. Han var den förste som erövrade fem raka SM-guld. Därtill ett EM-brons. Falk är en av de stora okända i vår boxningshistoria. Weltervikt Oscar Kjällander, Djurgårdens IF. Senare proffs. Lättvikt Gunnar Berggren, Hammarby IF. EM- och OS-brons. Senare proffs. En av de mer underskattade bland de svenska amatörboxarna. Fjädervikt John Wennberg, Vänersborgs IF. Senare proffs. Bantamvikt Åke Jacobsson, Redbergslids BK. Senare proffs. Känd ringdomare på såväl amatör- som proffsgalor. Flugvikt Harry "Loppan" Jansson, IF Linnéa. Välkänd tränare i olika stockholmsklubbar.
Samliga resultat frå SM 1926 här.
//CF
Den 26 juni 1959 är för evigt inristat i svensk idrottshistoria. Denna dag blev Ingemar Johansson världsmästare i professionell tungviktsboxning. Obs! Det var vid en tidpunkt då det endast fanns en mästare. Idag finns det bortåt ett dussin alfabetstitlar som ståtar med "sin" etta. Brrr! Nedan är en länk till ett reportage då Ingo återvänder från New York som nykorad champ. Han har mellanlandat i Köpenhamn på väg till Göteborg och uppståndelsen är stor. Det har snart gått 60 år sedan Ingo erövrade tungviktskronan och någon ny Ingo lär vi aldrig få uppleva.
Här får ni en dansk läsövning på köpet:
Optagelsessted: Københavns lufthavn. Efter den begivenhedsrige verdensmesterskabskamp i boksning i New York kom Ingemar Johanson til København. Her ventede ham en ny kamp, kampen med journalister og autograf-hungrende beundrere. Ingemar Johanson var på rejsen ledsaget af sin unge forlovede. Kampen med den forsamlede beundrerskare, klarede Ingemar med sit charmerende smil, og de fleste af de unge mennesker gik derfra med den eftertragtede autograf.
Klippet kommer från Dansk kulturav och förmedlades av Carl Falkenberg. Tack-och-bock för det.
Här återfinns Ingemar Johansson amatörmatcher. Plus det ståtliga mästarbältet.
//CF
Svenska Boxningsförbundet är en organisation som befinner sig i upplösning. Alla gör som de vill och det är ett gäng informella ledare som egentligen styr bakåtsträvandet. Den som blir vald till ordförande på kommande årsmöte borde anmäla SBF till Kampsportdelegationen för en genomlysning av den egna organisationen. Ett slags boxningens motsvarighet till Lex Maria om ni så vill. Det förekommer nämligen så mycket skit inom svensk amatörboxning att man kan bli mörkrädd. Är det verkligen någon som tror att alla startböcker är korrekta? Är det verkligen någon som tror att alla matcher blir införda i startböckerna? Är det verkligen någon som tror att det finns läkare vid alla tävlingar? Är det verkligen någon som tror att alla boxare blir läkarundersökta? Är det verkligen någon som tror att samtliga domare som innehar bok har gått alla de kurser som krävs? Är det verkligen någon som tror att det inte förekommer fusk med statliga och kommunala bidrag i olika former? Är det verkligen någon om tror att alla ledare är ”rena”? Listan är deprimerande, men kan göras betydligt längre…
Ekonomin är i ruiner. Det är inte så konstigt. Sporten är liten och vilken sponsor vill satsa en spänn på en sport som är så nersolkad som boxningen? För de vanligaste företagen som brukar sponsra idrott är boxning intimt förknippad med kriminalitet och de har inte så fel. Vilken hedervärd medborgare vill synas i dylika sammanhang. Naturligtvis ingen. Därmed blir det också noll kronor i kassan. Den nye ordföranden måste ta krafttag för att skapa en bättre intern kultur. Ett första steg är att utfasa en mängd dåliga ledare och normsättare. Det finns för mycket inavel i organisationen som varit med alldeles för länge och som styr och ställer efter eget behag.
Ekonomin borde vara prio ett, men ingen av ordförandekandidaterna har presenterat...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Klubbar
En av de flitigare besökarna på RINGSIDE skickade en festlig länk som förtjänar större publik. Det är ett fotoreportage över olika boxare som har hedrats med att stå staty. En ära som oftast tilldelats kungligheter och politiker. I kavalkaden hittar du allehanda kända pugilister från boxningens tidiga period över till gårdagens mest kända utövare. Här återfinns namn som John L Sullivan, Jack Dempsey, Max Schmeling, Rocky Marciano, Robero Duran, Felix Trinidad, Roberto Duran och åtskilliga fler. Även allas vår Ingo ingår i samlingen. Somliga verk är utmärkta, andra förfärliga, några kitch. Tvenne skulpturer sticker ut. De är excellenta. Det är hyllningen till den amerikanska boxningstrupp som förolyckades i Polen 1980. Fjorton boxare, åtta ledare och 65 andra passagerare miste sina liv i en flygkrasch och det är ett riktigt rörande monument. Bäst av dem alla är en imposant tvåtusenårig pjäs. Den visar en gammal antik mästare i all sin kraftfullhet. Man känner riktigt hur de tunga precisa slagen kommer farande genom historien.
Mycket nöje till paraden.
//CF
Den 19 september 1961 timade den femtiofemte landskampen sedan starten 1923. De rödvita var i ledning med 26 segrar mot 16 och 12 hade slutat oavgjorda. Landskampsutbytet med Danmark brukade höra till säsongens höjdpunkter. Det brukade gå hett till inte bara i ringen utan även på läktarna och domarkriget var mer regel än undantag. Debatten efter vissa domslut kunde vara intensiva. Den här gången blev det dock inte mycket att diskutera. Landskampen gick i Aarhus och de danska aviserna krävde hemmaseger. Nationerna hade mötts tidigare under våren och då blev det 5-5 i Stockholm, vilket danskarna betraktade som en förlust. Lokalbladet tippade, som framgår av urklippet nedan, 7-3. Tidningen presenterade de fem "tunge svenskerne" med foto. Notera hur prydligt klädda boxarna var. Idag råder som bekant en annan tingens ordning. De var Torsten Sjödahl (Värnamo BK) som förlorade, Bosse Högbrg (BK Defence) som vann, Alf Risberg (BK Örnen) som förlorade, Daniel Freiman (Upsala IF) som vann och Ulf Andersson (BK Örnen) som vann. Övriga blågula var Jan "Plutten" Persson (BK Sparta) som vann, Björn Hagert (IK Ymer) som förlorade, Kent Seijboldt (Eskilstuna BK) som förlorade, Denis Andersson (Stockholms AIF) som förlorade och Arne Högsten (Hälsingborgs BS) som förlorade. Slutresultatet blev alltså sämre än det förväntade, sett med danska ögon, förlust med 4-6. Evenemanget bevittnades av 4000 åskådare.
Enligt Aarhus Amtstidendes sportsida så var matchen mellan Finn Nielsen och Kent Seijboldt eftermiddagens höjdpunkt. Tungviktaren Ulf Andersson stod för en snabb och effektiv seger. Efter två minuter var hans motståndare färdig.
Resultat och matcher från landskampsåret 1961 här.
Urklippet kommer från Ulf Anderssons samling.
//CF
Karl Preutz avled den 23 februari 2017. Han var en mycket bra boxare som var aktiv under svensk boxnings gyllene period på 1950-talet. Han började träna boxning som tolvåring och sin första match vid nyss fyllda femton. Preutz tävlade för Hässleholms BK och han var samtida med storheter som Ingemar Johansson, Lennart Risberg, Thörner Åhsman, Rolf Storm, Stig Johansson och Stig Sjölin. Preutz adelsmärke var kraft och hårdhet. Han blev aldrig svensk mästare, men var SM-tvåa vid tre tillfällen 1952-1953 respektive 1955. Till meriterna hör fem landslagsuppdrag, Nybörjarmästare, Juniormästare och Sydsvensk mästare. Därtill ett Nordiskt brons på den tid man gick en match om bronsmedaljen. Han är den ende som besegrat både Lennart Risberg och Thörner Åhsman. I en av sina landskamper vann han över den sedermera kände finske proffsboxaren Pekka Kokkonen.
Låt oss lyssna till den tidningsröst från december 1954 som refererade matchen mellan Preutz och Risberg. "Kvällens skarpaste match gick mellan Lennart Risberg, Stockholm och Karl Preutz, Skåne. Risberg gick på knock från första början men Preutz kontrade suveränt med vänstern. I andra ronden hade Risberg Preutz mot repen för en serie slag men kunde inte fullfölja för knockout. Istället kom Preutz igen och krutet i vänstern hårdnade så att Risbergs vänstra ögonbryn gick upp. Samlade poäng i ladorna med den raka vänstern och fina undanglidningar. Klar och bejublad poängseger för hässleholmaren". En rubrik från Sydsvenska Dagbladet löd: "Kalle Preutz boxade ut knockout-mannen". Kampen ingick i en stadskamp mellan Skåne och Stockholm som slutade oavgjord 5-5. Det var de två tunga herrarna Preutz och Kjell Andersson från Enighet som räddade oavgjort för Skåne.
Christer Franzén
Partiell matchlista här.
En gång i tiden var EBU (det europeiska proffsförbundet) att betrakta som en tämligen hedervärd organisation. EBU skiljde sig från de genomkorrupta WBC, WBA, IBF, WBO och de andra i bokstavssoppan. Dessa är inget annat än affärsdrivande företag i det produktsegment som kallas boxning. Igår (11 febr 2017) hade EBU sanktionerat en kamp om den vakanta europatiteln i "super-lightweight". Anthony Yigit var ena parten, inget ont om honom, han ska ta alla chanser han får. MEN, och detta är ett stort och korrupt aber. Den andre utmanaren till titeln var en engelsman vid namn Lenny Daws. Han gick sin senaste match den 5 december 2015 och då förlorade han. För att hitta en vinst för honom måste vi gå ända tillbaka till 25 juli 2015. Det är alltså 581 dagar sedan hans arm höjdes i luften. En värdig EM-kandidat? Någon? Hur i h-e resonerar man inom EBU. Det är välkänt att titelmatcher kan köpas. De olika alfabetsorganisationerna ställer sig gärna till förfogande. De har många kommissionärer att göda. Men är det lika illa ställt med EBU? Det krävdes uppenbarligen inga meriter för att få kämpa om europatiteln.
När vi ändå är inne på ämnet. På senare tid har vi också sett en trend att alltfler svenska amatörer "går över" som det brukar heta. Det tycks vara så att ju sämre amatör, desto hetare vilja att bli proffs. Att vara professionell brukar innebära att utövarna får betalt. Så inte inom boxning. Endast några få av våra proffs får någon ersättning alls och när så sker är den påfallande blygsam. De övriga måste betala allt själva, "all-inclusive" som det brukar heta i turistbroschyrerna, ofta även för motståndet, som i sig är billigt i alla bemärkelser. Lik från Baltikum går för en ringa penning på marknaden.
//CF
Förra gången RINGSIDE presenterade en historisk rankinglista var för året 1966. Nu återvänder vi till säsongen 1974/1975. Den sammanställdes av den tidigare rikstränaren Sten Berglund. Det var betydligt lättare att ranka boxarna då än var det är idag, därför att det tävlades så mycket flitigare förr. Idag råder närmast likstelhet eftersom de flesta tränare bara är ute efter säkra segrar till sina adepter. På dylikt lär man sig inget. Nåväl, låt oss minnas gamla, och i en del fall, fallna kämpar.
Flugvikt: 1) Bernt Olsson, BK Falken 2) Terry Laitala, GAK Enighet 3) Lennart Karlsson, IFK Linköping 4) Bo Nilsson, Majornas BK Bantam: 1) Christer Carlsson, Haninge BK 2) Per Gunnarsson, Värnamo BK 3) Jouni Anttonen, BK Fighter 4) Lars Gustavsson, Narva BK Fjäder: 1) Kire Stojanovski, Halmstads AIS 2) Håkan Danielsson, Redbergslids BK 3) Tommy Johansson, BK Örnen 4) Peter Weise, BK Falken Lättvikt: 1) Ove Lundby, BK Örnen 2) Ulf Carlsson, Katrineholms BK 3) Kole Talevski, Redbergslids BK 4) Carl Falkenberg, GAK Enighet Lätt welter: 1) Christer Karlsson, Katrineholms BK 2) Tauno Lothander, BK Örnen 3) Jan Öjerskog, BK Fighter 4) Karl Otto Ottosson, Eksjö ABK Welter: 1) Lars Larsson, Huddinge BK 2) Thomas Åkerman, GAK Enighet 3) Hans Bång, BK Örnen 4) Jens Schlütter, Malmö BK Lätt mellen: 1) Leo Vainonen, BK Falken 2) Bo Ljung, Kristianstads BK 3) Lars Ottosson, Eksjö ABK 4) Lars Andersson, Enköpings BK Mellan: 1) Branko Mikek, Narva BK 2) Kevin Cadwallander, Stockholms AIF 3) Claes Olsson, Säffle BK 4) Åke Eriksson, BK Masen Lätt tungvikt: Nils-Erik Rosén, Kalmar BK 2) Bengt Wiklund, BK Masen 3) Åke Johansson, BK Falken 4) Håkan Bergman, Sundsvalls BK Tungvikt: 1) Kennerth Wiberg, Eksjö ABK 2) Dennis Pettersson, Redbergslids BK 3) Lars Axelsson, BK Akilles 4) Torsten Falk, BK Kelly.
Not: I en del fall har Berglund dubblerat boxarna i olika vikter. De har här "gallrats".