RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
Bernt Holgersson har lämnat ringen. Han uppnådde den aktingsvärda åldern av 92 år 3 mån och 12 dagar. Boxare lever länge. Det har vi otaliga bevis för.
Bernt tävlade i lättvikt och weltervikt för Karlskrona BK och Flottans IF under 1940-talet. Han var ett välkänt och respekterat namn fr.a. i södra delen av Sverige. När han knockade Jan Pamp från BK Björnen i Helsingborg gav det eko även i rikspressen. Så även då han boxades i landslaget. I kampen i Oslo 1949 var norrmannen nere för räkning i första ronden, ändå voterade domherrarna norskt.
Bernt deltog på en utomhusgala i Karlskrona som toppades av uppvisningen mellan Jersey Joe Walcott och Nisse Andersson. Amerikanen hade knockat Olle Tandberg och drog ut på en bejublad sverigeturné. 2500 var på plats då Bernt besegrade en dansk och han erhöll som vanligt beröm i spalterna.
Bernt var fysiskt alert in i det sista vilket den här trevliga artikeln ger prov på.
Partiel matchlista här.
Stor tack till Katarina Möller som uppmärksammade mig på Bernts bortgång.
Christer Franzén
SM nr 102 för herrar respektive SM nr 28 för damer startar idag den 9 december 2021.
Slagfältet ligger denna gång i Norrköping och dess sporthall.
Antal deltagande herrar:
51 seniorer, vilket är samma antal som föregående år.
17 juniorer
26 ungdomar
Damer:
11 seniorer, vilket faktiskt är fyra bättre än under föregående år.
0 (noll) juniorer
4 ungdomar
Ungdomar och juniorer är framtiden. Så vad säger detta om svensk boxnings framtid på damsidan?
Finns det någon inom SBF som ens bryr sig? Nedgången har varit påtaglig länge.
Många gamla ärorika klubbar har ingen eller blott en representant på plats. Vad har hänt i dessa klubbar?
/CF
Tidningen åtnjuter varje år sina femton minuter av uppmärksamhet då det s.k. bragdguldet delas ut.
Det är lite paradoxalt att utmärkelen fortfarande finns till eftersom tidningen i praktiken saknar en sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex, för att inte tala om dessa transor som får gråta ut i spalterna. SvD/Sport är sedan många år en underavdelning till HBTQ-rörelsen.
Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. I år fick hopplandslaget äran. Det är inte så mycket att säga om det. Främsta rivalen var troligen diskuskastaren Daniel Ståhl, men han diskvalificerade sig själv genom att glatt uttrycka att han var stolt över att vara svensk. Sådant är absolut no-no i de politiskt korrekta kretsarna.
Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Eftersom svensk boxning f.n. befinner sig totalt under isen så kan ingen begära att plaketten delas ut till någon pugilist, men historiskt har bragdjuryn visat prov på en horribel inställning visavi boxningen.
Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Helt absurt!
Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd.
När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt...
Läs mer →
Publicerat i: Så det kan bli
Du var väl där?! Det jublades stort under kvällen i den fullsatta hallen.
IF Linnéa hyllade sina 75 år med en inernationell gala 1984-10-29. För det utländska motståndet stod ett gäng från Jugoslavien med en olympisk guldmedaljör i spetsen.
Håkan Brock ställdes mot ett yrväder som inte ansåg sig behöva någon gard. Därmed var det slut efter mindre än två minuter i första ronden. Brocks högerkrok var inte att leka med. Efter matchen kom Brocks eget varumärke - en frivolt i ringen. Malmöpågen hade inlett säsongen bra. Först seger över den tidigare europamästaren Jakovlev från Sovjetunionen och därefter en absolut jämn holmgång mot Mike Tyson. Matcherna ingick i Tammerforsturneringen.
I huvudmatchen mötte Lotfi Ayed den olympiske mästaren från Los Angeles, Anton Josipovic. Lotfi var vikthandikappad och jugoslaven restrött. Han anlände i sista stund. Så det jämnade kanske ut sig. Lotfi inledde på sedvanligt tufft manér och speciellt bra var han i slutronden. Klar seger.
Under OS hade Lotfi lottats mot amerikanen Frank Tate och fått en synnerligen tveksam förlust. Men OS på hemmaplan då var det uppgjort för amerikanska guld. Tate vann finalen trots två räkningar. Jänkarna tog sammanlagt nio av tolv guld. Så det kan bli!
Resultat från galan. Foto från Svenska Dagbladet nedan.
//CF
Jo, ni läste rätt. Ni måste dock förflytta er 81 år tillbaka i tiden för att kunna njuta av evenemanget.
Matcherna mellan de amerikanska Golden Glovesmästarna och Europa var en stor händelse på sin tid. Tävlingarna gick aderton gånger under perioden 1931-1954 och med något undantag alltid i Chicago. Chicago var näst Stockholm den svensktätaste staden i världen så det var nästan som att boxas på hemmaplan. Året är 1940 och Europalaget var till 3/8 svenskt!!! Här kan vi verkligen trona på fornstora dagar.
Erik Ågren (Narva BK) i weltervikt, KG Norén (Redbergslids BK) i mellanvikt och Olle Tandberg (Djurgårdens IF) i tungvikt. De övriga kom från Italien och Ungern. Kampen mellan den gamla och nya världen slutade 4-4. Samtliga matcher gick tiden ut och bland svenskarna var det endast Tandberg som vann. Ågren hedrades med uppdraget att vara lagkapten för Europalaget.
En vecka senare var Europalaget i Nashville för ett möte med segrarna i Southern Golden Gloves. Där blev det en förkrossande 7-1 viktoria för Europa.
På fotot nedan, taget från en ungersk sportrapport, ser vi Ågren och Norén till vänster i övre raden. Tandberg är placerad längst till höger i samma rad. Italienarna fyller understa raden. Boxarnas adelsmärke - härliga snednäsor överlag...
//CF
PS Den som vill läsa mer om detta finner information i min bok om Narva Boxningsklubb. Östermalm tur och retur. Se under fliken "Mina Böcker".
Det här är bara ett av många exempel på hur ruttet det är inom boxningen. Cyniska ledare som tillåter allt.
I den nyligen avslutade mastodontturneringen King of the Ring deltog en grek vid namn Karsis Theocharis.
Denne grek bor f.n. i London där han tävlar för Hoddesdon Boxing Academy. I King of the Ring representerade han Londonklubben och var anmäld i gruppen senior B.
Men, och detta är ett stor men. Kort dessförinnan deltog denne Karsis på VM i Serbien för Grekland. Där vann han sin första match för att sedan förlora i den följande.
Länken går till en kampanj för att finansiera hans VM-deltagande.
Det kan vara förenat med livsfara att låta en relativ nybörjare gå upp mot en VM-boxare.
Så här får det definivit inte gå till.
Det är inte första gången det fuskas med antalet matcher i King of the Ring, men aldrig har det gjorts så här grovt.
Hur slank Karis igenom alla kontroller?
Fanns det ingen startbokskontrollant?
Vem var tävlingsledare (supervisor)?
Fanns där någon som gjorde sitt jobb i Borås?
Det här är en fråga som Svenska boxningsförbundet måste ta upp med det brittiska förbundet.
Det här måste arrangören Ray Husac ta upp med ledarna för Hoddesdon BA.
Christer Franzén
Äntligen dags för en ny ranking. Den har något prelininärt över sig efter som merparten av de aktiva inte gått så många matcher. Det är framför allt ungdomarna som håller igång verksamheten.
Rankingen baseras på kända resultat. Den avser innevarande säsong (2021/2022). Gamla meriter gäller inte.
Den enskilde boxaren värderas enligt tre kriterier: Klass på motståndet - Inbördes möten - Tävlingsflit.
Tyvärr är det fortfarande så att en del klubbar arrangerar tävlingar utan att redovisa resultaten från matcherna. Det är obegripligt. De enda som blir lidande är de(ras) aktiva.
Vi fortsätter att väga in ungdomarnas och juniorernas insatser i förhållande till seniorernas. Om vi bara rankade seniorer så skulle det inte bli en ranking värd namnet och det finns för få ungdomar och juniorer som är rankingmässiga för att det i nuläget är aktuellt med speciella listor för dem. Ungdomarna placeras dock i egen kategori efter seniorer/juniorer där sådana finns.
Vi skulle gärna sammanställa en damranking, men där finns alldeles för få utövare.
VM 2021 är i Serbien över. Totalt 25 nationer erövrade medajer.
De främsta medaljplockarna blev:
1. Kuba (3-0-2)
2. Kazakstan (2-2-1)
3. USA (2-2-0)
4. Japan (2-0-0)
5. Ryssland (1-2-2)
6. Azerbajdzjan och Frankrike (1-0-2)
8. Ukraina (1-0-0)
9. Thailand (0-1-2)
10. Armenien, Belarus, Italien och Uzbekistan (0-1-1)
Notabelt och överraskande var Japans och Thailands framgångar.
//CF
Varsågod!
Du har nu 75 100 matcher att botanisera i. Eller om du föredrar det utskrivet - sjuttiofemtusenetthundra matcher.
Du har också 31 932 pugilister att tillgå eller utryckt som trettioentusenniohundratrettiotvå stycken.
Mycket nöje och tack för att du besöker RINGSIDE.
//CF
Danmarks Radio P1 har gjort en serie intervjuer med berömda danska boxare. Serien kallas Giganterne. Missa inte den.
Länk här:
Del 1: Anita Christensen
Del 2: Johnny Bredahl
Del 3: Gert Bo Jacobsen
Del 4: Jimmi Bredahl
Del 5: Hans Henrik Palm
Samtliga med imponerande proffsframgångar. Där finns åtskilliga titlar...
Samtliga mötte svenskt motstånd som amatörer.
Jag önskar att en liknande radioserie gjordes med framstående svenska boxare.
Tack till Carl F för tipset.
//CF
PS Det finns dessutom en utmärkt biografi författad av Birgitte Loretzen över Jörgen Hansen, med titel Gamle Hansen.