RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
... de militära mästerskapen nyligen avslutades i Moskva. Det var VM nr 58 i ordningen. Deltagarantalet imponerar - 231 boxande militärer varav 45 kvinnor kämpade om medaljerna. De kom från 36 nationer. Naturligtvis återfanns ingen från Sverige i Moskva, ej heller någon från övriga nordiska länder.
Bästa nation blev inte oväntat Ryssland, med Kazakstan, Uzbekistan och Brasilien närmast efter sig. Tjugo nationer erövrade en medalj.
Det avhölls tidigare militära mästerskap i Sverige, men de upphörde under 1940-talet. Mängder av regementen hade egna boxningsklubbar.
Idag är det mycket lite av karolineranda över den svenska krigsmakten. Den har blivit en slags scoutrörelse, där det är en fördel. kanske rentav ett krav, att du tillhör HBTQ-folket för att nå framgång. Detta apropos den dubiösa annonskampanj som krigsmakten drog igång inför prideveckan. På fotot nedan mobiliserar svensk trupp under annan fana än den svenska.
Vi närmar oss med stormsteg minoriteternas diktatur...
//CF
En minnesartikel av Hans Brattberg i den fina idrottshistoriska skriften Småländska Idrottsminnen informerar oss att Lars Gunnar Svensson har avlidit. Som så många boxare uppnådde han en ovanligt hög ålder. I detta fall drygt 87 år. Lars Gunnar hade sin aktiva tid under 1950-talet och representerade BK Värend i Växjo och Vetlanda BK. Den sistnämämnda klubben var han dessutom med att starta.
Lars Gunnar mötte en rad mycket goda boxare. På matchlistan återfinns namn som Olle Eek (Kalmar BK), Stig Waltersson (BK Akilles), Sune Borg (Bjuvs BS) och Rolf Borgebäck (Kalmar BK). Det var en bedrift av stora mått när han poängbesegrade landslagsboxaren Olle Eek i Vetlanda 1957.
Boxningar på julskyltningssöndagen hade länge varit tradition i Växjö och under 1960-talet var det Lars Gunnar som höll i trådarna. Han bidrog därmed till att Växjöborna kunde ta del av färdigheter presenterade av Ingemar Johansson, Lennart Risberg och Stig Waltersson.
//CF
Rubriken kan synas märklig eftersom "alla vet" att Tandberg besegrade Karel Sys på Råsunda i Solna i en kamp gällande EM-titeln 1943.
Frågan kom upp under en trevlig pratstund med en synnerligen boxningsintresserad oldtimer. Vi samtalade mycket om gamla goda tider för svensk boxning, tider då Sverige betydde något som boxningsnation.
Sakfrågan om Olle kompliceras på grund av huvudorganisationen bakom evenemanget.
IBU (International Boxing Union) var den organisation som sanktionerade titelmatcher i Europa. Dess ursprung gick tillbaka till 1911 och sätet låg i Paris. Under kriget, 1942, omvandlades IBU till APPE (Associazione Pugilitica Professionista Europea). Det var en organisation som helt var i händerna på axelmakterna, läs Tyskland och Italien. Endast ett fåtal länder av betydelse var anslutna till förbundet. Dess förste ordförande var diktatorn Benito Mussolinis äldste son.
Kriget begränsade av naturliga skäl matchtillfällena. När Olle Tandberg äntrade ringen inför sin första EM kamp var hans matchlista förfärlig. Förluster på de två senaste matcherna och därtill en oavgjord - sammanlagt fem segrar på åtta matcher. Då som nu gick det att köpa titelmatcher. Titeln var vakant eftersom Max Schmeling tackat för sig.
När Olle utropades som segrare efter femton ronder var det alltså i egenskap av APPE-mästare. Av tradition räknas även deras europamästare som rättmätiga, men om man är formell så var en APPE-mästare inte en Europamästare. Vilket dock inte förminskar bedriften i Olles segermatch.
Några månader senare föll Olle på poäng mot samme Sys i Bryssel i en match som naturligtvis också sanktionerades av APPE.
//CF
Foto nedan...
Utomlands är det inte ovanligt att boxare har fått ge namn till gator och torg. Den som läst min bok om John Andersson vet att ett par av hans proffsmotståndare har blivit "odödliga" via sina gator i Spanien och Tyskland.
John Andersson plus ytterligare några av våra främsta pugilister borde vara värd denna typ av uppmärksamhet.
Dessvärre är det inte i egenskap av boxare som Ola Pettersson (senare Magnell) fått låna namnet till en nyanlagd lekpark i Kalmar. Platsen ligger bakom Polishuset. Ola Magnell erhåller naturligtvis äran för sina musikaliska bedrifer. Boxningskarriären blev dessvärre koncis. Hur som helst skänker namngivningen lite solsken även över svensk boxning.
Länk till tidigare artikel om honom här på RINGSIDE.
Kalmar-Posten har varit på plats på bygget...
//CF
I den Göteborgsbaserade tidskriften Proletären nr 31/2021 har dess medarbetare Janne Bengtsson en lång artikel om arbetaridrottsrörelsen (AIF). Det han skriver är läsvärt och bra, även om han överdriver rörelsens betydelse. I Sverige var den blott en parantes under 1920- och 30-talen. Bengtsson är högst densamme med domarpondus och engagemang i Djurgården.
Det finns ett avsnitt i texten där han hänvisar till boxning. Det är hämtat från RINGSIDE och därför kommer mitt bidrag i repris.
"Ett annat OS - Spartakiaden
I skrivande stund pågår OS i dess vintervariant. Idag står de Olympiska spelen i ensam majestät, men så har det inte alltid varit. Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt uppträdde en konkurrent på arenan. Via direktiv från Stalins Sovjetunionen utgick påbud att den arbetande ungdomen skulle samlas till egna tävlingar och mästerskap istället för att medverka i den ”borgerliga idrottsrörelsen”. Mottot var proletär internationalism och på internationell nivå skulle en Spartakiad organiseras som motvikt till OS. Namnet var naturligtvis inspirerat av slaven Spartacus som anförde ett uppror i den romerska republiken c:a 100-talet f.v.t.
För precis 90 år sedan (2-23 februari) arrangerades den första vinterspartakiaden i Oslo och där återfanns boxning på programmet. Totalt deltog 636 deltagare, från sex nationer, varav de flesta från Sovjetunionen. De mätte sina krafter i olika skidgrenar, skridskor, simning och brottning. Boxningen attraherade ett drygt femtiotal arbetarungdomar. Samma år arrangerades den första sommarspartakiaden i Moskva.
I Sverige drevs idealen av AIF-rörelsen. Det startades också åtskilliga AIF-klubbar runt om i landet, men stalinistpartiet (SKP) var alldeles för svagt, såväl ekonomiskt som organisatoriskt, för att kunna bära upp rörelsen och var dessutom splittrat av en mängd politiska interna strider. Här fick socialdemokratin snabbt hegemoni inom arbetarklassen och idrotten snabbt att inlemmas i det som idag kallas Riksidrottsförbundet. I Norge och Finland var AIF-rörelsen betydligt...
Läs mer →
Publicerat i: OS, Turneringar, Nostalgi
Det gedigna uppslagverket Nordisk Familjebok i 38 band innehöll en förhållandevis lång artikel om boxning som dessutom var illustrerad. Den var författad av redaktören för Nordiskt Idrottslif Roosval. Det är uppenbart att författaren var förtrogen med ämnet. Vid tidpunkten hade boxningen ännu inte gjort entré i Sverige men det var bara ett par år fram tills dess atletklubbarna var i farten med pugilistiska aktiviteter. Stora boxningsmatcher brukade finna sin väg in i de svenska dagstidningarna.
Den vetgirige kunde inhämta bl.a. följande under uppslagsordet Boxning (af eng. box, slag med knutna handen), knytnävskamp. Redan tidigt öfvades knytnäfsstrid af antikens greker samt hos romarna, där sådana pugilatio stod högt i anseende /.../ men urartade till en farlig lek och grym lek, i det att kämparna hade händer och underarmar omvirade med läderremmar, på vilka metallbucklor voro anbragta.
En konst med noga bestämda regler vandt boxningen egentligen under 1700-talt i England; den uppmuntrades av de höga kretsarna samt fick säskilda skolor och "professorer", och i de större städerna inrättades "boxing saloons" , hvari yrkeskämpar uppträdde inför hopar af åskådare, som höllo vad om utgången af striden. hvilkens nästan alltid slutade blodigt. Dessa råa folknöjen blefvo vid straffpåföljd förbjudna., och endast handskar får numera äga rum. Som modern idrott (äfven kallad pugilism) med noggranna regler /.../ bör ett högt värde tillmätas boxningen. /.../
I Sverige har boxningen som idrottsöfning ännu ej vunnit insteg på grund av fördomar samt bristande kännedom och instruktion. Som amatör- och gentlemannasport är boxningen högt värderad i England. Den professionella boxningen har sina främsta utöfvare i Amerika, där hjältarna inom "repet" /.../ äro i högsta grad populära hos den breda massan.
Så går författaren vidare och redogör detaljerat för regelverket och avslutar med en jämförelse med den franska variannten som mest påminde om dagens MMA. Den ansågs som...
Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Kultur
... John Andersson (mästare) och Olle Tandberg (utmanare) hade undertecknat kontrakt angående en kamp om den svenska SM-titeln? Matchen avsåg att utkämpas i Göteborg den 7 november 1941 i regi av Edwin Ahlqvist.
Om inte.
Då vill du veta mer. Köp biografin över honom. Länk till förlaget här eller beställ via någon annan bokhandel.
//CF
Tillbaka till mer trivsamma tider (på alla sätt och vis). Ett foto från BK Örnens lokal på Söder i Stockholm.
Det är dags att välja tävlingsdress till mellanviktaren Sigge Sjödén. Notera den stiliga boxarprofilen.
Byxhållaren är BK Örnens legendariske tränare Gustaf Martinsson (1891-1973).
Stort tack till sonen Per-Ove Sjödén som bidrog med fotot.
//CF
Det var inte oväntat. Agnes Alexiusson förlorade klart mot Wu från Taipei. Domarsiffrorna blev 4-1, men borde varit 5-0. 1 x 30-27, 3 x 29-28 och 1 x 28-29.
Det är något flegmatiskt över Agnes. Det är som hon inte vill vinna. Det finns inget djävlaranamma i henne. Alla vet (?) att den aggresive boxaren numera vinner i internationella turneringar. Då kan man inte som Agnes stå vid sidan och betrakta tillvaron.
Vilka usla kommentatorer det var!!! Pinsamt bludder. Kan inte TV-uppbåda någon som sakligt och kliniskt rapporterar vad som sker i ringen och som är pålästa vad gäller boxarnas meriter. Det är inte kommentatorernas sak att vara påhejare, men dessvärre har det blivit en trend att man skall vara enögd.
//CF
Vad kan passa bättre för en tidigare OS-deltagare än att få avlida under pågående olympiska lekar?
Christian Larsen var en utmärkt dansk boxare som tävlade för Lindholm Bokseklub i Aalborg. Han blev dansk mästare åren 1965-1966-1967-1968. Nordisk mästare 1967.
Larsen förlorade tveksamt på OS i Mexico 1968. Se artikel nedan. Blev sedan proffs och gick som sådan 28 matcher med endast två nederlag, där alla matcher utom en gick på hemmaplan i Danmark.
Hans svit av besegrade svenska pugs är imponerande - Branko Mikek, Kjell Lindblad, Christer Cornbäck, Lars Risberg och Roland Ahlin. Samtliga lämnade ringen som förlorare efter mötet med Larsen.
//CF