Publicerat den 11/01 -16
Vill ni höra på hejdlöst svammel då skall ni lyssna på "Förmiddag med P4 i Skaraborg". Radiostationen har ringt upp Svenska Boxningsförbundets ordförande Tommy Lindström. Han har inte en aning om vad han talar om. Han uppvisar en monumental okunnighet. Det är minst sagt dubbla budskap som skymtar i ordsvallet. Det är gallimatias på låg nivå, men han är van att tänja på gränserna i olika sammanhang. Om ämnet inte var så allvarligt så skulle man ha hjärtlöst roligt åt karl. Hur kunde han väljas till ordförande för SBF? Det är en gåta. Organisationen måste vara masochistisk. Kvinnan som intervjuar ställer bra och relevanta frågor - svaren är på kalkonnivå. Varsågoda - P4 Skaraborg
här. Intervjun startar efter cirka 1 timma 43 min.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
SM,
Dambox,
OS,
AIBA
Publicerat den 11/01 -16
Läs den länkade artikeln till
Västgötabladet. Artikeln exponerar en förfärande okunnighet hos Svenska boxningsförbundets ordförande Tommy Lindström. Han tycks inte ens ha hört talas om Ida Lundblad. Intervjun med herr Lindström visar tydligt att allt tal och fagra löften angående kval bara varit bluff. Tränarduon Santiago Nieva och Klas Sandberg har för länge sedan redan utsett Agnes Alexiusson som svensk OS-kandidat. Allt utåt har bara varit ett spel för galleriet, ett sätt att slå blå dunster i ögonen på Boxningssverige. Olympiska kommittén agerar naturligtvis inte på eget bevåg, de följer bara instruktionerna från de olika specialförbunden. Det stinker om SBF. Finns det inte några rakryggade människor i Boxningssverige längre, några som vågar ta tag i den här härvan? Nästa gång är det din boxare som offras - vad gör du då?
Så mitt förslag kvarstår. Låt sportslig rättvisa skipas genom en serie uttagningsmatcher dem emellan. Det gäller f.ö. även paret Anna Laurell och Love Holgersson. Även där luktar uttagningen illa. Har det möjligen med det faktum att Annas make tillhör den inre tränarcirkeln?
Idas egen beskrivning av
härvan.
Värdegrunder, någon?
Christer Franzén
Läs mer →Publicerat i:
Info,
SM,
DDD,
Dambox,
OS,
Turneringar,
AIBA
Publicerat den 05/01 -16
Intriger och vänskapskorruption är ingenting ovanligt när det gäller Svenska Boxningsförbundet. Nu är en osmaklig härva under uppsegling. Det finns två talangfulla tjejer i klassen 60 kg. Det är
Ida Lundblad (IF Göteborg Team Box) och
Agnes Alexiusson (Värnamo BK). Ida är den bättre boxaren och den överlägset mest merittyngda av de två. Detta faktum har varit ytterst besvärande för de damansvariga i förbundet. De (läs
Santiago Nieva och
Klas Sandberg) vill hellre föra Agnes till OS. Herrarna har tänkt till. Kan man inte besegra Ida i ringen så finns det sätt att göra det på utanför densamma. Det krävs stora ekonomiska insatser för att åka på träningsläger, turneringar och andra förberedelser. Det ekonomiska bidragen stryps för Ida, medan gracerna flödar över Agnes. Det senaste inslaget i denna osmakliga soppa är förbundets nya ranking vilken tas som intäkt för vilka som skall åka på OS-kval. Tidigare låg med rätta Ida som nummer ett. Hon är ju regerande svensk mästare bl.a. i kraft av en klar finalviktoria över Agnes. Ida är också till skillnad från Agnes rankad av AIBA. Trots detta glider plötsligt Agnes in på förstaplatsen. Och. Simsalabim anses hon vara OS-kandidat. Hela affären stinker och borde utredas av Riksidrottsförbundet och Olympiska kommittén.
Jag har ett förslag som garanterar sportslig rättvisa. Låt dem möta varandra i serie om fem matcher förslagsvis i Göteborg, Värnamo, Stockholm, Malmö och Gävle. Givetvis med neutrala internationella domare. Matcherna kan dessutom generera medialt intresse. En slags motsvarighet till Anders Eklunds och Roger Anderssons berömda kvintett på sin tid. Den av Ida och Agnes som går segrande ur den serien kan utan krus betraktas som Sveriges bästa i klassen 60 kg. Nu har dessvärre ett korrupt byråkratiskt system utsett en favorit. Så skall det definitivt inte vara.
Behandlingen av Ida påminner mycket om den mobbing som...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
SM,
DDD,
Dambox,
Turneringar,
AIBA
Publicerat den 31/12 -15
Det passar väl på nyårsafton! Så det blir en favorit i repris men denna gång med illustration. År 1951 hade Svenska Boxningsförbundet fått ett erbjudande om en landskamp mot Sovjetunionen i Stockholm. SBF tackade nej. De visste att det skulle bli storstryk. Istället var det tre Stockholmsklubbar som grep tillfället – Djurgårdens IF, Stockholms AIF och Narva BK. Den sistnämnda klubben fanns mest på pappret och skulle insomna kort efter ”ryssboxningarna”. Innan Sovjetlaget kom till Stockholm hade de mjukat upp med en
16-0 viktoria mot finska eliten. Efter 2xStockholm blev det matcher i Göteborg, Jönköping och Sandviken. Även Malmö och Östersund var tänkta anhalter men försvann p.g.a. de geografiska avstånden. Intresset för matcherna var på topp och de var förstasidesnyheter i tidningarna. Det beräknas att nästan 20.000 åskådare såg de ryska fenomenen.
De olika blå-gula kombinationerna hemförde totalt tre segrar och de kom via
Stig Sjölin (Värnamo BK),
Rolf Storm (BK Akilles) och
Conny Blom (Landala AK). De var vid tidpunkten Sveriges populäraste boxare. Sjölin blev dessutom bortdömd i Jönköping. Storms insats var närmast heroisk. Några dagar innan hade han vunnit i första ronden i en landskamp mot Finland. Från Helsingfors åkte han utan sitt tandskydd så han fick möta sovjeten med oskyddade gaddar. Aj!
Ingemar Johansson förlorade i Göteborg. Han hade varit på plats i Stockholm under de två matcherna och blivit blek om nosen. Han ville först inte ställa upp. Det han hade sett av slagmaskinen Algirdas Sjotsikas var tillräckligt. Efter långa övertalningar (och naturligtvis höjt matchhonorar) gick Ingemar med på match. Han klarade sig hyggligt. Januari hade inte varit någon bra månad för Ingemar. Först ingick han i en förstärkt Göteborgskombination som mötte ett lag från engelska armén. Han fick en poängseger där ”rekordvisslingar mottog domslutet”. Någon vecka senare fick han en ny domarseger, lika impopulär den,...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
Foton,
Klubbar
Publicerat den 24/12 -15
På självaste julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för Stockholms Atletklubb (SAK), även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb. Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.
Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som IF Linnéa, Djurgårdens IF och BK Pugilist. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.
Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien. Det är saxat från min bok om Narvas historia. Vill ni läsa mer om hur det en...
Läs mer →Publicerat i:
Böcker,
Info,
Klubbar
Publicerat den 19/12 -15
Grattis till dig som besöker RINGSIDE. Du har denna dag, då den årliga
finnkampen avverkas och då Erik Skoglund ska upp i ringen för sin tjugofjärde proffsmatch, drygt 30.000 matcher att laborera med i databasen. Det tar en hygglig stund att plöja dem alla. Där finns alla viktigare resultat i form OS-VM-EM-NM-SM-turneringar, en uppsjö internationella cuper och därtill åtskilliga svenska regionala mästerskap. Och mer blir det... Ett stort tack till alla er som bidrar med foton, information, tidningsurklipp och liknande. Gör som senast Skoftebyns AIS - klubben bidrog med ett stort paket startböcker. Ett extra tack till
Roger i Botkyrka som varit en utmärkt informationskälla på många sätt, inte minst över dem som bytt namn mitt i "karriären". Det gäller även
Erik i Sundsvall som hjälpt mig identifiera tidiga Norrlandsboxare. Gemensamt sprider vi kunskap om den spännande svenska amatörboxningshistorien. Bilden nedan med två av våra mest folkkära boxare genom tiderna får symbolisera länken mellan då och nu. Det är Harry Persson och Olle Tandberg som inte sparar på krutet vid en uppvisning i Hagalund 1938 inför tusentalet åskådare.
Christer Franzén
Läs mer →Publicerat i:
Info,
EM,
SM,
Matcher,
OS,
Landskamper,
NM,
JSM,
VM,
Turneringar,
AIBA
Publicerat den 11/12 -15
Ungdoms- och Juniormästerskapen (SUM och JSM) avgjordes under förra helgen i Köping. Ingen skugga må falla över deltagarna, men man blir betänksam när det gäller antalet. Det borde ha varit fler, många fler, eftersom det var svensk boxnings framtid som samlades för att göra upp om medaljerna. Deltagarantalet på SUM var
5 för tjejerna (i två viktklasser) och
40 för killarna. JSM lockade
7 damer (i tre viktklasser) och
24 herrar. Antalet medverkande talar för sig själv. Jag vill inte vara elak, men kan inte undgå att göra jämförelsen, eftersom jag f.n. ägnar mycken tid åt 1920-och 1930-talen, som underlag för en kommande bok. Perioden var svensk boxnings guldålder. På den tiden var JSM en mycket stor händelse. Fulla hus med biljetter som gick på svarta börsen samt omfattande bevakning i pressen. T.o.m. deltagarlistorna publicerades. Och med så många aktiva att mästerskapet delades upp på två avdelningar, i vad som brukade kallas den "lätta" (flug, fjäder, welter, lätt tungvikt) och "tunga" (bantam, lättvikt, mellanvikt, tungvikt). För att ge er lite perspektiv att grunna på; år 1929 innehöll den lätta avdelningen 108 pugs och den tunga 149, där enbart lättvikten bestod av fler boxare än den sammantagna summan på årets JSM. Vill ni veta namnet på 1929 års guldmedaljörer så återfinns de nedan.
F: Arne "Lill-Loppan" Jansson, IF Linnéa
B: Gösta Lindkvist, BK Örnen
Fj: Harry Kreüger, BK 28 (Stockholm)
L: Nils Karlsson, IK Balder (Stockholm)
W: Harry Eklund, Borlänge SK
M: Gerhard Karlsson, Djurgårdens IF
Lt: Julius "Julle" Factor, IF Linnéa
T: Erik Hellström, IF Linnéa
Som synes en förkrossande Stockholmsdominans.
Not: Ytterligare en från Kreügerklanen deltog. Det var Kurt som nådde semifinalen i flugvikt för de svartblå i Djurgårdens IF. Han skulle med tiden bli en av Sveriges främsta amatörboxare, men då hos rivalerna i Linnéa.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dambox,
JSM,
Turneringar
Publicerat den 06/12 -15
... till alla dem som gjorde hans Sverigebesök oförglömligt. Den 20 januari 1963 ställdes, den idag 80-årige, Lauk mot Stig Waltersson i Uddevalla. De energiska arrangörerna i den lilla klubben Uddevalla BK hade en sagolik förmåga att bjuda på den ena stjärngalan efter den andra. Denna gång hade de inviterat till svensk-(väst)tyska matcher i form av den anrika klubben Heros från Hamburg. 800 på läktarna såg en jämn, spännande och hård match mellan Lauk och Waltersson. Kampen var så jämn att domslutet 2-1 till Lauk kom att åtskilligt diskuteras. Gamle proffsboxaren Olle "Skoftebyn" Bengtsson ansåg att Stig vann. - "Tysken var hårdare men hans slag tog till 80 procent på Walterssons handskar och sedan svarade Stig med välplanerade kontraanfall, som avslutades med flera prydliga träffar. Dessa borde räckt för att domarna skulle vara eniga om svensk seger, ansåg Olle". Dessutom erhöll tysken en varning som ett extra minus i protokollet. Hur som helst gjorde kämparna
"propaganda" för sporten. Walter med sin Petra Arrangörshälsning innan galan För dem som vill veta mer om Stig Waltersson. Bok här. //CF
Läs mer →Publicerat i:
Matcher,
porträtt
Publicerat den 01/12 -15
Svenska Dagbladets bragdguld gick som vanligt till annan utövning än boxning. Tidningen har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram, tennisreportage och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fri idrott, skidåkning och simning skall det vara. Fallet
Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då
John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder.
Det var i ordets innebörd en verklig bragd.
När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933.
Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).
Här kan också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat mot boxningen. Han satt med i bragdjuryn i bortåt trettio år...
Christer Franzén
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Så det kan bli
Publicerat den 24/11 -15
Boxningsreklam inför galor i affischform brukar vara anskrämliga (för att uttrycka det snällt). Det är oftast glada lokala amatörer som fixar något som ser ut att komma från förskolan. Ett av de främsta bidragen i genren är nedanstående affisch inför en gala i Eriksdalshallen. Stockholmsalliansen stod som arrangör och anlitade den inte helt obekante Börje Dorch för ändamålet. Resultatet, ja, döm själva. Den amerikanske ledaren fick en smärre skrattchock då hans boxare ansågs komma from Texas. Hur det var med galan? Jo, Stockholm mötte Team Golden Gloves den 29 september 1986. Jänkarna vann med 8-1. Den enda svenska segern hemfördes av Lars Myrberg som då hette Lundgren. Den amerikanska truppen innehöll en del namn som senare skulle bli proffs. Den mest kända av dem var Roy Jones Jr som proffsdebuterade 1989 och fortfarande håller på. Länk till matcherna
här.
Finns det något som överträffar eller är i paritet med det här alstret - skicka in det så publiceras det.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
Så det kan bli
