Publicerat den 25/09 -13
1950-talet var rysskräckens årtionde. Mången god medborgare fruktade att ha ”Ivan” runt stugknuten en morgon. Nu behövde Stalin inte skicka några tanks, det räckte gott med en trupp pugilister. År 1951 hade Svenska Boxningsförbundet fått ett erbjudande om en landskamp mot Sovjetunionen i Stockholm. SBF tackade nej. De visste att det skulle bli storstryk. Istället var det tre Stockholmsklubbar som grep tillfället – Djurgårdens IF, Stockholms AIF och Narva BK. Den sistnämnda klubben fanns mest på pappret och skulle insomna kort efter ”ryssboxningarna”. Innan Sovjetlaget kom till Stockholm hade de mjukat upp med en
16-0 viktoria mot finska eliten. Efter 2xStockholm blev det matcher i Göteborg, Jönköping och Sandviken. Även Malmö och Östersund var tänkta anhalter men försvann p.g.a. de geografiska avstånden. Intresset för matcherna var på topp och de var förstasidesnyheter i tidningarna. Det beräknas att nästan 20.000 åskådare såg de ryska fenomenen.
De olika blå-gula kombinationerna hemförde totalt tre segrar och de kom via
Stig Sjölin (Värnamo BK),
Rolf Storm (BK Akilles) och
Conny Blom (Landala AK). De var vid tidpunkten Sveriges populäraste boxare. Sjölin blev dessutom bortdömd i Jönköping. Storms insats var närmast heroisk. Några dagar innan hade han vunnit i första ronden i en landskamp mot Finland. Från Helsingfors åkte han utan sitt tandskydd så han fick möta sovjeten med oskyddade gaddar. Aj!
Ingemar Johansson förlorade i Göteborg. Han hade varit på plats i Stockholm under de två matcherna och blivit blek om nosen. Han ville först inte ställa upp. Det han hade sett av slagmaskinen Algirdas Sjotsikas var tillräckligt. Efter långa övertalningar (och naturligtvis höjt matchhonorar) gick Ingemar med på match. Han klarade sig hyggligt. Januari hade inte varit någon bra månad för Ingemar. Först ingick han i en förstärkt Göteborgskombination som mötte ett lag från engelska armén. Han fick en poängseger där ”rekordvisslingar mottog...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher
Publicerat den 21/09 -13
Helsingborgs Dagblad har en fin minnesartikel över den nyligen bortgångne Per Malmsten. Han var inte bara en duktig boxare, han hade också talanger inom fotboll och simning. Ett juniorguld, några SM-semifinaler och en landskamp tillhörde höjdpunkterna för honom under boxningstiden.
Läs
här angående minnesstunden över Per.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dödsfall,
porträtt
Publicerat den 16/09 -13
En gång i tiden var det en ära att ha en nål på kavajslaget som visade politisk-, fackförenings- eller klubbtillhörighet. Idag är den mera sällsynt. Ofta var klubbnålarna vackra och välgjorda. Här är ett trevligt exempel. BK Winter från Kiruna där namnet verkligen avspeglas i motivet. BK Winter har rötter från mitten av 1930-talet och har i likhet med de flesta andra boxningsklubbar befunnit sig såväl i zenit som i nadir.
Kända företrädare för klubben har varit SM-medaljörerna och landslagsmännen Sven Strålberg under 1950-talets senare hälft, Peter Johansson som tillhörde 1970-talets andra del och Joakim Johansson som var framgångsrik i början av 1980-talet.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Klubbnålar
Publicerat den 12/09 -13
SWEBOX är Svenska Boxningsförbundets hemsida. Där har det utvecklats en praxis att i alla lägen lovorda samtliga svenska insatser på bortaplan. De svenska boxarnas insatser har varit enastående alldeles oavsett om de dunkats ut i inledningsomgången eller gått vidare i de olika turneringarna. Det hela blir löjligt. Vem försöker de lura? Vad ska de svenska ledarna ta till när någon verkligen ha gjort något bra!? Då finns det ju inga superlativer över. Det senaste exemplet i raden är Lasse Myrbergs rapport över Adam Chartois förlust i Ungdoms-VM. Han följer bara den senaste SBF-trenden - att skylla på domarna då de blå-gula förlorar. I fallet Chartoi var det ingen av domarna som darrade på manschetten vad gäller vinnaren. De voterade 30-27, 30-27, 29-28 till irländaren John Joyces fördel. Enligt dem var Chartoi inte i närheten av seger. Läs Myrbergs patetiska bortförklaring nedan. Han är något slags ungdomsansvarig inom SBF. Obs! Missförstå mig rätt. Jag menar inte att man öppet skall kritisera unga pugs, men att alltid skylla på omgivningen vid förlust är inte speciellt snällt mot utövaren det heller. Han/hon vet innerst inne hur det gått... "Adam visade ett lejons fighterhjärta och fick in flest träffar trots tung artillerield från irländaren John Joyce. Joyce's träffar var färre men hade större "impact" som det står i den nya regelboken. Adam pressade irländaren bakåt halva andra och hela tredje ronden och kontrade dessutom smart och effektivt. Adam kunde absolut fått domslutet, men det blev 0-3. Norska supportergänget, ryska och engelska boxare och tränare höll Adam som vinnare, en klen tröst, men det visar hur tät matchen var. Adam har gjort en helgjuten insats på detta UVM och kan dra stor lärdom av erfarenheten. /Lasse Myrberg"
Konstigt att inte Myrbergs mormor också anfördes som...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Matcher
Publicerat den 09/09 -13
I samband med Lennart Risbergs frånfälle erhöll jag ett fint foto på honom från läsekretsen. Det är en kontemplativ Lennart. Kanske tänker han framåt på nästa match. Kanske går tankarna till hur det en gång började. Efter sitt JSM-Guld 1953, där han i finalen betvingat Redbergslids Rolf Johansson (Ingos bror),
ägnade Idrottsbladet en del spaltutrymme åt Örnungen. Signaturen B-o skrev såväl insiktsfullt som framåtblickande om den unge juniormästaren.
"Lennart Risberg. Ett sällsynt praktexemplar till fighter som i fjolårets JM begick sin debut och blev utslagen (poäng) i första matchen. sen dess har han inte behövt gå någon match (10) tiden ut. Högern är hemsk.
Men hur länge håller han? Hur länge dröjer det innan han får smaka på sin egen beska medicin? Med tur kan han klara sig undan knock out nederlag, men med tur kan han i längden
inte klara sig från boxningen utan men med den garderingsteknik han håller sig med. Det är att i betydlig förtid förstöra sig själv genom att ideligen låta den ena fullträffen efter den andra landa i ansiktet, endast för njutningen att sedan själv få ge dubbelt igen, och helst: slå ner motståndaren definitivt. Än så länge har han lyckats nära nog fantastiskt med detta, men, men, men.
Ett sådant tungt löfte som Lennart Risberg har svensk boxning inte haft se´n Ingemar Johansson dök upp på JM för några år sedan. Risberg har ännu större förutsättningar, ty han kan som få dra fördel av närkamperna. Men för att komma till den absoluta toppen, och för att stanna där, fordras att han lär sig skydda sig själv med andra medel än de hittills begagnade. Man kan ta för givet att han och hans tränare än mer går in för den detaljen i fortsättningen. Hans slagstyrka är det inget fel på. Och stryk tål han...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
JSM
Publicerat den 08/09 -13
Stall Sauerlands Frederikshavnsnövningar börjar alltmer lika någon slags freakshow. Hur kan exempelvis Cecilia Braekhus motståndare ges klartecken att gå en titelmatch? Matchen, eller vad man ska kalla den, avsåg inte bara ett utan tre (!) bälten. Det är helt sanslöst. Tjejen från Dominikanska Republiken hade inte besegrat någon av klass innan danskaftonen. Nio av hennes tidigare fjorton motståndare hade
noll (0) segrar då de mötte henne. Här kan man tala om boxningspolitiskt båg. Sak samma med norskans förra motståndare. Den matchen bar alla rekvisit av en fix. Amerikanskan kom, gav upp och åkte skrattande hem med gaget. Tyvärr matchas också de svenska boxarna illa. Hur kan de lära sig något genom att möta lik efter lik från östeuropa. Otto Wallins opponent (?) hade inte sett ett gym på flera år. Det var bara en fråga om hur många minuter tjockisen skulle stå. Det blev inte många. Oscar Ahlins spinkinge slaktoffer, som mera såg ut som en lättviktare, var kemiskt fri från kurage. En skrämd harpalt som inte ens vågade slå tillbaka. Hur ska Oscar kunna utvecklas via matcher där han inte behöver bli svettig. Även för Anthony Yigit var det en enkel kväll. Ytterligare en av kvällens mismatcher. Det fanns flera. Men vitryssen försökte åtminstone. Han måste ha varit galans gladaste fyr eftersom han stod tiden ut. För Yigits del var det dock bra genomkörare att få gå sex ronder. Han boxades periodvis fint, men utan knockoutslag når han inga höjder.
Vem har sagt att proffsboxning är sport?
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info
Publicerat den 04/09 -13
Idag, den 4 september 2013, avled en av Sverige färgstarkaste och populäraste fighters -
Lennart Risberg - även kallad "Söders Dempsey". Som amatör tillhörde han söderklubben BK Örnen och han hade ett matchfacit på 83 matcher med 72 segrar, varav 59 i förtid, samt 11 förluster. Han blev svensk mästare 1956 och 1958. I landslagsdressen var han obesegrad med en svit på elva segrar. Tre av dem tillkom visserligen på walk over, men det var inte Lennarts fel, eftersom de nordiska bröderna i Finland och Danmark vägrade möta honom. År 1956 erövrade han också ett Nordiskt Guld. I likhet med så många andra boxare lyckades han aldrig i stora turneringar. Vid EM i Västberlin 1955 blev det en seger innan respass. Vid OS i Melbourne 1956 gjorde svensktruppen en dålig insats och Lennarts sköra ögonbryn innebar att det olympiska äventyret stannade vid en match.
Lennart tillhörde den unika kategori boxare vars namn drog fulla hus. Han var ingen stilboxare, men hans fightertalanger uppskattades vida. Som proffsboxare rankas han av BoxRec som den sjätte bäste svensk genom tiderna kilo-för-kilo. I hans viktklass, lätt tungvikt, placeras han som nummer två efter Sveriges hårdaste proffsboxare genom tiderna John Andersson. Risbergs matchfacit som proffs blev 32 (25-3-4, 9 KO). Som bäst rankades han som nummer 10 i världen av
The Ring.
En av hans mest omtalade matcher har tidigare beskrivits här på
RINGSIDE. Han mötte göteborgaren Thörner Åhsman i en synnerligen dramatisk och intensiv kamp i SM-finalen 1957.
Lennart erövrade aldrig några proffstitlar, men mötte en hel del goda namn. Hans bästa proffsår var 1961 då han först besegrade klassboxaren Johnny Halafihi och därefter fick ett oavgjort mot världsstjärnan Wilfred "Willie" Pastrano som senare blev världsmästare och som lärde en ung Cassius Clay ett och annat av pugilistiska elementa.
Hans sköra ögonbryn skulle...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dödsfall
Publicerat den 29/08 -13
Europalagets nästa anhalt i dubbelmötet mot USA var Washington, DC. Denna gång mötte man beskedligare motstånd än i Chicago. Opponenterna bestod av Washington Golden Gloves Champions och de besegrades med 5-3. Stig Sjölin gjorde en storstilad insats då han otippad besegrade Eldridge Thompson och för detta fick han fina lovord i den amerikanska pressen. Även den finska flugan Pentti Hämäläinen harangerades och ansågs vara världens bäste vid tidpunkten. Han skulle sedan vandra vidare till ett OS-guld i bantam 1952. En som inte fick något beröm var Ingemar Johansson. Han skulle toppa utbytet genom att möta den amerikanske tungviktsettan Norvel Lee. Så blev det inte.
Ingemar anförde handskada. I USA hittade man inget fel på hans näve, hemma i Göteborg fann läkaren en stukning. I Staterna hade man m.a.o. andra kriterier för vad som ansågs stridsdugligt. Ingemars vägran att ställa upp ledde till en rad kontroverser med de europeiska ledarna som skulle kulminera vid OS 1952. Ingemar deltog inte under EM 1951, han eller snarare Boxningsförbundet hade förstått vinken från det europeiska förbundet. Ingemar var inte välkommen efter Washingtonincidenten.
Ingemar och Norvel Lee möttes några månader senare i Göteborg. Där sattes ett svårslaget publikrekord för amatörboxning. Drygt 11.000 åskådare packades runt ringen i något som var en slags inofficiell landskamp mellan Sverige och USA. Ingemar blev i det närmaste utboxad av Lee, ändå erhöll han en domarröst. I Helsingfors-OS gick Lee ner till den lätta tungvikten och där plockade han hem en av jänkarnas fem guldmedaljer. I tungvikten ställdes Ingemar mot den väldige Edward Sanders med känt resultat.
Sanders skulle gå ett dystert öde tillmötes. Han tillhör den kategori boxare som avlidit i ringen. I december 1954 knockades han brutalt och återfick aldrig medvetandet. Som proffs blev han 9 (6-2-1, 3 KO). Enligt anhöriga till Sanders som jag varit i kontakt...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
OS,
Dödsfall
Publicerat den 23/08 -13
RINGSIDES konstgalleri utökas med ytterligare ett verk. Det heter kort och gott
Boxning och tillkom under 1920. Konstnären bakom verket hette Arvid Fougstedt (1888-1949) och var en period professor för Konsthögskolan i Stockholm. Hans motto var ett realistiskt måleri. Vad han fått inspiration till motivet är oklart. Kanske i Frankrike där han studerat, även om det framgår att den fantasifulla sparringsessionen utspelas i Kungliga Hufvudstaden. Epoken Harry Persson låg ännu i framtiden, men bokstaven P på den ene aktörens byxor kan kanske ha sin upprinnelse i den kortlivade men betydelsefulla klubben BK Pugilist från Norrmalm.
Verket har bl.a. visats på olika konstutställningar där idrotten varit motiv.
Christer Franzén
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Konst
Publicerat den 21/08 -13
Den talangfulla Armine Sinabian, Stenhagens KK, har tappat lusten. En lång karriär med svenska och nordiska mästerskapsguld plus andra framgångar tycks ha nått vägs ände. Trots att hon var Sverigebäst så motarbetades hon av förbundsledningen. Orsakerna till detta var synnerligen grumliga. Hon tvingades exempelvis tävla i VM 2012 för Armenien. Jag kommer att sakna henne i ringen eftersom hon är en fin personlighet. Hoppas hon inte lämnar boxningen för gott. Armine har mycket kunskaper att överföra till en ny generations pugs.
Artikel i
UNT.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dambox,
porträtt
