Inom kort publiceras...

Publicerat den 31/12 -20

... min biografi över John Andersson (1909-1979). Boken är ett resultat av många, många års forskning i olika arkiv.

JA, som jag benämner honom, hade ett synnerligen omväxlande liv såväl inom som utom ringen. Han lärde sig aldrig boxningens grunder, ändå kom han att nå långt, mycket långt. Som amatör tävlade han för Flottan, IK Balder och Djurgårdens IF. Han blev svensk mästare, landslagsman, europa-bronsmedaljör och Stor Grabb. Som professionell var det framför allt publiken i Frankrike-USA-Tyskland som hade förmånen att få ta del av Johns intensiva kamplusta. Bosse Högberg brukar framställas som den hårdaste av hårda. Jämfört med JA var han rena junioren. 

Boken innehåller inte bara boxning. Den följer hans liv och de samhällsförändringar som skedde under hans levnad. Visste ni exempelvis att han var s.k. krisgsseglare? Jag garanterar att ni får ett spännade möte i sällskap med John Andersson. 

Nedan får ni redan nu se omslaget på biografin. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Böcker, EM, SM, Matcher, Scientia, porträtt, Foton, Landskamper, Nostalgi, Kultur

24 december är Stockholms Atletklubbs dag

Publicerat den 24/12 -20

På julafton framför RINGSIDE sin sedvanliga hyllning till Stockholms Atletklubb (SAK).
Varför? Jo, därför att på julafton 1905 samlades tio unga män för att bilda en idrottsförening. Det måste ha varit ett djärvt tilltag med tanke på det religiösa tvång som rådde vid tidpunkten. Sammankomsten blev starten för SAK, även om namnet till en början var upptaget, så under en period gick föreningen under firmabeteckningen Svea Amatörklubb.

Boxningsvänner ska vara SAK djupt tacksamma, för utan klubbens tillblivelse hade boxningens utveckling i Stockholm, och därmed Sverige, avsevärt försvårats och försenats. SAK är idag en livaktig förening, men tyvärr utan boxning på programmet. Numera är det tyngdlyftning och styrkelyft som gäller. Visserligen hade det boxats på andra håll i Sverige, försök hade gjorts i Malmö och Göteborg, men det var i huvudstadens många atletklubbar som boxningen hämtade sina pionjärer. SAK innehöll driftigt folk och klubben blev ett slags organisatoriskt nav för boxningen under 1910-talet. De arrangerade otaliga galor och det rörde sig om allt från rena proffstillställningar till blandgalor där såväl amatörer som proffs deltog. SAK brukade locka med ”Stockholms bästa boxare” i annonserna. För ovanlighetens skull var reklamen inte överdriven. De bjöd på matcher som skulle gett Kampsportsdelegationen dåndimpen och dagens utövare att längta hem. Träningen, om det nu är rätt ord, var lika hårdför som matcherna.

Mot slutet av 1910-talet kom SAK att avlösas av klubbar som BK Pugilist, IF Linnéa och Djurgårdens IF. Sista gången SAK:s svart-blå kämpar sågs i aktion var under juniormästerskapen 1930.

Idag minns vi inte nedläggningen av boxningssektionen. Istället hyllar vi det initiativ som togs på julafton 1905, vilket lade grunden till en betydelsefull boxningsverksamhet och som med tiden skulle leda fram till bildandet av Svenska Boxningsförbundet. Som julläsning bjuder jag på en liten bonus angående den tidigaste svenska boxningshistorien....
Läs mer →
Publicerat i: Klubbar, Nostalgi, Kultur

Laterna Magica. Unga örnar på JSM

Publicerat den 17/12 -20

Ett härligt gäng Örnar från 1938. Klubben satsade stort på junior-SM detta år. Den hade ett drygt 20-tal pugs i farten och de kammade hem ett guld (Sixten Forsén) och tre silver (Arne Berggren, Evert Johansson och Gerhard Johansson) vilket renderade Örnen titeln bästa klubb. Två knattar tilldrog sig särskilt medialt intresse.
Börje Hansson och hans bror Rune väckte sensation som debuterande 14/15-åringar. De var anmälda i flugvikt, någon lättare klass fanns inte, men vägde blott 40 kg. De hade alltså ett vikthandikapp på drygt 10 kg, vilket kunde slutat illa. Den legendariska Örnenledaren Martinsson agerade oansvarigt, minst sagt. Det visade sig att bröderna Hansson besatt en osedvanligt teknisk begåvning och de kunde dessutom gardera sig väl. Det första JSM-äventyret blev bara en match vardera. Bägge vann, men kritiken fick Martinsson att dra tillbaka ungdomarna. Ett klokt beslut, men på kuppen blev Hanssonduon publikfavoriter. 
På fotot nedan flankeras Martinsson till vänster av Rune Hansson, till höger av Hans Hultman och ytterligare en person bort Börje Hansson. 
Snett höger upp nybakade juniormästaren Forsén. Förhoppningsvis kan RINGSIDES alerta besökare bidra med identifieringen av de övriga. 
De namn ni har att botanisera med, förutom de redan nämnda, är: Arne Lindström, Börje Kraft (M), E Lorensso (LT), E Olsson (L), Jörgen Hansson (L), Knut Larsson (L), Kurt Andersson (T), Lars Lindgren (M), Lennart Rehn (B), R Eriksson (W), R Sundvall (M), Sven Ekman (W), S Olsson (L),  T Lundberg (L), Uno Forsén, V Ahlin (W), Valdemar Wolf (Fj)

Hjärtligt tack till Lars Hultman för det fina kortet. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Turneringar, Foton, JSM

Ett udda pugilistiskt inslag

Publicerat den 11/12 -20

Ibland påträffar man lite udda saker från den svenska boxningshistorien. 
Douglas Melin (1895-1946) hette en stackars mellanviktare som blev snabbknockad under juniormästerskapen 1922. Det var tydligen ett slumpslag som fällde honom. 
Melin var inte vem som helst. Som 16-årig deltog på OS i Stockholm 1912 i den nobla grenen stående längdhopp och han var en av de yngsta deltagarna vid denna olympiad. Ni minns, det OS där de svenska arrangörerna lyste boxning i bann. 
Melin var flerfaldig mästare i stående längd under åren 1916-1922 och han var även god höjdhoppare. 
Civilt nådde han betydligt högre höjder. Han blev docent i insektsforskning och under åren 1923-1926 ingick han i en vetenskaplig expedition till Amazonas. Resan gav upphov till en bok, flera uppsatser och föredrag runt om i Europa. 
Se vidare Sveriges Olympiska Kommitté angående Melin. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, Kultur

Status angående boken om John Andersson

Publicerat den 05/12 -20

Jag har fått ett första provtryck av mitt manuskript. Det har blivit läckert formsatt av RPform i Köping. En firma som jag varmt kan rekommendera.

Som alltid är det en del småsaker som behöver rättas till i en första version.
Sedan inväntar jag den slutgiltiga versionen. Då jag givit OK till denna går hela härligheten till bokförlaget för tryckning. 

Boken har en omfattning av 376 sidor och innehåller ett par hundra illustrationer. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Böcker, Kultur

Svenska Dagbladets bragdguld

Publicerat den 01/12 -20

Tidningen har i praktiken avskaffat sin sportredaktion. Det som benämns "SvD Sport" upptas mest av TT-telegram och politiskt korrekta krönikor om damidrott och homosex. Flaggskeppet är den årliga utmärkelsen Bragdmedaljen som för några timmar varje år sätter tidningen i centrum. Själva bragden i insatsen som belönas har nästan alltid varit ifrågasatt. Boxning är något som de nobla juryledamöterna alltid har avstyrkt vid blotta anblicken. Fri idrott, skidåkning och simning skall det vara. Eftersom svensk boxning f.n. befinner sig under isen så kan ingen begära att plaketten delas ut till någon pugilist, men historiskt har bragdjuryn visat prov på en horribel inställning visavi boxningen. 

Fallet Ingemar Johansson är välkänt. Det är nästintill ofattbart hur han kunde förbigås. Det år han blev världsmästare tilldelades medaljen en fotbollsspelare för mål i en vänskapsmatch! Det finns ett annat lika flagrant, men mindre känt, fall där boxningen sågs över axeln. Det var år 1933 då John Andersson blev vår förste Europamästare i professionell boxning. Han åkte utan uppbackning till Bryssel och poängbesegrade Jack Etienne [Etienne Clacys] efter femton stentuffa ronder. Det var i ordets innebörd en verklig bragd.

När Ingo blev mästare hade han ett helt hov omkring sig för att underlätta hans förberedelser. John åkte ensam till lejonets kula vilket gör hans insats än större. Vem fick bragdguldet detta år? Jo, en bandymålvakt. En lagmedlems insats ansågs alltså väga tyngre än allt annat idrottsligt år 1933.

Sedan har Sverige haft ett antal silvermedaljörer i boxning på OS. Nog tål det att diskutera om inte någon av följande var större än den som erhöll bragdutmärkelsen för respektive år. Nisse Ramm (1928), Thure Ahlqvist (1932), Gunnar Nilsson (1948), George Cramne/Scott (1988).

Här kan också infogas att den tidigare redaktören för svenskans sportsektion Sune Sylvén var en av landets mest rabiata boxningshatare. Han ägnade åtskilliga spaltmeter till att utspy sitt hat...
Läs mer →
Publicerat i: Så det kan bli

Stora Grabbar (del IX)

Publicerat den 30/11 -20

Nästa tiogrupp var ett härligt gäng som drog publik på egen hand.

81. Carl Axel "Putte" Palm. Olika klubbar men Djurgårdens IF som SG. Fem gånger svensk mästare, 24 landskamper med klar plusstatistik, Nordisk mästare och Nordiskt silver, EM- och OS-deltagare. Insatser som gav höga poäng i Stora Grabbars liga. 
82. Christer Ottosson. GAK Enighet (Malmö). Dubbel svensk mästare. 24 landskamper med klar plusstatistik. NM-och EM-deltagande. 
83. Bo Claesson. Skene AK. Svensk mästare. 15 landskamper, Nordiskt silver. 
84. Tor Mathisen. Eskilstuna BK. Blev SG utan att vara svensk mästare, ständig tvåa med fyra SM-silver. 18 landskamper, Nordiskt guld, EM-deltagande. 
85. Jan-Olof Öster. BK Akilles. Blev ej svensk mästare, men tre andraplatser. 20 landskamper med klar minusstatistik, Nordiskt- och EM-deltagande. 
86. Rolf Karlsson. Eskilstuna BK. Ett SM-Guld, 16 landskamper  med klar minusstatistik, Nordiskt deltagande. En av våra mer matchflitiga utövare. 
87. Claes-Göran Svensson. Malmö BK. Trefaldig svensk mästare. Elva landskamper, Nordiskt-Guld och EM-deltagare. 
88. Ove Lundby. BK Örnen (Stockholm). Åtta gånger svensk mästare, 39 landskamper med endast sju förluster, tre gånger Nordiskt guld, EM-VM- och OS-deltagare. Flest poäng bland Stora Grabbar efter Stig Sjölin. Kort sagt en av Sveriges främsta pugilister genom tiderna.
89. Nils-Erik Rosén. Kalmar BK. Mer känd som "Släggan". Trefaldig svensk mästare, 22 landskamper, Nordiskt deltagande. 
90. Hans Thomsén. Olika klubbar men Hisingens BK (Göteborg) som SG. Fyra SM-Guld, tio landskamper, Nordiskt Guld och Olympiskt brons. Hans OS-medalj betydde oerhört mycket för svensk boxning. 

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Nostalgi, SBF, Stora Grabbar

EM för juniorer 13 - 23 oktober 2020

Publicerat den 14/11 -20

Mästerskapen startar idag. De talangfulla Alexander Fredriksson (Morgongåva BK) och Kevin Scott (Upsala IF) blir det svenska bidraget till turneringen. Årets mästerskap är av naturliga skäl rumphugget, men de bästa nationerna är med. 

Det finns skäl att rekapitulera tidigare blågula medaljörer på junior-EM. Det har inte blivit så många medaljer genom åren.

1972: Brons Ove Lundby (BK Örnen) 
1984: Brons Peter Jacobsson (Oskarshamns BK) 
1990: Silver Robert Nordman (Angered BC) 
1992: Silver Ismael Koné (Malmö BK) 
          Brons Rickard Ekvall (Botkyrka BK) 
1993: Brons Michael Yikealo (KK All Round) 
          Brons Fredrik Alvarez (BK Stora Stöten) 
          Silver Kwamena Turkson (Rinkeby International) 
1999: Brons Benjamin Kalinovic (BK Rapid) 
          Brons Steven Musisi (IFK Umeå) 

Summa tre silver och sju brons. 

Som synes var 1990-talet en fin period för svensk boxning. I övrigt mindre så. Tjugoett år sedan sist. Vågar vi hoppas på bättre resultat denna gång. Förutsättningar finns...

//CF

Länk till YouTube och direktsändning av matcherna. 

Dessväre började det med en katastrof.
Alexander Fredriksson ägde matchen fram tills dess den ständigt retirerande letten Matvejs Prokudins skickligt kontrade honom. Räkning. Upp. Ny räkning och Fredrikssons EM-äventyr var kvickt till ända. Han är en stor talang, men kanske har lovorden stigit honom åt huvudet. En nyttig förlust som det brukar heta.
Så var EM-sagan slut. Även Kevin Scott förlorade. Han hade dock en mycket bättre motståndare än Fredrikssons lett. Ukrainaren Matjakubov var tät och kontant, medan Scott dess motsats. Kunde inte ringhörnan gett råd om alternativ taktik? 


Läs mer →
Publicerat i: EM, Turneringar, SBF

Inga kubaner om göteborgarna får välja...

Publicerat den 08/11 -20

Den 17 april 1977 slog Göteborgsklubben BK 72, med Benny Ljungberg i ledningen, på stort. De inbjöd till boxningsfest med en tio man stark kubansk trupp med världsstjärnor som Angel Herrera och Sixto Soria i spetsen. Dessvärre lyste publiken med sin frånvaro så galan blev en riktig ekonomisk smäll för arrangörerna. Kanske var det biljettpriserna, 20-75 kronor, som avskräckte göteborgarna att ta sig till Scandinavium. Det fanns nog också en annan orsak till den klena publikuppslutningen. De var alldeles för svagt svenskt motstånd i ringen. Jouni Anttonen (BK Fighter), Zvonko Petrovic (BK 72), Arto Parri (GAK Enighet) och Marino Radman (Redbergslids BK) var inga namn att springa benen av sig för att skåda och övriga sju matcher fylldes ut av danskar och tyskar. Det blir en omöjlig ekvation. 

Det intressanta med galan är inte vad som utspelades i ringen utan de bevarade räkenskaperna. De visar ersättningarna för resor och traktamente i svenska kronor till de medverkande. 

Kuba: 50 000 
Tyskland (Hannover): 14 068
Danmark: 3 550 
Parri plus sekond: 1 100
Anttonen plus sekond: 600 
Radman plus sekond: 750 
Petrovic: 500 
Stig Rånge (domare): 300 
Åtta domare (Stockholm och Göteborg): 789 
Tidtagare (Göteborg): 50 
Läkare (Göteborg): 250 
Övriga funktionärer: 5 000

Summa: 76 957 (bortåt 350 000 idag)

Två dagar senare var den kubanska truppen i Borås. Svenskmatcherna i Göteborg respektive Borås

//CF


Läs mer →
Publicerat i: Info, Nostalgi

Dam-SM 2020 en veritabel katastrof

Publicerat den 01/11 -20

På årets SM deltog sju (7) damer. Ja, ni läste rätt. Sju. Det är det lägsta deltagarantalet sedan turneringen startade 1994. 

För att lägga grädde på moset så var två av deltagarna av den kaliber man benämner rena nybörjare. Ändå hamnade de i (direkt)final. Ingen kritik ska falla på de som kom till start. Däremot borde samtliga som på något sätt är ansvariga för damboxning att stå där med skammen i den mörka vrån - klubbtränare, distriktsansvariga, förbundstränare och förbundsansvariga. Ytterst är det Svenska Boxningsförbundets styrelse som bär huvudansvaret för att det kanat utför.

Nedgången för damboxningen kan inte skyllas på Covid, till skillnad från sjukdomen, har tillbakagången varit synlig i många år. Ingenting har gjorts. En gång tillhörde Sverige världseliten, nu har vi två kanske tre stycken som håller hygglig europeisk nivå. Det är vackert så, men det finns inga som fyller på underifrån. 

Såvitt jag förstått har det skett en för kvinnor ogynnsam sociologisk förändring i träningslokalerna. Därtill finns det fortfarande tränare som inte accepterar damboxning. Det finns också tränare som har en idiotisk syn på vad träning/boxning innebär. Det viktigate kriteriet för en bra tjejboxare var att hon kunde tåla smällar. Precis så sa en tränare, med tidigare förbundsuppdrag, från en av våra större klubbar, till mig. "Tåla smällar". Jag trodde faktiskt att adelsmärket på en skicklig utövare är att hon (eller han) undviker att ta emot smällar. Med sådana tränare är det inte konstigt att svensk damboxning sjunker i såväl antal som utövare och klass. Därutöver finns det en biologisk skillnad att ta hänsyn till. Kön är inte en social konstruktion som stollarna inom feminist- och HBTQ-sfären vill ha det till. Kön är en högst reell biologisk olikhet utmejsald av evolutionen och något som tränarna måste förstå. 

De tränare som inte brinner för uppdraget bör avföras...
Läs mer →
Publicerat i: SM, SBF