Publicerat den 13/10 -13
Under helgen 11-13 oktober avgjordes damturneringen Queens Cup i tyska Stralsund. En gång i tiden tillhörde Stralsund med omnejd faktiskt Sverige. Nu kom en stor svensk trupp med betydligt fredligare avsikter. De som främst visade framfötterna var det unga gardet i form av Ida Lundblad (TiFa BC), Amelia Hall (Ljungby BK) och Stephanie Thour (BK Värend). För de svenska seniordamerna var det med ett lysande undantag mera magert. Det är faktiskt dylika turneringar man ska springa hem om man vill komma någon vart.
Rutinerade damer som Frida Stenholm, Julia Söderström, Amie Ramstedt, Helena Envall, Linnea Strandell och Elin Rönnlund hamnade alla på skuggsidan. En fin comeback gjordes av Patricia Berghult (Höllvikens BK). Efter tre matcher var guldet hennes. Bra jobbat!
Queens Cup har ett passande namn, även om min favorit i damsammanhang var den danska turneringen Venus Cup. Ett namn som hade varit fullständigt omöjligt i det politiskt korrekta Svea rike.
Resultat söks under respektive namn och de låg som vanligt först ute här på RINGSIDE. Ytterligare några blå-gula deltog, Nicolina Jacobsson, Josefine Persson, Tanya Karlsson, Lina Skoghagen, Klara-Fina Holm Westerlund och My Holgersson.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dambox
Publicerat den 10/10 -13
Omedelbart efter Fridas match föreslog jag att en oberoende kommission snarast måste tillsättas för att klarlägga vad som hänt före, under och efter matchen. En sådan kunde lämpligtvis ha letts av Riksidrottsförbundet. Det fanns många frågor att finna svar på. Någon oberoende utredning blev det inte. Istället valde Svenska Boxningsförbundets Prokommission (PK), med Björn Rosengren i spetsen, polisens modell – att utreda sig själva. Resultatet av denna översyn mynnade ut i ett aktstycke som måste gå till historien. ”Ente en seffra rett” som Kålle skulle ha sagt, men skönmålningen trumpetades ut på diverse presskonferenser. Syftet med den vitmålande krian var enbart att snabbt befria PK från något som helst ansvar för det inträffade. Strategin slog fel. Rapporten utsattes för berättigad kritik inom och utom boxningssverige.
Det var alldeles för många som kände till att det inte stod helt rätt till i Fridas läger och alldeles för många reste frågor kring läkarens totala brist på agerande efter matchen. Någonstans utefter vägen kände Rosengren att marken gungade så han satte igång att producera en ny rapport. Från att ha bedömts som problemfritt så fanns det plötsligt en hel del saker att gräva i. Rapport två närmar sig problematiken, men den gör det på ett sådant sätt att PK skall friskrivas från allt ansvar. Det bär för långt att peka på fortsatta oklarheter, men en punkt bör få fördjupad granskning och fortsatt diskussion. Läkaren roll. Dennes totala brist på handlingskraft när Frida rasar ihop är närmast kriminell. Han hävdar fortfarande att Frida var kontaktbar efter knocken. Vilket trams! Hon raglar till ringhörnan, får en fråga av Ludwigs, ”besvarar” den och detta tas som intäkt för att hon var helt OK. Därmed ansåg sig Ludwigs ha fullgjort sitt åtagande som matchläkare. Som läkare borde han veta att ett svar, oavsett vilket, kan vara en...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dambox,
Foton,
VM,
Proffskommissionen,
YouTube,
Frida Wallberg
Publicerat den 08/10 -13
Från Helsingborg meddelas att
Allan Jeppsson avled bara några månader före sin 90-årsdag. Allan började boxas som fjortonåring och vandrade från flugvikt till lättvikt. Han beskrevs ofta i tidningarna som ett konditionsfenomen och yrväder som körde över sina motståndare. Han erövrade två SM-guld i fjädervikt (1945-1946), var flerfaldig skånsk- och sydsvensk mästare samt boxades i landslaget. Därtill blev det två SM-silver (1943 och 1948). Allan hade "oturen" att vara samtida med Kurt Kreüger, men besegrade denne i SM-finalen 1946 då Linnéan tvingades ge upp på grund av ögonskada i andra ronden. Allan tävlade först för Helsingborgsklubben BK Björnen och därefter för Hälsingborgs Boxningssällskap.
Efter en seger i matchen Förbundet-Pressen beskrevs Allan Jeppsson som "den prydlige, blonde blixtsnabbe boxningsteknikern och balanskonstnären".
Allan hade tre boxande bröder - Lennart, Yngve och Gunnar. Samtliga deltog på åtminstone en gala samtidigt.
Stort tack till Björn Buhre som meddelade att Allan avlidit.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dödsfall
Publicerat den 29/09 -13
... på boxningssäsongen. Idag lyfter vi på våra kepsar, homburgs eller andra typer av kapsyler inför Agnes Alexiusson (Värnamo BK) fina insats. Hon erövrade guldmedaljen vid Junior-VM i bulgariska Albena. Strongt! Intervju i
Sveriges Radio. Låt os bara hoppas att hon orkar ända in i senioråldern. Tyvärr är avtappet stort. Det är många lovande juniorer som försvunnit på vägen... På hemmaplan gick Falken Cup. Artikel i
Arbetarbladet om en förvånad My Holgersson som vann sin final.
Kanske inte så märkligt ändå eftersom matchen gick på hemmaplan. Under reportaget om My finns en mycket intressant trailer som alla måste ta del av. Den handlar om Maria Lindbergs hårda öde. Ett proffs från Malmö i motvind.
Norrköpings Tidningar rapporterar om lokala juniorer som redan lagt putorna på hyllan.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
Dambox
Publicerat den 25/09 -13
1950-talet var rysskräckens årtionde. Mången god medborgare fruktade att ha ”Ivan” runt stugknuten en morgon. Nu behövde Stalin inte skicka några tanks, det räckte gott med en trupp pugilister. År 1951 hade Svenska Boxningsförbundet fått ett erbjudande om en landskamp mot Sovjetunionen i Stockholm. SBF tackade nej. De visste att det skulle bli storstryk. Istället var det tre Stockholmsklubbar som grep tillfället – Djurgårdens IF, Stockholms AIF och Narva BK. Den sistnämnda klubben fanns mest på pappret och skulle insomna kort efter ”ryssboxningarna”. Innan Sovjetlaget kom till Stockholm hade de mjukat upp med en
16-0 viktoria mot finska eliten. Efter 2xStockholm blev det matcher i Göteborg, Jönköping och Sandviken. Även Malmö och Östersund var tänkta anhalter men försvann p.g.a. de geografiska avstånden. Intresset för matcherna var på topp och de var förstasidesnyheter i tidningarna. Det beräknas att nästan 20.000 åskådare såg de ryska fenomenen.
De olika blå-gula kombinationerna hemförde totalt tre segrar och de kom via
Stig Sjölin (Värnamo BK),
Rolf Storm (BK Akilles) och
Conny Blom (Landala AK). De var vid tidpunkten Sveriges populäraste boxare. Sjölin blev dessutom bortdömd i Jönköping. Storms insats var närmast heroisk. Några dagar innan hade han vunnit i första ronden i en landskamp mot Finland. Från Helsingfors åkte han utan sitt tandskydd så han fick möta sovjeten med oskyddade gaddar. Aj!
Ingemar Johansson förlorade i Göteborg. Han hade varit på plats i Stockholm under de två matcherna och blivit blek om nosen. Han ville först inte ställa upp. Det han hade sett av slagmaskinen Algirdas Sjotsikas var tillräckligt. Efter långa övertalningar (och naturligtvis höjt matchhonorar) gick Ingemar med på match. Han klarade sig hyggligt. Januari hade inte varit någon bra månad för Ingemar. Först ingick han i en förstärkt Göteborgskombination som mötte ett lag från engelska armén. Han fick en poängseger där ”rekordvisslingar mottog...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher
Publicerat den 21/09 -13
Helsingborgs Dagblad har en fin minnesartikel över den nyligen bortgångne Per Malmsten. Han var inte bara en duktig boxare, han hade också talanger inom fotboll och simning. Ett juniorguld, några SM-semifinaler och en landskamp tillhörde höjdpunkterna för honom under boxningstiden.
Läs
här angående minnesstunden över Per.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Dödsfall,
porträtt
Publicerat den 16/09 -13
En gång i tiden var det en ära att ha en nål på kavajslaget som visade politisk-, fackförenings- eller klubbtillhörighet. Idag är den mera sällsynt. Ofta var klubbnålarna vackra och välgjorda. Här är ett trevligt exempel. BK Winter från Kiruna där namnet verkligen avspeglas i motivet. BK Winter har rötter från mitten av 1930-talet och har i likhet med de flesta andra boxningsklubbar befunnit sig såväl i zenit som i nadir.
Kända företrädare för klubben har varit SM-medaljörerna och landslagsmännen Sven Strålberg under 1950-talets senare hälft, Peter Johansson som tillhörde 1970-talets andra del och Joakim Johansson som var framgångsrik i början av 1980-talet.
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Klubbnålar
Publicerat den 12/09 -13
SWEBOX är Svenska Boxningsförbundets hemsida. Där har det utvecklats en praxis att i alla lägen lovorda samtliga svenska insatser på bortaplan. De svenska boxarnas insatser har varit enastående alldeles oavsett om de dunkats ut i inledningsomgången eller gått vidare i de olika turneringarna. Det hela blir löjligt. Vem försöker de lura? Vad ska de svenska ledarna ta till när någon verkligen ha gjort något bra!? Då finns det ju inga superlativer över. Det senaste exemplet i raden är Lasse Myrbergs rapport över Adam Chartois förlust i Ungdoms-VM. Han följer bara den senaste SBF-trenden - att skylla på domarna då de blå-gula förlorar. I fallet Chartoi var det ingen av domarna som darrade på manschetten vad gäller vinnaren. De voterade 30-27, 30-27, 29-28 till irländaren John Joyces fördel. Enligt dem var Chartoi inte i närheten av seger. Läs Myrbergs patetiska bortförklaring nedan. Han är något slags ungdomsansvarig inom SBF. Obs! Missförstå mig rätt. Jag menar inte att man öppet skall kritisera unga pugs, men att alltid skylla på omgivningen vid förlust är inte speciellt snällt mot utövaren det heller. Han/hon vet innerst inne hur det gått... "Adam visade ett lejons fighterhjärta och fick in flest träffar trots tung artillerield från irländaren John Joyce. Joyce's träffar var färre men hade större "impact" som det står i den nya regelboken. Adam pressade irländaren bakåt halva andra och hela tredje ronden och kontrade dessutom smart och effektivt. Adam kunde absolut fått domslutet, men det blev 0-3. Norska supportergänget, ryska och engelska boxare och tränare höll Adam som vinnare, en klen tröst, men det visar hur tät matchen var. Adam har gjort en helgjuten insats på detta UVM och kan dra stor lärdom av erfarenheten. /Lasse Myrberg"
Konstigt att inte Myrbergs mormor också anfördes som...
Läs mer →
Publicerat i: Info, Matcher
Publicerat den 09/09 -13
I samband med Lennart Risbergs frånfälle erhöll jag ett fint foto på honom från läsekretsen. Det är en kontemplativ Lennart. Kanske tänker han framåt på nästa match. Kanske går tankarna till hur det en gång började. Efter sitt JSM-Guld 1953, där han i finalen betvingat Redbergslids Rolf Johansson (Ingos bror),
ägnade Idrottsbladet en del spaltutrymme åt Örnungen. Signaturen B-o skrev såväl insiktsfullt som framåtblickande om den unge juniormästaren.
"Lennart Risberg. Ett sällsynt praktexemplar till fighter som i fjolårets JM begick sin debut och blev utslagen (poäng) i första matchen. sen dess har han inte behövt gå någon match (10) tiden ut. Högern är hemsk.
Men hur länge håller han? Hur länge dröjer det innan han får smaka på sin egen beska medicin? Med tur kan han klara sig undan knock out nederlag, men med tur kan han i längden
inte klara sig från boxningen utan men med den garderingsteknik han håller sig med. Det är att i betydlig förtid förstöra sig själv genom att ideligen låta den ena fullträffen efter den andra landa i ansiktet, endast för njutningen att sedan själv få ge dubbelt igen, och helst: slå ner motståndaren definitivt. Än så länge har han lyckats nära nog fantastiskt med detta, men, men, men.
Ett sådant tungt löfte som Lennart Risberg har svensk boxning inte haft se´n Ingemar Johansson dök upp på JM för några år sedan. Risberg har ännu större förutsättningar, ty han kan som få dra fördel av närkamperna. Men för att komma till den absoluta toppen, och för att stanna där, fordras att han lär sig skydda sig själv med andra medel än de hittills begagnade. Man kan ta för givet att han och hans tränare än mer går in för den detaljen i fortsättningen. Hans slagstyrka är det inget fel på. Och stryk tål han...
Läs mer →Publicerat i:
Info,
Matcher,
JSM
Publicerat den 08/09 -13
Stall Sauerlands Frederikshavnsnövningar börjar alltmer lika någon slags freakshow. Hur kan exempelvis Cecilia Braekhus motståndare ges klartecken att gå en titelmatch? Matchen, eller vad man ska kalla den, avsåg inte bara ett utan tre (!) bälten. Det är helt sanslöst. Tjejen från Dominikanska Republiken hade inte besegrat någon av klass innan danskaftonen. Nio av hennes tidigare fjorton motståndare hade
noll (0) segrar då de mötte henne. Här kan man tala om boxningspolitiskt båg. Sak samma med norskans förra motståndare. Den matchen bar alla rekvisit av en fix. Amerikanskan kom, gav upp och åkte skrattande hem med gaget. Tyvärr matchas också de svenska boxarna illa. Hur kan de lära sig något genom att möta lik efter lik från östeuropa. Otto Wallins opponent (?) hade inte sett ett gym på flera år. Det var bara en fråga om hur många minuter tjockisen skulle stå. Det blev inte många. Oscar Ahlins spinkinge slaktoffer, som mera såg ut som en lättviktare, var kemiskt fri från kurage. En skrämd harpalt som inte ens vågade slå tillbaka. Hur ska Oscar kunna utvecklas via matcher där han inte behöver bli svettig. Även för Anthony Yigit var det en enkel kväll. Ytterligare en av kvällens mismatcher. Det fanns flera. Men vitryssen försökte åtminstone. Han måste ha varit galans gladaste fyr eftersom han stod tiden ut. För Yigits del var det dock bra genomkörare att få gå sex ronder. Han boxades periodvis fint, men utan knockoutslag når han inga höjder.
Vem har sagt att proffsboxning är sport?
//CF
Läs mer →Publicerat i:
Info
