Låt oss glömma fiaskot i Dam-VM och i stället följa med BK Örnen till Norrland på turné.
Sommaren 1942 packade den legendariske Örnentränaren Gustaf Martinsson trunken och styrde resan mot Boden, Kiruna, Malmberget och Skellefteå. Det skulle bli en blandning av matcher och uppvisningar, samt spridandet av lite ljus och pugilistisk lärdom bland de norrländska klubbarna. Örntruppen bestod av de kända namnen Börje Wretman (svensk mästare och landslagsboxare), Gösta Pettersson (svensk mästare och landslagsboxare) och Börje Hansson (svensk mästare och landslagsboxare). De hade sällskap med de mindre kända Ragnar Frank och Rune Andersson. På turnén återfanns också Allan Hansson från Landala AK.
I Boden blev det pampigt så det förslog. I 19:s musikkår hälsade välkommen på bandyvallen. Militära hälsningar övrbringades innan slagväxlingarna kunde börja. Av de bättre boxarna fick endast Börje Hansson och Börje Wretman matcher. Däremot var hela truppen igång i Kiruna där motstånd kunde uppbringas. Idag kan man irriteras över alla ålders-och klassindelningar som omöjliggör matcher. Det var dock inte så mycket bättre förr. I Malmberget fick en ren nybörjare, 17 år ung, möta Gösta Pettersson som var nybakad svensk mästare och kom nästan dirkt från en B-landskamp mot Italien. I Skellefteå stod hemmaklubben SIF för det mesta av motståndet. Gott om publik på alla ställen. Stockholmare var något att begapa i landsorten.
Gustaf Martinsson var inte säskilt nöjd med vad han sett av norrlandsboxarna. De gick alldeles för mycket på knockout med sin slagsmålsstil. Hårda smällar i första hand och ingen tanke på gard. Några fann dock nåd för Örnledaren. Det var Svante Petrini (Malmbergets AIF), Åke Malmgren och Harald Bergqvist (BK Winter).
Nedan som tecknaren såg det:
//CF