RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
På svenska boxningsförbundets hemsida kommer ni säkerligen att få läsa om vilket utmärkt SM det var. Så var det dessvärre inte. Det fanns få saker att att finna glädje över. Den boxning som presterades liknade ofta mer slagsmål än boxning. Det tycks som om utövarna är besatta av att vara så mycket macho som möljligt. Dessutom verkar de bara kunna slå ett slag i taget. Vänster eller höger och så omfamning av motståndaren. Monotont så det förslår. Förgäves letade man efter den raka vänstern, boxningsintelligensen, taktiken, rörelseschemat!
Några nya hopp i seniorklasserna presenterades inte. Förutom möjligen en tidigare Thaiboxningsmästare. Det syntes att han var skolad på ett helt annat sätt än våra "vanliga" utövare. Jag hoppas att Constantino Nanga från Hammarby IF helhjärtat satsar på boxningen framöver. Då kan han gå långt. Välkommen åter kan man säga till Babacar Kamara, Djurgårdens IF. Det fanns ringrost att borsta bort, men det var härligt att se vad rutin och erfarenhet betyder. Här bjöds det inte på några slagsmålstendenser, utan boxning.
På ungdoms/juniorsidan var det väl bara två som stack ut. Kevin Scott från Uppsala IF kan bli hur bra som helst. Hos tjejerna lyste Thelma Segerfeldt-Eskilsson från BK Viljan starkast. Dessvärre var deltagarantalet på kvinnosidan katastrofalt. Totalt 4 juniorer och 6 ungdomar - det är skamligt.
Det fanns ett gäng rejäla plumpar under mästerskapet. Jag har inte räknat dem, men det rådde inflation i delade domslut. En match oavsett hur jämn den är skall alltid sluta enhälligt. Det är inte fotboll där 3-2 är jämnare än 5-0. Här har domarbasen mycket att jobba med. Några av deltagarna visade ytterst dåligt humör som förlorare utan att detta påpekades av funktionärerna. Det fanns ju t.o.m. en AIBA supervisor på plats. Hon tycks helt ha missat sin uppgift. Under semifinalerna kom en walk over. Vid en sådan skall den "vinnande" boxaren komma upp i ringen iförd matchkläder, handskar och munskydd för att få sin arm höjd som tecken på seger. Vad händer? Jo, killen kommer upp i ringen i civil mundering. Han borde därmed ha diskats. Att supervisorn är obevandrad i regelverket är en sak, men inte ens någon av domarna reagerade. Det finns faktiskt en regelbok att tillgå. Till finaldagen hade någon dock hittat rätt och proceduren utfördes korrekt.
Den största blamagen avsåg Billy Liljekvist från Bulldog TC. Han blev inte bara svensk mästare, han blev även utsedd till turneringens bästa boxare. Det är helt obegripligt och här måste det ligga en rejäl dos politik i botten. Det ryktas att förbundet försöker få in honom i Olympiska kommitténs program. Då blir det lite klirr i kassan till såväl förbund som till Billy. Hans väg till guldet är uppseendeväckade och saknar nog historiska jämförelser. Han förlorade klart sin kvartsfinal mot Ferdous Sahar från Stockholms AIF ändå dömdes han 3-2. Han förlorade om än mindre klart mot Adolpe Sylva från Halmstad BS ändå blev det 5-0. Finalen tappade han till Anton Hellström från BK Falken. Domslutet 3-2. Det kan man kalla en framgångssaga styrd av inte så osynliga händer. Det vidrigaste av allt under SM. I Billys ringhörna återfanns ingen mindre än den mångkriminelle kvinnomisshandlaren Patrick Bogere. Hur rimmar det med Boxningsförbundets värdegrunder?
Går man in på förbundets hemsida så möts man inte av så mycket boxning. Däremot dryper det av vår nya religion "värdegrunder". Bland alla budord återfinns slagord som Glädje, Samarbete & Gemenskap, Respekt, Jämställdhet och Jämlikhet. Betyder de inget i SBF:s praktik? Hur går det ihop med fallet Bogere? Var det glädje, samarbete och jämlikhet han kände inför sina rånoffer och då han spöade upp kvinnan?
//CF