Sanna Neselius och vetenskapen

Så har boxningen ännu en gång blivit farligförklarad. Tala om att sparka in öppna dörrar. En forskargrupp inkluderande den tidigare boxaren Sanna Neselius (som då hette Rauta) har producerat en rapport vars fulla titel lyder ”CSF-Biomarkers in Olympic Boxing: Diagnosis and Effects of repetitive Head Trauma”.

Vad som brister här liksom i de flesta liknade studier är det direkta sambandet mellan orsak, verkan och (långtida) effekter.

Jag skall inte trötta med den medicinska jargongen, men enkelt uttryckt har forskargänget funnit vissa förändringar i hjärnvätskan som indikerar att nervceller kan ha skadats och att förändringarna fanns kvar längre än förväntat. Undersökningen baseras på 30 amatörboxare med minst 45 matcher. De har jämförts med 25 stycken icke boxande individer. Kön och tidperiod ej angivna.

Vad säger studien egentligen? Vad innebär rönen i praktiken? Blir boxarna punch-drunk inom x antal år? Erhåller de alzheimers? Parkinsson? Blir de självmordsbenägna? Eller händer ingenting? Varför blir inte alla som tävlingsboxats permanent skadade? Studien lämnar oss i sticket. Varför? Jo, den är alldeles för klent underbyggd för att man skall kunna komma längre än det rent uppenbara – att slag mot huvudet kan medföra skada i någon form.

Alla som på något sätt varit involverade i seriös forskning vet hur svårt det kan vara att belägga orsakssammanhang. Det som för lekmannen kan framstå som självklart behöver inte alltid vara det ur vetenskaplig synpunkt. För att man ska kunna säga någonting alls om skadliga effekter behövs det betydligt mer på fötter än vad Neselius & Co åstadkommit.

En seriös studie måste vara longitudinell. Det innebär att man måste följa undersökningsgruppen över lång tid, i detta fall troligen 20-30 år. Först då kan man se om eventuella skador har medfört sociala och/eller medicinska problem för utövarna.

Undersökningsgruppen (boxare) måste innehålla en så stor kohort (antal boxare) att den blir relevant. Det duger inte att komma dragandes med 30 individer. Genom åren har det säkerligen funnits 25 000 personer som tävlingsboxats bara i Sverige. De har uppskattningsvis gått 250 000 matcher. Hur många av utövarna erhöll permanenta och långtgående hjärnskador av sin utövning? Här lämnar oss alla studier i sticket. Det är ingen som vet om X, Y eller Z var skadad av boxningen eller något annat. Eller om de var skadade överhuvudtaget. Det saknas helt enkelt underlag för att säga någonting med säkerhet.

Boxargruppen behöver också jämföras med lika stora kontrollgrupper.

Kontrollgrupperna bör utväljas från andra högriskidrotter som ishockey och ridning. De två toppar ligan över allvarliga hjärnskakningar. Kontrollgrupperna måste naturligtvis vara lika stora som undersökningsgruppen (boxare) och följas över lika lång tid.

Undersökningsgrupperna måste också jämföras med ett lika stort antal individer som ingick i boxar- och kontrollgrupperna, men som består av individer som aldrig idrottat eller på annat sätt utsatt huvudet för något slags trauma.

När allt detta är gjort och efter att samtliga resultat är insamlade, bearbetade och jämförda kan vi ana samband. Om det finns några. Finns det ett samband kan det lika väl vara falskt. Alla störande faktorer måste med säkerhet elimineras. Exempelvis så ger alkoholen permanenta hjärnskador vars effekter påminner om en punch-drunks.

Jag vill på intet sätt påstå att boxning eller någon annan idrott är ofarlig. Tvärtom kostar idrotten samhället ofantliga belopp i form av sjukfrånvaro och sjukvårdskostnader. Om detta är det inte politiskt korrekt att tala högt. Enligt den officiella versionen är ju idrotten så fin, så nobel, så ädel och den skapar enbart goda samhällsmedborgare. Inte minst boxningen.

Det finns äkta punch-drunks att hämta från boxningshistorien. Det mest uppenbara exemplet idag är Mohammad Ali. En vandrande zombie. Han exploaterades grymt av sina muslimska ”vänner” och fick betala ett fruktansvärt högt pris i form av för många matcher där han konsumerade fruktansvärt med stryk. Hans skröplighet brukar skyllas på Parkinsons. Det har han också. Alis hjärna borde vara ett alldeles underbart framtida forskningsobjekt. Mot Ali kan ställas alla de tiotusentals och åter tiotusentals f.d. boxare, såväl amatörer som proffs, som haft framgångsrika yrkeskarriärer efter sin aktiva idrottstid.

Det som är märkligt med den här studien är att Neselius är knuten till Svenska Boxningsförbundet. Vilka bevekelsegrunder har hon? Jag betvivlar att hon skulle ge sig på ridsporten eller Ishockeyförbundet. De är stora och mäktiga. De kan kontraslå. Boxningsförbundet har inga vänner förutom den egna kretsen och knappt ens det.

Avslutningsvis bör det kanske påpekas att Sanna Neselius är ortoped. Till henne går man med den brutna lilla tummen…

Christer Franzén