OS-resan slut

Det gick som det brukar när blå-gula boxare är ute på mästerskap. På sin höjd en vinst, sedan respass hem. 
Svensk boxning befinner sig på en låg standard och har gjort det länge utan att någon har reagerat eller agerat. 
Tvärtom så har det funnits något självgott hos svenska boxningssamhället. Bara för ett par år sedan kunde man läsa dumheter som "vi ligger nära toppen nu" och "vi tillhör de främsta" på förbundets hemsida. 

Ibrahim Nebil illustrerade svensk boxnings dilemma. Vilja men inte kunna. Han kämpade väl, t.o.m. bättre än väntat, men räckte inte till.
Han var hela tiden tvåa i allt han företog sig. Uzbeken behövde inte förta sig. Efter matchen låg han på golvet och tackade den högste för nederlaget. Osmakligt. Hur i h-e kan förbund och olympiska kommitten godkänna detta? 

Anna Laurell-Nash är en katastrof som kommentator. Hon pladdrar mer än analyserar och hon ser sig främst som en PR-gumma för SBF. Hon hade Agnes Alexiusson som segrare och hennes superlativer över Nebil skymde händelserna i ringen. Det är inte en reporters uppdrag att vara partisk. Vederbörande skall vara iskallt kylig i sina kommentater, inte en påhejare. Att blåsa upp boxarna till något de inte är, är bara att göra dem en otjänst. 

När hon tilldelar Nebil en plats i "absoluta världstoppen" - vem vill hon bedra? Sig själv? Sina boxarkompisar?

Förbundet anställde en engelsman som skulle frälsa svensk boxning. Av det blev platt intet. Han var mest intresserad av att komma till Paris, inte att utveckla den skrala svenska boxningskulturen. Enligt ryktet har han fått sparken... 
Han kostade grova pengar. Till ingen nytta.

//CF