RINGSIDE
till den svenska amatörboxningens historia
OS 1988 i Söul var i mångt och mycket ett bedrövligt spektakel, men en sak värmde. Det var den svenska boxtruppens insats.
Innan turneringen hade det knotats i gångarna. Det skulle bli ett nytt fiako för svensk boxning, men de självvalda "experterna" gick på den s.k. minan.
När OS summerades var boxningen den mest framgångsrika av samtliga specialförbund, med ett silver, ett brons och en kvartsfinalplats.
Totalt vann de sex boxarna fjorton av tjugo matcher. För första gången överlevde samtliga första omgången.
I rättvisans namn skall sägas att den här gången hade truppen en tursam lottning, men det kan kompensera alla gånger lottningen varit av motsatt slag. Det bör också påpekas att Kuba bojkottade detta OS vilket naturligtvis hade stor bestydelse för boxningsturneringen.
Dåvarande rikstränaren Leffe Carlsson är den som främst bör hyllas för den förnämliga insatsen. hans energiska arbete gav resultat.
Det första OS-silvret sedan 1952 hämtades av George Cramne (Scott). Hans tekniska briljans gav fyra segrar innan final förlusten mot den omöjlige östtysken Andreas Zülow.
Medalj blev det också för Lars Myrberg. En gansk ojämn boxare som dock lyckades i Sydkorea. Efter fyra segrar var han i semifinal. Där blev Australiens Cheney honom övermäktig.
Martin Kitel avancerade till kvartsfinalen efter två vinster.
Övriga deltagare var Jimmy Mayanja som efter två segrar fölorade i åttondelen, Sören Antman och Lotfi Ayed som vann var sin match innan det tog stopp.
Svensktruppens resultat från OS 1988 här.
//CF
PS. Det var fortfarande tillåtet för varje deltgare att tävla i sin nations färger. Nu har vi annorlunda och vedervärdiga regler där boxarna måste underkasta sig blå respektive röd dräkt. Brrr...