Lång dags färd mot natt

Olympisk boxning i form av en landskamp i blandning med s.k. proffsboxning. Det var konceptet för lördagen den 9 maj 2026 i Eriksdalshallen. Åtskilliga år har förflutit sedan proffsboxning senast arrangerades i Söders Madison Square Garden så det var inte utan förväntan jag bänkade mig.  

Det började illavarslande. Tomma läktare och en ung tjej (Natascha ?) som försökte framföra den svenska nationalsången. Det borde hon inte gjort, hon kunde inte vårt nationalepos utan läste texten från sin mobil samtidigt som hon sjöng. Det framstod som tydligt att den späda ungflicksrösten inte ”ville leva och dö i Norden”. Det var dessvärre inte det enda vokala inslaget under galan. 

Låt oss ta proffsboxningen först.
Standarden på de blå-gula utövarna är låg, mycket låg. Som vanligt hade man importerat säkra förlorare, ändå höll det på att gå överstyr. Lorens Ottosson hade kondition för handskakningen. Kravlade därefter mest runt på golvet av trötthet. Snälla poängdomare belönade honom med oavgjort. Det nya hoppet Erik Mendoza tog emot de enklaste smällar. Så kan han inte hålla på i längden. Dessutom saknade han egen slagkraft. Aldo Colliander omgavs av ett hov av väldigt unga beundrarare som gav mig obehagliga associationer i dessa tider. Aldo slog inte ett slag men vann ändå. Han gjorde entré med egen rap. Där kanske han kan finna en bättre framtid.

Mikaela Laurén är verkligen löjlig att skåda. Hennes självbild är så långt från verkligheten man kan komma. Hon gjorde en entré som vore hon kejsarinnan av Portugalien med utstyrsel från Red Light district. Hennes motståndare fick stå och vänta länge på match. Såg tanig och eländig ut, så jag befarade det värsta, men det var en kvinna som kunde boxningens ABC. Hennes vänsterarbete var en fröjd att se. Laurén blev totalt utboxad, vann inte en enda rond. Hon har aldrig kunnat boxning, bara slåss. Vunnit sina matcher på sin simmarfysik. Nu saknade hon helt kondition, reflexer, timing och avståndsbedömning (slog stora hål i luften). 

Största behållningen och aftonen absolut bästa utövare alla kategorier var Neo Vis Jamegar. Billigt motstånd, men sättet han vann på var imponerade. Det är ett namn att fortsättningsvis följa.

Landskampen mot Irland blev inte den fullträff jag hoppats på. Det var alldeles för många dammatcher. Att tävla för landslaget borde vara ett hedersuppdrag, inte en sak för rena nybörjare.  De tre avslutande herrmatcherna var fina. Samtliga borde gått Sveriges väg, men Aiden De Aravjo från Stockholms AIF blev bortdömd. Hammarbys Elwin Mayue-Belezika går från klarhet till klarhet. Han börjar få den pondus en 90-kilos kille behöver. Han kan bli ljuset i tunneln…

Summa summarum: De olympiska boxarna var trots allt kvällens behållning, till skillnad från sina professionella kollegor. 

//CF