Kunglig lekkamrat och vakt

Idag, på valborgsmässoafton, fyller Carl Gustaf Folke Hubertus 70 år. Det måste vara ett konstgjort liv att vara en kunglighet. I synnerhet hans barndom var hemsk i frånvaro av jämnåriga lekkamrater och manliga förebilder. Varje sommar var dock ett glädjeämne för den unge prinsen för då vistades den kungliga familjen på Solliden utanför Borgholm på Öland. Redan då ansågs det viktigt att ge honom ett slags personligt skydd. Mannen ifråga som blev en ljuspunkt i prinsens liv var en polisman från Kalmar. Namnet var Lars Meurling och han var en känd tyngdlyftare och boxare. Meurling blev en slags ställföreträdande pappa som lärde Carl Gustaf att fiska, bygga hyddor, leka indianer och annat som hör barndomen till. Inför kungens 50-årsdag var Meurling en av dem som i TV berättade om äventyren på Öland. När vi är inne på Meurling så tål historien om hans match mot Ingemar Johansson att återberättas.

Den 12 december 1949 gick en match i Kalmar som blivit omskriven på många sätt. De flesta felaktiga. Se exempelvis Ingos egen Sekonderna lämnar ringen (spökskriven av journalisten Åke Hall). En ung Ingemar Johansson vann på poäng efter två ronder över Kalmar BK:s Lars Meurling. Utgången av matchen var lika egendomlig som händelserna i övrigt. Ett våldsamt oväder drog fram över Öland och Kalmarbygden med vindstyrkor uppåt 30 sekundmeter. Ljuset i hallen slocknade i samband att Meurling gick ner för räkning samtidigt som gonggongen gick för att markera andra rondens slut. Efter 20 minuter återkom ljuset, men då hade boxarna stått och blivit kalla. Både Lasse och Ingemar väntade på att få fortsätta, men domaren John Karlsson gjorde det enda riktiga. Han gick till poängprotokollen. Därav det säregna resultatet – poäng efter två ronder.

Drygt trettio år senare erinrar sig Meurling i lokalbladet Östra Småland. Jag visste ingenting om Ingemar den gången. Bara att han var 17 år och kom från Göteborg. Jag boxades som vanligt. Gick rakt på. Redan då boxades Ingemar som han skulle göra senare. Han gled undan, boxades på distans och kontrade. Det var jobbigt tyckte jag. Jag jagade honom genom hela första ronden. Den blev jämn. Åtminstone enligt tidningsurklippen. Jag fick aldrig tag på honom. Han var skicklig. Jag blev trött av allt jagandet. Fick muskelvärk i benen efter dålig träning. Ingemar boxades aggressivare i andra ronden. Det var i slutet av andra ronden det hände. Jag var oförsiktig. Jag sänkte vänstern ett ögonblick. Det behövdes inte mer. Jag fick smaka på Ingemars högerkrok. Den var inte så pjåkig den heller. Det kändes. Jag gick i golvet. Hade matchen fortsatt hade jag fått ordentligt med dalj. Jag var ju trött av allt jagandet. Och smällen den kändes. Ingemar var fräsch och hungrig. Han var i början av sin karriär och jag i slutet av min”.

Länk till boken om Kalmar Boxningsklubb här. Partiell matchlista för Meurling här.



Christer Franén