Ett bälte till alla

Det elände den s.k. alfabetssoppan ställt till med på herrsidan är lika välkänd som tragisk. Det har blivit ett enda virrvarr av organisationer, titlar, titlar med undertitlar och mångfald i viktindelningen. På damsidan är det om möjligt ännu värre. Det har utvecklats till rena dagis. Alla som deltar får ett pris. I går (5 oktober) avhölls något som arrangörerna försökte prångla ut som en VM-kamp. Den skulle vara i hela 12 minuter och i ena ringhörnan återfanns en tjej som inte boxats på över ett år. Handpåläggningen avsåg "WBPF women World Junior Middleweight title and UBO women World junior Middleweight title". Alla som vet något om dessa obskyra organisationer räcker upp en hand.

Enligt BoxRec finns det bara 20 utövare i Mikaela Laurens viktklass. Av dessa 20 har 8 st. aldrig vunnit en match. Med två undantag har de övriga tolv gått väldigt få matcher. På listan återfinns dessutom två amerikanskor som är över 40 år. Ja, fältet är tunt. Jag tror det finns sju organisationer på damsidan som korar s.k. världsmästare, så möjligheten är stor att få hemföra ett bälte. Alla kan bli mästare eller åtminstone få gå en titelmatch. Mikaelas utmanare är ett typexempel. Inaktiv i över ett år, tidigare förlust mot Lauren, ändå blev hon utsedd som utmanare i en VM-fight.

Härom veckan blev Klara Svensson förklarad som världsmästare. Det var hennes sjätte match. Inte dåligt. Hennes motståndare från start räknat har haft följande meriter - 1) debutant 2) debutant 3) 1-0. Sedan kommer två notoriska slagpåsar 4) 4-26 5) 5-24 och så match nummer 6, en titelmatch enligt WIBF mot någon som var 10-9-4. Klara mötte hårdare motstånd som amatör.

Boxningsvärlden önskar uppenbarligen att bli bedragen.

Min kritik riktar sig inte mot de svenska tjejerna. De ska definitivt  ta de chanser som kommer, men det innebär inte att alla vi övriga behöver acceptera sakernas tillstånd. Inte minst journalister bör visa viss besinning genom att sluta benämna dem VM-matcher. Kalla dem bältesmatcher eller dylikt.

Christer Franzén